Sexlusten, tröttheten och jämförelsepersonerna

Personer som mår bra av sina p-piller kan fortsätta använda dem var ett av råden efter att den första vetenskapliga studien om p-pillers påverkan på sexualiteten presenterades. Studien från Karolinska institutet visar att p-piller i vissa fall kan ha en negativ inverkan på åtrå, upphetsning och tillfredsställelse.

Jag har ingen erfarenhet av p-piller och vet inte om jag skulle må bra av sådana, men alldeles oavsett är det svårt att veta hur man ska förhålla sig till sin egen sexlust. (Personer som inte tycker att hög sexlust har ett egenvärde kan sluta läsa.)

Sexlusten är liksom lust till andra saker inte av eller på. Frågan är vad personer som undrar om deras sexlust är lägre än vad den ”borde” vara  (eller om de ”mår bra” av sina p-piller) har att jämföra med. Jag kan relatera det till trötthet även om jag inte har någon aning om hur man ska tänka kring hur trött man ”borde” vara, för det är trots allt en del av livet att känna sig trött emellanåt, eller hur ens sexlust ”borde” vara beskaffad.

Min trötthet i samband med mens är påtaglig för att det är som natt och dag mot hur jag upplever trötthet annars. Regelbundenheten i kombination med att menströttheten bara håller i sig några dagar gör den svår att missa. Samtidigt går det inte att bortse från att det faktum att jag vet att det är ”normalt” att känna sig trött under menstruationen kan bidra till att jag är mer benägen att notera uttryck för trötthet när jag har mens. Uttryck som inte ens behöver vara ”mensrelaterade”. Jag vet att jag ”borde” känna mig tröttare än vanligt och till skillnad från andra saker som jag vet kan trötta ut en är mensen bokstavligt talat en blodig påminnelse varje gång för tröttheten byggs trots allt upp redan innan jag får den rött på vitt. Utan blodet hade jag inte haft några konkret att haka upp tröttheten på. Jämför med personer som är gravida utan att veta om det och inte har reflekterat över om de är tröttare än vanligt.

Medveten om min menströtthet sträcker sig dock inte längre än att jag kan känna att jag är tröttare i dag än vad jag var i går, men be mig inte gradera menströttheten månad efter månad för jag har ingen aning. Det påminner en del om variation i sexlust. I dag var min orgasm starkare än i går, den här gången lubricerade jag mer än förra gången jag hade sex med den personen, i dag kände jag mig mer motiverad att ha sex, etc. Från den ena dagen till den andra tror jag mig kunna säga något om variation i sexlust, men med vem eller under vilken period i sexlivet jag haft de kraftigaste orgasmerna, ingen aning.

Vad var det som fick mig att kontaka vården den där gången för flera år sedan när jag kände mig ovanligt trött och det kunde konstateras att jag hade lågt blodvärde? Det var framförallt att jag hade någonting att jämföra med. Jag hade ett kroppsarbete, det torde kunna trötta ut vem som helst, men majoriteten av mina arbetskamrater som arbetade heltid och hade tidigare arbetsdagar än mig, framstod inte alls som lika trötta.  Flera av dem var dessutom småbarnsföräldrar.

Jag var helt slut efter en arbetsvecka och innan jag accepterade att jag inte kunde boka in några aktiviteter på fredagar för att jag behövde den dagen för återhämtning för att över huvud taget orka göra någonting lördagar och söndagar blev jag tvungen att ställa in inplanerade aktiviteter.

Mina arbetskamrater var också trötta och stressade emellanåt, men de orkade göra saker under fredagarna och verkade vara mer alerta överlag. Det fick mig att uppsöka vården trots att det tar emot. En annan bidragande orsak är nog att jag under denna period faktiskt blev tröttare även om jag inte registrerade den utdragna stegvisa förändringen. Det hade inte hjälpt mig att enbart lyssna på kroppen. Min kropp hade antagligen bara svarat att det är en del av livet att vara trött.

Varför jag relaterar trötthet till ”sexlust” är att vi pratar om det som någonting absolut som är enkelt att ta på. Det påminner lite om när man på en skala från ett till fem ska uppskatta hur man känner sig. Det är en omöjlig uppgift. Var den senaste nattens sömnen en fyra eller en trea? Jämfört med vad? Hur känns en femma? Vet man kanske om man upplevt det?

Det är svårt att ens säga någonting precist om vad sexlust är. Kanske är det faktum att vi inte har någon ”normal” sexlust att jämföra med ett mindre bekymmer i sammanhanget, men det ligger närmare till hands att försöka betrakta sin trötthet utifrån när man kan skanna av sin omgivning och sociala medier efter personer, framförallt småbarnsföräldrar, som är öppna med hur trötta de är. En del minns knappt när de vaknade utsövda senast. Berättelser som kan få vem som helst att reflektera över hur trötta de är och rimligheten i det. Ingångarna till att reflektera över sin sexlust är betydligt färre. Det kanske måste till en studie om p-pillers påverkan på sexualiteten i det här översexualiserade jävla landet.

Okommenterat användande av ord

img_5200Ottar # 2 2016

Leder språket tanken eller är det tvärtom?

Har det någon betydelse för barnnormen om vi använder ordet barnfria eller barnlösa om personer som valt bort barn? Spelar det någon roll om vi säger IS eller Daesh, socialbidrag eller ekonomiskt bistånd? Kan hiv med små bokstäver bidra till att minska stigmatiseringen av hivpositiva? Har det någon betydelse om vaginala samlag beskrivs som omslutande eller penetrerande?

”De flesta sansade debattörer menar nog att det är själva diskussionen kring ord som möjligen kan förvandla samhället, orden i sig påverkar inte mycket.” skriver Patrik Hadenius, chefredaktör för Språktidningen.

I våras skrev jag om att vi borde sluta använda oskuldsbegreppet på Metros debattsida och diskuterade varför ordet är olämpligt.

”Oskuldsbegreppet antyder att den som haft sex bär skuld, men man är inte skyldig för att man har haft sex. Det finns ingenting att känna skuld för. […] Oskuldsbegreppet är främst förknippat med ”det enda riktiga” sexet, vaginala samlag. I många mänskliga kulturer har idén om mödomshinnan som spricker första gången någon har omslutande sex och som lämnar spår i form av blodfläckar, varit central i synen på sexuell oskuld. Det är bara det att mödomshinnan är en myt. Det går inte att se på personer om de har haft sex. […] För att ge en mer verklighetsnära bild av hur personer har sex och inte spä på patriarkala föreställningar som syftar till att kontrollera kvinnors sexualitet kan man prata om sexdebut istället.”

Vänjer personer vid laddade ord gör du genom att använda dem. Får personer att se saker från nya perspektiv gör du genom att bara presentera dem. Istället för att göra en grej av att man använder ett visst ord kan man bara använda det. Ungefär så har jag resonerat.

Ibland tar jag diskussionen om vilka ord och uttryckssätt jag använder, ibland låter jag bli för att diskussionen inte ska förta innehållet. Någonstans har jag haft en förhoppning om att mottagaren kan föra en inre diskussion med sig själv, men kanske är det att hoppas på mycket att okommenterat användande av ord skulle vara tillräckligt för att få personer ska se saker från nya perspektiv. Jag vet inte.

Regeringen vill med razzior avvisa personer som sökt skydd

Regeringen vill avvisa fler papperslösa. I dag presenterade justitie- och migrationsminister Morgan Johansson och inrikesminister Anders Ygeman ”Nio åtgärder för ett bättre återvändande”. Bättre återvändande för vem kan man fråga sig. Knappast för de papperslösa som lever gömda just för att de av olika skäl inte kan eller vill ”återvända”.

Regeringen föreslår bland annat polisen ska få göra razzior på arbetsplatser utan att det föreligger någon brottsmisstanke för att fler personer som fått avslag på sina asylansökningar ska kunna avvisas.

Statsminister Stefan Löfven kommenterade förslaget och menade att man vill avvisa fler som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd, men framhöll också att arbetsplatsinspektioner ska användas för att komma åt arbetsgivare som utnyttjar papperslösa arbetstagare.

En fråga som infinner sig är om polisens resurser ska läggas på arbetsgivare som utnyttjar papperslösa och/eller på att avvisa/utvisa papperslösa som ibland utnyttjas. För oss som är för fri rörlighet är frågan felställd.

Det är viktigt att ha i åtanke att alla papperslösa som arbetar inte blir utnyttjade. Ur den papperslöses perspektiv kan arbetet vara ett sätt att försörja sig precis som för personer som har papper men också ett sätt att lära sig svenska och komma in i det svenska samhället.

Om regeringens inre utlänningskontroller blir verklighet lär det även drabba papperslösa som inte utnyttjas på jobbet. Regeringens mål med den tillfälliga asyllagstiftningen var att kraftigt minska antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd. I brist på förslag för att stärka papperslösas ställning på den svenska arbetsmarknaden får man sluta sig till att regeringen i första hand är ute efter förvärra redan utsatta personers livssituation. I annat fall borde regeringen överväga avkriminalisering  av arbete utan arbetstillstånd.  Då skulle arbetsgivarna få bära ansvaret för att ett anställningsförhållande föreligger då de utnyttjar papperlösa.

Fristående skolor med konfessionell inriktning och föräldrars fria skolval

Varför vill inte liberalerna följa internationella konventioner? Det frågar sig en insändarskribent i Sundsvalls Tidning med anledning av att flera företrädare för Liberalerna vill förhindra fler “religiösa friskolor” (DN Debatt).

Insändarskribenten menar att ”Föräldrar har rätt att välja vilken sorts undervisning deras barn ska få.” Tydligen har föräldrar en sådan rätt enligt den lättlästa versionen av förklaringen.

Huvudregeln är att utbildningen och undervisningen ska vara icke-konfessionell (frånvaro av religiösa inslag). Däremot kan fristående skolor få tillstånd att bedriva utbildning med konfessionell inriktning av Skolinspektionen. Det är den tillståndsgivningen Jan Björklund vill sätta stopp för. Men även med ett sådant tillstånd måste själva undervisningen när läraren förklarar hur det ligger till vara icke-konfessionell. Deltagande i konfessionella inslag ska vara frivilligt.

Utbildning är ett bredare begrepp än undervisning. Utbildning omfattar till exempel vad som sker på raster, under skolutflykter och vad som händer på ett internat medan undervisning tar sikte på det lärarledda, tänk vanliga lektioner.

“De allra flesta av de religiösa friskolor som finns i dag är kristna. Enligt utbildningsdepartementet finns 54 kristna friskolor, elva muslimska och en judisk.”

Att undervisningen ska vara icke-konfessionell innebär inget hinder för skolor att besöka kyrkor, moskéer och synagogor och andra religiösa lokaler eller att ta emot företrädare för religiösa samfund som en del av religionsundervisningen. Sådana besök kan utgöra ett inslag i undervisningen men tanken är inte att de ska ersätta den lärarledda religionsundervisningen.

I FN:s allmänna förklaring kan man också läsa att ”[r]ätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Det förutsätter förstås att det finns något att välja mellan. (Där jag växte upp fanns en skola för låg- och mellanstadiet, Söråkers skola, och en annan för högstadiet, Ala skola. I Timrå kommun fanns en gymnasieskola, Timrå Gymnasium.)

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna grundar inte någon rätt att studera vid en skola med konfessionell inriktning. Däremot måste det finnas skolor av något slag då var och en har rätt till utbildning och det är kommunernas ansvar. Det fria skolvalet innebär dock en valfrihet där det finns flera skolor att välja mellan men det har mer med dåvarande skolminister Beatrice Ask att göra än några internationella konventioner.

”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överenskommelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” (andra artikeln i första tilläggsprotokollet av Europakonventionen som är svensk lag sedan 1995)

Frågan om varför vissa partiföreträdare tycks strunta i internationella konventioner är motiverad. Jan Björklund är medveten om andra artikeln i första tilläggsprotokollet av Europakonventionen och har tidigare betonat att Sverige måste följa sina åtaganden. Frågan är vad  som har hänt sedan dess och vad Jan Björklund är ute efter.

janbjorklund

Tid är den svagare partens skydd

Första gången jag träffade honom sågs vi på en bar i vårt bostadsområde. Vi drack ett glas rödvin och innan vi gick hem till honom och hade sex förvarnade han mig om att han skulle träffa en vän som var i stan som han inte hade träffat på flera år efteråt. Vi sa att vi skulle ses igen. Jag promenerade hem i tron att jag äntligen hade träffat en storkukad person i Vasastan som jag återkommande kunde ha sex med.

Andra gången vi sågs träffades vi hemma hos honom och hade sex. Efter en stund såg han till att vi avslutade vad vi höll på med. Det blev betydligt kortvarigare än första gången. Jag fick veta att han hade ett möte han skulle till. Denna gång hade han inte förvarnat mig. Hade jag vetat att vi bara hade en halvtimme på oss hade jag inte bemödat mig med att titta förbi.

Att han hade bokat in något nära inpå första gången och förvarnat mig hade jag egentligen inga synpunkter på även om jag brukar föredra att ha sex i timmar när jag har sex med en ny person. Att han hade bokat in något än närmare inpå andra gången fick mig att ana ett mönster. Han vill enbart ses för att ha sex. Jag har ingenting emot om andra vill ha den sortens relationer men det är inte vad jag är ute efter. Jag vill inte bara komma och gå.

Bokar man in en lunch med någon ger det sig självt att man är inställd på att ses en kortare stund. Ibland kan man dra ut på en lunch till en och en halvtimme men knappast så mycket mer. Med sex är det annorlunda. Det finns inga oskrivna regler om hur länge man bör ses i samband med det som det finns med middagsbjudningar och annat men jag brukar i alla fall inte boka in flera saker nära inpå. Särskilt inte om jag ska träffa nya personer. Med personer man känner är det enklare. Man vet hur lång tid man brukar ses och vad man vill få ut av relationen. Men även med personer man känner kan det vara trevligt att förvarna ifall man bara kan ses som hastigast. Det är inte konstigare än att jag inte skulle ta initiativ till att gå ut och fika med någon och försvinna till ett annat möte efter en kvart utan att först ha flaggat för det.

När personen i Vasastan ville ses en tredje gång sa jag som det var, att jag inte ville ha någon KK-relation. Det ville han, men han respekterade att jag ville någonting annat och det var ingenting mer med det. Efter andra gången bestämde jag mig för att det inte skulle bli någon tredje gång. Jag har flera bra personer i mitt liv, det krävs någonting särskilt för att jag ska ta in någon ny. Att någon har stor kuk och bor inom rophåll är uppenbarligen inte tillräckligt skulle man kunna tro när det snarare är så att bristande respekt för min tid förtar så gott som allt annat.

tidUr Utan personligt ansvar av Lena Andersson.

Bokar jag in att jag ska träffa någon eller göra något brukar det innebära att jag måste tacka nej till eller avstå någonting annat. Det är inte alla som begriper det. Det känns inget vidare att behöva tacka nej till någon för att man ska träffa någon annan för att senare inse att man hade haft tid att träffa båda.

Relationer bör inte vara på den ena personens villkor. Jag har valt bort relationer med personer som inte vill bestämma tid, som vill hålla saker öppna och bestämma senare. Jag vill ha relationer där man underlättar saker för varandra. Jag värderar min tid och prioriterar sex alldeles för högt för att lägga min begränsade tid på personer som vill vara ”spontana”. Är du inte värd en tid i någons kalender är du inte värd någonting. Apropå ingenting har jag fått ett SMS av folktandvården. De har bokat in en tid åt mig. Jag ska vara där om 2 veckor.

Men and women can be friends

Det sägs ibland att män och kvinnor inte kan vara bara vänner men frågan är om inte fler menar att de visst kan det. Med bara vänner brukar man mena att män och kvinnor kan ha en social relation utan att den också är sexuell men det ena behöver förstås inte utesluta det andra. Jag har ingen anledning att misstro dem men vore det inte bra om det återspeglade sig i vår språkförståelse att män och kvinnor kan vara vänner?

Exempel på hur det kan låta:

Person: Vad händer i helgen?
Sjödin: Jag ska till en vän i Göteborg.
Person: Hur känner du henne?

Sjödin: Jag kan tyvärr inte ses då, jag har en vän på besök.
Person: Vad ska du och hon göra?

Vän är ett könsneutralt ord. Det begriper nog de allra flesta och få tror att jag skulle säga väninna om en kvinnlig vän. De borde rimligen också förstå att man kan säga amerikan eller fransman om en kvinna. De förstår säkert. De har nog bara inte reflekterat över det. Det påminner lite om när okända personer frågar om man har en pojkvän. Det är aldrig någon som frågar om jag har en flickvän.

De värsta exemplen är ändå när personer utgår från att man menar en man när man pratar om en läkare, en domare eller något annat yrke med hög status. (Majoriteten av domarna i svenska domstolar är kvinnor.)

De flesta av mina vänner är män men alldeles oavsett är det en dålig ovana många har att läsa in kön i det könsneutrala. Det sker utan att vi ens reflekterar över det. Det är ett medvetet val från min sida att använda könsneutrala ord när kön är ointressant i sammanhanget. För dem som vill sälja in att män och kvinnor kan vara bara vänner finns mycket kvar att göra.

Äkta liberal™

Expressens ledarsida påminner mig om de liberala lackmustesten från förrförra mellanvalsperioden.

”Vi har fått en grund och vulgär debatt om vem som är en äkta liberal och inte. Få utomstående har några synpunkter på hur en riktig socialist ska låta eller vad en äkta konservativ får tycka. Men när det kommer till just liberalerna – både med stort och litet l – är engagemanget gränslöst. Otaliga artiklar skrivs på temat att X eller Y minsann är en oäkting i den liberala familjen.” skriver Anna Dahlberg.

Perioden då vad liberaler tyckte i ett fåtal sakfrågor blev avgörande för om de var ”äkta” eller inte. Frågor som sex mot ersättning och avkriminalisering av droger för eget bruk. Då var och varannan självutnämnd liberal (det är trots allt ingen skyddad titel) delade sina liberala Political Compass-resultat på bloggar och sociala medier. Jag minns liberaler som försökte övertyga andra om att någon inte var liberal, men också de som var mer liberala än alla andra. Så liberala att något politiskt parti inte var litet nog åt dem.

political_chart-svgJag förstår om klubben för inbördes beundran intresserar sig för vem som är liberal på riktigt men för de allra flesta torde det te sig ganska märkligt. Alldeles som om det fanns någon konsensus bland gemene man om att liberalism är grejen, vilket de heller inte menade i och med all energi de ägnade åt den kompakta frånvaron av äkta liberaler, det fåtal som klarade deras hemmasnickrade liberala lackmustest.

Därmed inte sagt att inte Birgitta Ohlsson med flera har en poäng när de menar att namnbytet till Liberalerna förpliktigar. Annars blir det bara idéprogramsliberalism av alltihopa. Ett parti byter rimligen inte namn till liberalerna i bestämd form om det inte har någon som helst ambition om att bedriva en liberal politik kan man tycka, men namnbytet kan också förstås som ett sätt för partiet att passera som liberalt eller i vart fall mer liberalt än andra. Partiet hette i och för sig Folkpartiet liberalerna tidigare även om man sa (och fortfarande säger) Folkpartiet.

fp

Debatten om vad som är liberalt är inte ny. Kanske är det nya att utomstående icke-liberaler lägger sig i och till skillnad från tidigare vill snäva in vad det innebär att vara liberal. Tidigare har liberal och inte minst nyliberal slarvigt använts om personer som tycker annorlunda. Kanske också som i det aktuella fallet att utomstående till både ideologi och parti försöker frammana folkpartistens inre liberala kompass i sin kritik av partiet.

EPSON MFP image

Normförändring pågår

Hur vore det om vi pratade om våra frågor istället för att prata om vilka frågor andra pratar för mycket eller för lite om? Om vi delade det som för samtalet framåt snarare än det som får oss att sätta kaffet i halsen? Jag var nyligen på en konferens där deltagarna fick varsin namnlapp och en lapp som det stod ”Jag vill prata om” på. Det var en nyttig påminnelse om att det bara är att prata på. Istället för att följa opionen kan man bilda opinion.

howpeopleareontheinternet

Den här bloggen tar upp en del av de ämnen jag vill prata om. Om andra inte vill prata om dem kan det bero på att jag inte pratar om dem tillräckligt eller väl. De flesta frågor jag skrivit om berör normer och då ligger det i sakens natur att det inte går att förvänta sig några entydiga antingen eller på det sätt den som driver enstaka sakfrågor kan göra. Normförändringar kan inte påskyndas, de kräver förankring som i sin tur förutsätter tålamod och tid, skriver Alice Teodorescu i en ledare förra året.

Jämställdhet är inget som kommer av sig själv och värderingar förändras inte över en natt. Det krävs ständiga diskussioner och prövningar i det sociala umgänget med andra människor för att förändra en kultur, skriver Hanna Marie Björklund i en ledare om att vi alla har ett ansvar för att prata om det vi tror på.

Normförändring är ett långsiktigt arbete. Det tar tid att förändra hur vi förhåller oss till och pratar om saker. Hur vi ser på sex och relationer exempelvis.  Ännu mer tid om man vill skapa nya kulturer, klimat och normer. Ge mig samtyckeskultur, cykelklimat och vegonorm.

Även idrottare menstruerar

Fotbollsspelaren Lotta Schelin menar att mens är en ickefråga inom idrottsvärlden. Hur hade det sett ut om män hade haft mens, frågar hon sig.

“I grunden är det en jämställdhetsfråga, tycker hon. Om män hade haft mens hade frågor om mens och träning förmodligen varit grundligt kartlagda, gissar hon, och tycker att det nästan kan bli lite komiskt att tänka på den utrustning som följer med landslaget ut på resor. I bagaget finns allt fotbollsspelarna kan behöva:

– Vi har tuggummi, tops, näsdroppar – you name it. Men vi har inga bindor eller tamponger.”

Om hur saker och ting hade sett ut om även den andra halvan av befolkningen hade menstruerat kan vi bara spekulera, men det är inte alls långsökt av Schelin att lyfta frågan med anledningen av synen på kvinnors idrottande historiskt och att det fortfarande satsas mer på mäns idrottande.

Det pratades inte heller om mens i omklädningsrummen och på träningen när jag spelade fotboll och om det ligger något i det Schelin säger beror det inte enbart på att jag hade fyra manliga tränare.

Personligen har jag aldrig haft något problem med att prata öppet om mens. Om jag mått dåligt grund av PMS eller mens har det bara varit att säga det. Jag tänker inte låtsas att något som påverkar mig flera dagar varje månad är en ickefråga. Jag tänker inte avstå från att göra saker jag vill göra med mindre än att jag är för trött och orkeslös under menstruationen (ungefär som när man har järnbrist).

Mens är än mindre en ickefråga sedan jag började styrketräna. Jag har ingen aning om vad jag ska göra de dagarna.  Jag vet bara av erfarenhet att jag inte ska försöka öka i stryka. Behöver man vila mer dagar innan, under eller efter mens? Få i sig mer protein? Det enda jag hört är att det är bra att “röra på sig” under menstruationen men det är det annars med för den delen.

Var finns träningsprogrammen som är anpassade för personer som har mens? Det finns särskilda träningsprogram för kvinnor och män, men inte särskilda program för menstruerande, som är anpassade efter om du blöder i 3 dagar eller en vecka, om du har riklig mens eller inte. Det finns särskilda kostrekommendationer för ciskvinnor och cismän som tar hänsyn till om du tränar hårt eller inte, men knappt några såvitt jag vet som tar hänsyn till hur energibehovet varierar under menscykeln. Men vem bryr sig om kvinnors och menstruerade personers hälsa och muskelutveckling? Alldeles för få.

Sälj grej med höhande

Visst kan man som Tomas Högström ifrågasätta statliga utredningar som framstår som beställningsjobb. Moderaten ger i en debattartikel i Svenska Dagbladet exempel på några sådana utredningar som regeringen tillsatt det senaste året.

Mest aktuell är ”utredningen” om kommande storregioner. [Utredningen] har inte varit förutsättningslös och saknar analys och konsekvensbeskrivningar. Det är ett tydligt beställningsjobb från regeringen.

Högström själv är emot att Västmanland ska bilda en ”monsterregion” tillsammans med Dalarnas, Gävleborgs, Södermanlands, Uppsalas och Örebro län. Ett annat exempel är att regeringen gett  socialdemokraten Ilmar Reepalu i uppdrag att utreda frågan om vinster i välfärden. ”Det är tydligt att Reepalu handplockades av regeringen för att man ville ha en utredning som är kritisk mot alla former av valfrihet och vinster i välfärden.” Även apoteksutredningen som ska se över alliansregeringens apoteksreform beskrivs som ett beställningsjobb.

Bland alla ensidiga och politiskt laddade utredningar passar Högström på att nämna den första sexualvaneundersökningen på 20 år. ”Nyligen valde han [sjukvårdsminister Gabriel Wikström] i stället att prioritera att utreda svenska folkets sexvanor”. Varför detta över huvud taget nämns i sammanhanget kan man fråga sig då det inte rör sig om en utredning som fått kritik för att den enbart lär bekräfta beställarens världsbild vad den nu är. Utredningen har snarare fått kritik för att den över huvud taget äger rum. Högström antyder att Wikström borde prioritera annorlunda: ”Samtidigt kommer rapporter om att svenska sjukhus är de minst produktiva i Norden, men det är inget som tycks bekymra Wikström.”. Vi kan faktiskt inte utreda sexvanor medan svenska sjukhus är eftersatta.

Om man vågar sig på en gissning: Gärna statliga utredningar om de är förutsättningslösa och inte handlar om något så – i Tomas Högströms tycke – banalt som svenska folkets sexvanor. Eventuellt hade utredningarna passerat som förutsättningslösa om de hade undersökt problemen med monsterregioner.