F-ordet här för att stanna

Patrik Kronqvist skriver om hur feministers användande av ord som feminism, genus och könsmaktsordning kan komma ivägen för den utveckling man eftersträvar på Expressens ledarsida. Om Kronqvist eller någon annan feminist kan få igenom ett feministiskt förslag genom att utelämna särskilda ord är det väl rimligt att så sker?

Kronqvist ställer sig frågan med anledning av Karlskogas jämställdhetsanalys av snöröjningsarbetet i kommunen. Förutom kvinnor som promenerar och cyklar i högre grad än män har också ”skolbarn, pensionärer och rullstolsburna” nytta av att snöfria trottoarer. För att inte tala om tidningsbud, brevbärare och andra yrkesgrupper som använder dem året om.

Politikers svar på att de inte prioriterar jämställdhet är att ibland att utmåla allmännyttiga åtgärder som jämställdhetspolitiska sådana. Att kalla snöröjning ”feministisk” för att kvinnor skulle använda trottoarerna i större utsträckning än män kan diskuteras, men om risken är att den inte blir av på grund av hur den marknadsförs borde man kanske vara mer noggrann med vilka ord man väljer?

Flera områden är eftersatta när det kommer till snöröjning och det har helt andra förklaringar än val av ord. Det handlar inte om snöröjning utan om vilka ord man använder är viktigare än vad man åstadkommer och om man alls borde välja mellan dessa värden.

Om gruppen människor ”som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning” är stor vet jag inte, men den är ganska högljudd. Tiden då ”då det framstod som nästan alla kallade sig feminister” är mycket riktigt ”ett faktum”, men det är också den senaste backlashen som Kronqvist nämner.

I en tid då personer kallar sig feminister igen vore det märkligt att slopa f-ordet. För den som inte är mån om att vara en testuggare är det mer fördelaktigt än på länge att ägna sig åt aktuella feministiska frågor med någon framgång. Smid medan järnet är varmt.

Posted in Feminism | Tagged | Leave a comment

Vuxna lutar sig mot Barnkonventionen när de trycker till unga

Alla människor under 18 år är barn enligt Barnkonventionen har en del svarat när jag ifrågasatt personer som benämner tonåringar som barn. Inte för att jag har någonting emot barn utan på grund av den allmänna benägenheten att klistra på unga – utan någon som helst egen barnidentitet – etiketten barn. På grund av denna barnetikett ska de sedan förvägras att ta del av allt det som vuxna kan ta för givet. De ska inte räkna med att bli tagna på allvar just eftersom att de är barn och det är något man ger uttryck för väl medveten om hur många unga efterfrågar mer frihet och ett ökat självbestämmande.

Fram till den dag då de fyllt 18 år räknas mycket riktigt tonåringar som barn enligt bland annat Barnkonventionen, frågan är dock på vilket sätt detta skulle vara det minsta relevant för människor i allmänhets tolkning av begreppet ”barn”? Barnpornografi är sedan några år tillbaka pornografi där barn i just meningen personer under 18 år deltar, men hur många tänker på sexuella skildringar av byxmyndiga när de hör ordet “barnpornografi”?

Jag har mycket svårt att föreställa mig annat än att även de som envisas med kalla personer under 18 år barn nog främst tänker på de yngre inom åldersspannet när barn kommer på tal. De som hänvisar till Barnkonventionen utgår sannolikt från att matvarubutiker som bjuder barn på frukt medan deras föräldrar handlar vänder sig till alla under 18 år. De är antagligen lika övertygade om att dessa tonåringar inte är välkomna på barnfria kaféer.

Personer under 18 år får barnstämpeln när vuxna vill hålla dem på avstånd eller möjligen samla in pengar till förmån för unga som fallit offer för krig och konflikter. De kan däremot inte räkna med att få betraktas som barn i sammanhang där de skulle kunna tänkas tjäna något på det, i de sammanhang där ”barn” ges särskilda förmåner. ”Barn upp till 12 år” och snarlika formuleringar är inte alls ovanliga.

17-åringar kan inte räkna med någon barnklippning till barnpris, inte heller i de fall där barn inte uttryckligen definieras som personer upp till 12 år eller liknande. Det skulle förstås inte skada att se om det går att få klippa sig billigare med hänvisning till Barnkonventionen.

Det finns inget givet svar på vem som är ett barn även om en del vill göra det enkelt för sig själva genom att hänvisa till Barnkonventionen. Vem som är ett barn beror på vem du frågar och vilket sammanhanget är. Drar någon fram kuken kan du få vara barn ganska länge, men ”barnen på gården” är på sin höjd mellan 8 och 12 år. Som ung kan man använda denna ovisshet till sin fördel. Man kan gå in för att passera som barn när det är fördelaktigt, avstå när det inte är det.

I tider då vi förväntas respektera människors könsidentiteter och använda rätt pronomen borde det inte vara mycket begärt att respekten för olika identiteter också skulle gälla de som av somliga avfärdas som barn. Så är det inte, människor som aldrig skulle drömma om att kalla personer med en kvinnlig könsidentitet män genom att hänvisa till att det faktiskt står ”man” i deras papper har sällan några större problem med att tala om för unga som lämnat sin barnidentitet bakom sig att de minsann är barn och för säkerhets skull dra till med Barnkonventionen. Om de istället hade intresserat sig för traktatets innehåll så hade de kanske insett att det inte är ett verktyg avsett för att trycka till unga människor och försvaga deras rättigheter ytterligare.

Posted in Ungdomars rättigheter | Tagged , | 3 Comments

Nyktert att kalkylera med att relationer kan ta slut

Isabella Löwengrip, mer känd som Blondinbella, skriver på sin blogg att hon är gravid och ska gifta sig innan barnets födelse.

”Det är en trygghet för mig att allt finns på papper. [...] och jag kommer också ha äktenskapsförord som gäller om vi skulle separera under vår livstid, för att skydda varandra. Som sagt, det gäller att ha en plan för allt. Det underlättar om något tråkigt skulle ske i framtiden.”

Hur många tror ni kalkylerar med att en relation kan slut och skulle skriva om det? Jag har ingen aning om hur personer som antingen är gifta eller är inställda på att gifta sig tänker kring det, men för mig som inte lever monogamt och inte har övervägt att gifta mig är det oundvikligt att inte se skilsmässostatistiken framför mig när äktenskap kommer på tal.

Det var förresten en äldre kvinna som under ett samtal med två äldre herrar på Östermalms bibliotek berättade att man som kvinna inte blir gift om man visat brösten offentligt. Detta apropå att hon inte hade tillåtit sin dotter att vara underklädesmodell som ung. Konventionell klädesmodell gick an. Om hon har rätt (Löwengrip höll för sina bröstvårtor när hon naken prydde sitt magasin Egoboosts omslag) borde undertecknad vara äktenskapsvaccinerad med råge.

Löwengrip och personen hon lever med har tydligen känt varandra sedan barnsben och det underlättar säkert samtal om till synes allvarliga saker som eventuellt uppbrott jämfört med om man är nyförälskad.

Jag har många gånger funderat på om det över huvud taget går att leva jämställt i monogama relationer och lutar mot att det är riktigt svårt utan att urvattna innebörden av jämställdhet utifrån vad jag har sett och hört. Flera personer oberoende av varandra har menat att det går att att leva jämställt inom ramen för en tvåsam relation innan man får barn om man vill.

Hur många vill det? Människor motarbetar aktivt jämställda relationer överlag och vi talar alltför sällan om det eller de ojämställda relationerna.  Hur många är villiga att berätta att de lever i en ojämställd relation? Hur många är ens villiga att berätta offentligt om ojämställdheten i sitt föräldrahem? Att hitta personer som kan tänkas berätta om att de levt i ojämställda relationer som inte alls påminner om den nuvarande är en helt annan femma.

Genom att berätta om ojämställdheten i en relation visar man att man är medveten om den och då kan man “avkrävas” ansvar för det på ett annat sätt än om man håller tyst. Så är det med alla sorters missförhållanden. Visar man att man vet något förväntas man agera på det. Varför lämnar du inte din partner om relationen inte fungerar som du vill?

Människor vill visa upp lyckliga fasader och välmående relationer och då fungerar det inte att blotta ojämställdheten. Att prata om att man är oense ibland och har olika prioriteringar är en annan sak än att erkänna att relationen har strukturella problem.

Om man märker att man tjänar på att en relation (det måste inte vara en kärleksrelation) är ojämställd kommer man inte helt osannolikt sträva efter att fortsätta göra det. Särskilt om man inte tror att det går att leva jämställt och bara kan föreställa sig två scenarion, antingen att man själv har maktövertaget och statusen eller att den andre har det.

Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar, kan man då fråga sig, vilket Maria Sveland gjorde i Bitterfittan.

Tänk om fler som överväger barn ihop kunde prata om hur de tror att ett barn kommer att påverka deras relation, och utifrån det besluta om de vill ha gemensamma barn. Prata om hur ni tänker fördela föräldraledigheten mellan er innan barnet är verklighet.

Prata också om vad som ska gälla vid eventuellt uppbrott. Vad vet jag, kanske kan man till och med förebygga dem på så vis. Okej, jag erkänner, det sistnämnda var mest en ljummen förhoppning. Relationer verkar ta slut oavsett om man pratar om det eller skjuter slutet framför sig.

Posted in Sex | 1 Comment

Sexuella övergrepp med normala sexuella inslag

Vad vi betraktar som sexuella övergrepp handlar i någon mening om vad vi betraktar som normalt och onormalt. Om en 17-åring och en betydligt äldre person har analsex med varandra skulle en del mena på att det utgör någon form av övergrepp då de ser analsex och stor åldersskillnad mellan en relativt ung och äldre person separat som något onormalt. Vad som anses normalt handlar inte så mycket om hur vanligt analsex eller stor åldersskilnad är utan mer om våra egna känslor. Om en övervägande majoritet av 14-åringar hade oralsex efter skolan kulle vi inte få höra att det är normalt att vara sexuellt aktiv som 14-åring.

Vad som ses som onormalt handlar också om oss själva. Skulle jag ha velat haft analsex alls eller med en betydligt äldre person när jag var 17 år? Svarar man nej på den frågan är det enkelt för en del att dra den felaktiga slutsatsen att det inte ligger i någon 17-årings intresse att ha det.

Vi är mer benägna att känna med personer som faller offer för sexuella övergrepp med ”onormala” inslag. Om en sexuellt övergrepp innehåller sådant som vi tänker oss att önskat och ömsesidigt sex vanligen innehåller och som vi själva får ut någonting av ser vi många gånger förmildrande omständigheter och urskuldar gärningsmannen. Var det verkligen så farligt med påtvingad vaginal penetration? Vaginal penetration är sådant som normala människor ägnar sig åt när de har sex, hur skulle han kunna förstå att du inte ville det? Om det handlade om en batong i underlivet skulle jag kunna förstå, men nu var det en alldeles normal kuk.

Den stora utmaningen som jag ser det är INTE att få människor att förstå det allvarliga i att överfalla människor eller att stoppa upp föremål på personer som inte vill. Sådana övergrepp förekommer och är förkastliga, men de flesta är överens om att de är – just det – övergrepp. Människor som blir utsatta för sådana övergrepp kommer inte i alls lika höga grad få höra att de har sig själva att skylla då människor i allmänhet känner obehag inför för dem.

Den stora utmaningen handlar om att få människor att se det allvarliga i att tvinga sig på människor och göra saker som i önskade och ömsesidiga sammanhang ses som helt normala. Tar de schablonbilden av en våldtäkt ur sitt sammanhang ser de bara vaginal penetration med ejakulation i kvinnans underliv, och det är ju sådant som normala människor ägnar sig åt under lördagskvällarna, hur skulle det kunna vara fel i något sammanhang om alla inblandade är över 15 år?

Vi måste sluta ta sexuella handlingar ur sitt sammanhang. Sexuella övergrepp är en fråga om sammanhang och inte om de sexuella praktikerna. Enskilda handlingar utgör inte seuxella övergrepp. Att inte uttala sig tvärsäkert om vad ingen kvinna eller man vill baserat sådant som man själv inte vill ägna sig eller aldrig har ägnat sig åt är en bra början.

Prata om vad sexuella övergrepp är. Ingen ska inbilla sig att sex per automatik är önskat och ömsesidigt för alla inblandade om det sker mellan jämnåriga och innehåller praktiker som man tänker sig är ”normala”.

Posted in Normer, Sexuella övergrepp | Tagged , , , | Leave a comment

Bröstallergi

I vissa sammanhang är bröst helt oladdade att visa. Har ni tänkt på att en del kvinnor som visat sina överkroppar har fått en sorts uppbackning av andra kvinnor, som andra inte har fått, och att gemensamt för de förra har varit att deras bröst har förekommit i osexuella sammanhang?

Bröst i offentligheten kan vara okej om en kvinna ammar en bebis eller om hon genom att visa upp sina bröst kan få andra kvinnor att må bättre och känna sig mer tillfreds med sina kroppar. Antingen kan man uppmärksamma bröstcancer, hur bröst kan se ut efter bröstförstorning som inte gick som plancerat, efter graviditet och eventuell amning eller för att visa på att de flesta bröst har lite hår kring bröstvårtorna och inte alltid ser identiska ut om någon fortfarande trodde det.

Det finns personer av alla kön som vänder sig emot offentligt amning, men många tar med all rätta de ammande kvinnorna i försvar och inte helt oväntat är det framförallt kvinnor som gör det. De kan i högre grad relatera till att amma, men de kan också se hur det skulle kunna drabba dem personligen om det blev mer eller mindre omöjligt att göra det bland folk. Bröst är också godtagbara om de används för att illustrera en kvinna som har komplex för sin överkropp. Genom att prata om sitt dåliga självförtroende avsexualiserar hon den.

Det finns en uppsjö av kvinnor som enbart försvarar bröst i det offentliga rummet om det handlar om amning eller något annat osexuellt sammanhang. Kvinnor som annars ser problem med bröst i offentliga sammanhang, vilket råkar vara sådana där män inte har några bekymmer med bröst eller till och med kan tycka att de är något av en ”tillgång”. Ibland är de något på spåren. Det är klart att kvinnor framställs högst tvivelaktigt emellanåt, och det är viktigt att belysa, men det låter sig göras med eller utan kläder.

Det går som regel alldeles utmärkt att framställa kvinnor tvivelaktigt om de inte visar hud utan att det föranleder någon diskussion om hur de framställs, vilket är en av anledningarna till att jag har lite svårt att ta den där omtanken om kvinnor på allvar. Jag är inte ens säker på att de som vänder sig emot att kvinnor framställs som något att vila ögonen på har några bekymmer med om kvinnor framställs som obegåvade, kortsiktiga eller något annat som inte kan sägas vara positivt.

nickiminajTapet med Nicki Minaj

Om bröst syns finns inte något riktigt krav på att de porträtterade verkligen framställs tvivelaktigt, det räcker många gånger att påtala att de syns. Ska man kritisera bilder av påklädda kvinnor för hur de framställs ställs högre krav på den som levererar kritiken då det inte finns någon allmän opinion mot bilder av påklädda kvinnor i det offentliga rummet. Knappast lika tacksamt. Rätt många kvinnor vill antagligen kunna fortsätta passera som sexiga i kläderna utan att det blir någon diskussion om huruvida de gör sig till objekt eller inte. Det vore kanske dumt att öppna den dörren?

Jag är försiktig med att uttala mig om huruvida någon är objektifierad på bild. Jag kan inte låta bli att undra hur det känns för kvinnor som tagit initiativ till bilder där deras bröst syns att få höra att de är “reducerade till objekt” och vilka stämningar det bidrar till. Förr fick vi alltid höra att den täckta kvinnan var förtryckt, vilket resulterade att många såg henne som förtryckt och inte klarade av att möta hennes blick.

Tänk på vad du säger om avbildade kvinnor. Innan du tog bladet från munnen var det kanske bara en bild, en del av oss klarar faktisk av att se bilder på kvinnor utan att direkt lägga märke till deras överkoppar, men nu tvingas vi förhålla oss till att hon kanske är ett objekt. Man kan framställa människor på tvivelaktiga vis på olika sätt. Att tro sig själv ha tolkningsföreträde och bidra till negativa associationer utan vidare kan vara ett.

Posted in Bara bröst, Feminism | Tagged , , , | 1 Comment

Föräldrar sluta bete er som svartsjuka partners

Tonårsföräldrar får höra att en god förälder håller koll på sina barns förehavanden och vem vill inte vara en sådan? Sällan är det någon som ifrågasätter om föräldrar verkligen ska det. Hålla koll förutsätter här en intressekonflikt. Någon vill ha koll på något som inte är avsett för dennes ögon eller öron. Varför ska föräldrar kontrollera sina tonåringar på ett sätt som de aldrig skulle kontrollera andra personer eller acceptera om det drabbade dem själva? Har det sedan länge betraktats som en självklar del i föräldrauppdraget att lägga näsan i blöt eller är det bara en självklarhet för medelklassen som är rädd för sin egen skugga?

Föräldrarna ska veta vilka deras tonåringar har sociala relationer till, och gärna ockå ha tillgång till deras och/eller deras föräldrars telefonnummer. De ska ringa flera gånger under kvällen om tonåringen är på fest. De ska ha koll på var de uppehåller sig om dagarna när de inte är i skolan eller i föräldrahemmet och vad de gör då. De ska veta vilka sidor de besöker på nätet och vad de skriver på sociala medier. Vilken information har föräldrar inte rätt till dessa dar?

Medan kontrollerande föräldrar motiverar varandra och byter erfarenheter tänker jag på dem som drabbas av det. Föräldrar kan vittna om hur bra det har varit för dem att hålla koll. De känner sig mindre oroliga och att det är bra för deras välbefinnande. Sällan förs det någon diskussion om det moraliska i att hålla koll på någon för att må bättre själv eller hur det påverkar den kontrollerades välbefinnande.

Man väljer inte sina föräldrar, men däremot väljer man att skaffa barn och en chans, eller risk beroende på hur man ser det, är att barnen inte växer upp individer utan integritet som gör som de blir tillsagda.

Det angår inte dig, var mitt standarsvar när någon av mina föräldrar ställde frågor jag inte ville besvara. Det rörde sig i stort sett alltid om frågor om mig eller andra personer. Frågor om allmänna saker hade jag inga principiella problem med att besvara.

Jag frågade inte om lov om jag ville göra något som bara angick mig. Genom att fråga om lov legitimerar man en ordning där andra tycker att de har rätt att ha sista ordet om vad man vill göra med sitt liv. Jag behöver inte ert godkännande tänkte jag och lät bli att fråga om lov trots att jag visste att många av mina jämnåriga gjorde det även när det gällde saker som inte på något sätt krävde deras föräldrars delaktighet. Jag förstod inte vad mina jämnåriga höll på med.

Dela bara med dig av information du vill dela med dig av och du väljer själv vilka personer som ska få ta del av den. Dina föräldrar kommer antagligen att fortsätta att ställa frågor frågor som du inte alltid vill besvara oavsett om du besvarar dem eller inte, och visst har de rätt att ställa frågor, men du har ingen skyldighet att svara.

Det kan ha ett pris att lägga sig i, men det tänker man antagligen inte på när man gör det vare sig om man snokar på sina tonåringar eller läser en partners privata meddelanden. Plötsligt kanske du sitter där utan att få veta någonting om ditt vuxna barns liv för att du rollspelade som förhörsledare när det var yngre.

Prova att svara ”Det angår inte dig” nästa gång någon ställer en fråga du inte vill svara på och se vad som händer. Många gånger svarar man på frågor utan att tänka, men sluta med det. Tänk och öppna inga dörrar i onödan. Problemet med att ge människor information om ens privatliv är att de riskerar att vänja sig vid att få tillgång till den och på sikt till och med tycka att de har rätt till den, vilket drabbat en del föräldrar. Låt de påträngande människorna försvara sig själva istället för att låta dem försätta dig i en situation där du förväntas försvara din rätt till ett privatliv.

Dina föräldrar må ha satt dig till världen och visst är det roligt att finnas till, men de äger inte dig.

Posted in Ungdomars rättigheter | Tagged , , | 4 Comments

Handlar inte #Patriarkatetlurademigsombarn om vuxnas föreställningar om kvinnligt och manligt?

#Patriarkatetlurademigsombarn är en aktuell hashtag på Twitter under vilken det twittras om könsroller, hur de påverkade en negativt som barn och hur patriarkatet servererade dem som “naturliga” . Min första reaktion var att hashtaggen är alldeles för lång för Twitter. Min andra reaktion var att ifrågasätta själva innehållet. Patriarkatet lurade mig… Okej?

Andra delade uppenbarligen inte min uppfattning (som jag höll inne med) om att #Patriarkatetlurademigsombarn inte var tillräckligt teckensparande eller lågt nivåmässigt då hashtaggen ”trendade” på Twitter. Vad lurade patriarkatet mig som barn?, frågade jag mig själv, så någon funktion fyllde väl hashtaggen trots allt. Så många har twittrat snarlikt om hur de upplevde att ojämställdhet och begränsningar av barns livsutrymmen beroende av kön var något naturligt när de var barn. Patriarkatet måste ha ”lurat” mig med i sådana fall tänkte jag, men jag kom verkligen inte på något av betydelse.

Måhända avser de som twittrar under #Patriarkatetlurademigsombarn tonåringar, det finns en benägenhet att kalla människor upp till 18 år barn. Jag kan se hur tonåringar på egen hand påverkas av könsnormer då deras (och vuxnas) könsrelaterade normbrott sanktioneras i betydligt högre grad än barns dito. Det är inte okej för en tonåring eller en vuxen att lägga sig på golvet i en butik och skrika, men vi har överseende med om ett barn gör det. Det finns åtminstone bland vissa vuxna en idé om att barn ska få ”leka av sig” innan de ska inrätta sig i ledet.

Om någon talar om barn ser jag små individer i sandlådan framför mig. Barn verkar i ett sammanhang precis som vuxna, men de är betydligt mer normblinda och därmed också mer normbrottsbenägna än vuxna. Barn kan begränsas av vuxnas idéer om “kvinnligt” och “manligt” utan att de för den sakens skull omfamnar dessa, gör dem till sina egna och betraktar dem som naturliga. Man pratar inte öppet illa om barn som bryter mot ”kvinnligt” och ”manligt” på det sätt man gör om tonåringar eller vuxna. Möjligtvis om deras föräldrar som låter det ske.

Jag skakar på huvudet åt personer som använder ordet ”pojkflicka” då jag alltid har sett det som en del av konceptet barn att vara normblind och då blir det en mix av “kvinnligt” och “manligt”. Om barnen ges fria händer och inte begränsas av vuxna som är mer inriktade på könsmässig renlighet det vill säga. Pojkflicka är någonting vuxna kallar sina barnjag i efterhand. De var pojkflickor för att de ägnade sig åt enligt vuxna manligt kodade saker, men när de ägnade sig åt dem tänkte de antagligen inte “Här sitter jag och leker med bilar, vilket är manligt kodat” utan snarare ”Här sitter jag och leker med bilar”.

Flera har twittrat om att patriarkatet lurade dem att män skulle vara kåtare än kvinnor. Vilka uttryck tog detta? Är det inte sådant personer som passerat barnstadiet tror på? En majoritet av det jag läst under #Patriarkatetlurademigsombarn är sådant som jag skulle säga påverkar tonåringars och vuxnas uppfattning av vad som är “kvinnligt” och “manligt”, men inte nödvändigtvis barns.

Patriarkatet fick inte mig att tro att det är kvinnors uppgift att ta hand om hushållsarbetet, att det är fel att som man slå en kvinna för att det skulle vara fegt, att det är ett uttryck för kärlek när killar tafsar på tjejer i låg- och mellanstadiet. Jag såg sådant som oacceptabelt redan då. Jag vaknade inte en morgon med insikten att det inte var rätt, det var aldrig rätt.

Att lägga stor vikt vid sitt yttre och sträva efter att passera som attraktiv har kanske sjunkit ned i åldrarna sedan jag var barn. Jag skriver kanske för att vuxna genom historien har bilden av att saker sjunkit ned i ålderarna utan att de nödvändigtvis har gjort det. Jag har ingen upplevelse av att jag brydde mig om att passera som attraktiv. Kanske för att jag begåvades med en familj som inte lagt något stor vikt vid det yttre, vad vet jag. Jag lurades inte att sex skulle vara på mäns villkor, att fotboll är för män (även om min mormor sa det vid några tillfällen när jag själv ägnade mig åt sporten) eller att mitt vuxna liv skulle handla om att ta hand om hem och barn.

Jag var ganska ointresserad av det “motsatta könet” upp till de tidiga tonåren och innan man börjar förhålla sig till det har patriarkatet ganska lite att säga till om, tänker jag.

Posted in Feminism, Män och kvinnor är olika, Normer | Tagged , , , , , , , | 4 Comments

Ingen rättighet att ejakulera i någon utan samtycke

Samtycke till sex är ett samtycke till sex, varken mer eller mindre. Samtycke till sex är varken ett samtycke till att ejakulera i någon eller att urinera på denne. Utgå inte från att den du har sex med vill bli ejakulerad i. Att ejakulera i någon kan vara förenat med ett risktagande, oönskad graviditet eller en förhöjd risk att bli smittad av någon sexuellt överförbar sjukdom, varför man bör försäkra sig om att samtycke föreligger innan man ejakulerar i någon.

Om en kvinna använder något hormonellt preventivmedel innebär inte det per automatik att hon vill ha din sperma i någon av sina kroppsöppningar. Du kan för all del fråga om det är okej, och skulle det vara okej får du givetvis ta ansvar för de eventuella konsekvenserna av ditt handlande. Om kvinnan blir gravid och väljer att behålla barnet, hur ställer du dig till det? Om en kvinna tar initiativ till att bli ejakulerad i underlivet eller går med på det kan du inte utgå från att hon använder hormonella preventivmedel eller att hon inte har någon sexuellt överförbar sjukdom på lager.

För en del kukpersoner är det en självklarhet att man inte ejakulerar i någon utan lov, för andra en självklarhet att man har rätt att göra det. Har hon sagt ja till sex är allt tillåtet.

Huvudproblemet utöver det uppenbara – att en del inte respekterar andras kroppsliga integritet – är män som inte kan kontrollera sin utlösning och inte kan föreställa sig sex utan att de råkar ejakulera i sin/a partner/s. Männen själva verkar främmande inför att en del kan låta bli att komma i personer de har sex med, och de stryks medhårs av partners som kanske är minst lika främmande inför det, men som också lider med dem. Sluta stryka dem medhårs. Det är inte synd om män som saknar kroppskontroll så till den grad att kvinnor ska ställa upp på att ta emot deras utlösningar i tid och otid och utsättas för onödiga risker.

Vet du med dig att du inte kan ha omslutande sex utan att ejakulera i personen kan du antingen vara öppen med det, och komma fram till någon lösning eller använda kondom. Om du inte kan tänka dig att använda kondom och inte har någon sexpartner som vill bli ejakulerade i får du finna dig vid att det inte blir något omslutande sex för dig.

Om att ejakulera i någon utan samtycke skriver Nyheter 24:s Eric Carlsson läsvärt. Storbritanninen har en samtyckeslagstiftning och en kvinna har anmält en man som ejakulerade i hennes underliv. Kvinnan hade samtyckt till sex och varit tydlig med att samtycket bara gällde under förutsättningen att mannen inte ejakulerade i henne. Mannen struntade i detta och kvinnan blev gravid.

“Om en kvinna – eller en man för den delen – säger att du kan ta på hennes bröst men inte på hennes kön så innebär det, just det, att du kan ta på brösten men inte på könet.

Om hon säger att hon vill ha sex med dig men att du inte får komma i henne så innebär det, just det, att du inte får komma i henne.

Om du i stället säger “jag gör vad jag vill” och får utlösning ändå är risken stor att du gör dig skyldig till ett sexuellt övergrepp. Och då är det viktigt att fallet prövas av en domstol.”

Relaterat: Har hon sagt ja till sex är allt tillåtet (2011), Män som kräver fittsprut borde sterilisera sig (2011), Alla gillar kommunikation utom jag (2009), Omoraliskt att ejakulera i någon utan medgivande? (2009), Moraliskt att ejakulera i någon utan samtycke? (2009).

Posted in Fittsprut, Sex | Tagged , , | 5 Comments

Ungas alkoholkonsumtion är inte olaglig

Vid det här laget vet jag inte hur många gånger jag har påpekat att det inte alls är olagligt att dricka alkohol innan 18-årsdagen. Det är inte olagligt att dricka alkohol. Jag vet inte hur vuxna som TROR att det är olagligt tänker när de argumenterar att “lagen är lagen”. Varför skulle en person som själv inte får påverka politiken genom att rösta vid riksdagsval ha särskilt stor respekt för vad lagen föreskriver ens om det vore olagligt för henom att dricka alkohol? Att rösta är bara ett sätt att påverka politiken på förstås, men det ses av många som det allra mest grundläggande.

Man kan säga att det är olagligt för personer under 18 år att dricka eftersom att alkoholdrycker med en alkoholhalt som överstiger 3,5 procent inte får ”säljas eller annars lämnas ut till den som inte har fyllt 20 år” har jag hört många gånger. Ja, man kan SÄGA mer eller mindre vad som helst, men det stämmer INTE och jag tänker att det är bra att förhålla sig till verkligheten, inte minst när man försöker övertyga andra om vad de inte borde göra med sina kroppar. Trovärdighet och så.

”Alkoholdrycker får inte lämnas som gåva eller lån till eller bjudas den som inte har fyllt 20 år. I fråga om folköl gäller dock motsvarande den som inte har fyllt 18 år.”

”Det är dock tillåtet att bjuda den som inte har uppnått föreskriven ålder på en mindre mängd alkoholdryck under förutsättning att förtäring sker på platsen och under ordnade förhållanden samt det med hänsyn till den unges ålder och utveckling och omständigheterna i övrigt framstår som försvarligt.” (Lagen.nu)

Posted in Ungdomar och alkohol | 1 Comment

Mörk hårig kvinna

Var är alla personer som tycker om kroppsbehåring? Jag vet att ni finns, men undrar var ni håller hus när det emellanåt framställs som att vi har kommit överens om att håriga kvinnokroppar objektivt sett är ”fel”. Det är ingen objektiv sanning att kvinnor ska raka sig, men de som tror att vi har kommit överens om att så är fallet är som regel självcentrerade personer som själva föredrar rakade (kvinno)kroppar och utgår från att alla andra också gör det. Alla som räknas åtminstone. Det är inte så att alla som lever med håriga partners STÅR UT med håret, en del av dem FÖREDRAR håriga kroppar. Om du tillhör de som föredrar rakade kroppar säger det förstås INGENTING om vad andra föredrar.

Att lägga vikt vid vad andra föredrar är upp till var och en att ta ställning till, men tro inte att du vet vad någon föredrar om det inte har framgått på något sätt. Vad personer anser om kroppsbehåring VARIERAR. Jag har fått glada tillrop för att jag inte rakar mig. Jag utgår från att jag inte vet något om hur andra förhåller sig till hår, men visst har jag blivit förvånad över hur positiva många är till att man som kvinna inte rakar sig. Vi gillar olika, och det inger viss respekt. Respekt som män knappast får genom att avstå från att raka sig.

Jag hade en del sex med en man som hade tagit bort det mesta av sin kroppsbehåring med laser, och han föredrog hårfria kroppar oberoende av kön, men det hindrade inte honom från att ha sex med en mörk hårig kvinna som mig. Det enda jag vill uttrycka med denna “anekdotiska bevisföring” är att man inte ska tro att personer är så kategoriska som det ibland framställs.

Posted in Sex | 2 Comments