Res mycket med tåg medan du är ung

Har läst antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15.

Saker jag visste när jag var 15: Res mycket medan du är ung.

Jag har alltid tyckt om att resa med tåg, åtminstone när tågen avgår och ankommer i tid. Ännu mer sedan det finns fritt wifi ombord på tågen.

Jag uppskattar att kunna sätta mig ned och bara ta det lugnt, läsa en bok eller skriva ett blogginlägg.

Häromdagen var jag med om att ett natttåg som skulle avgå från Stockholm C ställdes in. Det har aldrig hänt mig tidigare att ett tåg ställts in. Det tog några timmar innan vi fick det definitiva beskedet. Eftersom jag bor i Malmö nuförtiden satt jag kvar på tåget, inställd på att få sova på min plats under resten av natten. Strax efter midnatt, 3 timmar efter att tåget skulle ha avgått, lämnade tåget perrongen. Väl I Uppsala tog vi in på ett hotell på SJ:s bekostnad. Hotellet hade ett begränsat antal lediga rum, men resenärerna var hjälpsamma och samsades om rummen.

Jag var egentligen uppgiven på grund av förseningen och att jag bara skulle få några timmars sömn, men flera av barnen på tåget höll igång och skrattade. Kan de hålla humöret upp mitt i natten kan jag också det, tänkte jag.

Det bästa som finns är att sätta sig på bussen eller tåget och resa bort, det spelar ingen roll var man åker, sa min mor häromdagen. Jag håller med om att det är trevligt att resa med tåg och att resmålet är av underordnad betydelse. Det är alltid trevligt att se nya ställen i Sverige. Har jag bara medhavd mat och dryck kan jag utstå det mesta. För egen del håller jag på att utforska Skåne.

Res mycket medan du är ung. Är du under 15 år behöver du bara haffa en vuxen för att resa utan kostnad med SJ. Jag kan vara en sådan vuxen! 

Res mycket med SJ medan du är under 26 år. Därefter är något lägre priser och sista minuten-biljetter ett minne blott ett bra tag framöver. I vart fall om du inte har giltigt studentkort. Som vuxen måste du ha framförhållning och boka resan i god tid innan om du vill komma undan relativt billigt.

En annan har jag blivit SJ-vuxen och lagt ut drygt 1 700 kronor på ett antal tågresor. Vi får se hur mycket resande det blir framöver. Tillsvidare reser hur mycket jag vill inom Skåne län för 695 kronor.

Om någon på Österlen, i Staffanstorp, Ramlösa eller Arild vill ha besök är det bara att skriva en rad.

Vad huset har att erbjuda

Om du tänker på vaginala samlag som synonymt med sex är du långt ifrån ensam. Det kan handla om allt mellan sexdebut och fertilitetsappar och ändå är det alldeles för ofta underförstått att sex är lika med vaginala samlag. För du visste väl att användaren av fertilitetsappen ska avstå sex när fertilitetsappen visar att hen är fertil? Glöm allt du inte läst om att den som inte vill riskera att bli gravid kan ha andra sorters sex än vaginala samlag eller använda kondom.

Man uppmanar unga att avstå sex för att undvika oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar. Man hade kunnat tala om säkrare former av sex men antagligen tänker man att unga har en lika snäv definition av sex som en själv (man tänker nog inte alls i ärlighetens namn) i kombination med att man inte har något emot om unga håller på sig.

När vårdpersonal uppmanar dig att inte ha sex på ett tag – fråga vilken sorts sex de menar. Det är inte alls säkert att du bör avstå sex, men däremot vaginala samlag. Våga fråga! Det är inte all vårdpersonal som tar upp frågor kring sex.

Nyligen läste jag Sandra Dahléns bok Hallongrottan där hon etablerar begreppet ”slidsex”.

”Det väldigt många människor ägnar sig åt har vi inget ord för. Och sådant går jag igång på. Varför har vi inte det? Det är en hund begraven här. Det är det som betraktas som sex och det är heteronormativt kodat, det är penis i slidan och på ett sätt, in och ut liksom. Det är så normalt att det inte ens behöver ett ord. Men det finns så mycket att göra där. Varför ska penis in och ut vara det enda, oavsett vilken sexuell läggning man har?” (ETC 9/10-2017)

Dahlén påtalar flera intressanta saker i sin bok, en av dem är att eftersom vi utgår från att sex är lika med kuk i fittan så pratar vi inte om de vaginala samlagen. På så vis är det möjligt för dem att ha en särställning samtidigt som de osynliggörs. Det är inte bara heteronormativt, det bidrar även till sämre slidsex.

Människor kan visserligen prata om vaginala samlag i termer av favoritställningar, men sällan om vad det innebär att vara redo för sådana eller hur olika ställningar kan utföras. Det är säkert en av anledningarna till att så många kommit undan med att tala om den som ligger underst som passiv och motsatsvis om den som ligger överst som aktiv. Märk väl, den som är underst och passiv och den som är överst och aktiv.

När vaginala samlag väl kommer på tal är fokus att kuken måste vara hård, kuken måste in och kukpersonen måste få utlösning. Själva samlaget ska vi helst inte tala om. Hade vi gjort det hade vi blottlagt att det finns olika sätt att ha vaginala samlag på och sannolikt hade fler haft bättre erfarenheter av det. Jag är den första att erkänna vilken banal tankegång det är, men det gör den inte mindre sann. Som det är nu kan man få för sig att det inte går att utveckla de vaginala samlagen, att de bara är. De ska bara bli av, betas av.

Av någon anledning ligger närmare till hands att prata om prata om utförande och teknik när man pratar om oralsex eller att onanera åt något annan. Det enda tillfälle då teknik konsekvent brukar nämnas (dock oklart vilken teknik som åsyftas) är när kukstorlekens betydelse kommer på tal. Storleken spelar ingen roll, huvudsaken är hur man använder kuken, brukar det låta. Hur kuken används syftar förstås på hur den används vid vaginala samlag. Kukstorleksdiskssussionen bottnar ofta i sliddjup. Eftersom en fitta är si och så djup krävs inte mer än si och så stor kuk. Inte undra på att de vaginala samlagen lätt blir tortiga.


För övrigt ser jag fram emot att få läsa en bok om sex där det i förbigående nämns att det finns människor som har vaginala samlag. Klargörandet får gärna lämna läsaren med en känsla av att vaginala samlag inte författarens personliga favorit men något författaren för all del har provat för att veta vad hen talar om.

Glass för human flyktingpolitik

Efter lunchen åt några kollegor kulglass. Jag tycker om glass, särskilt till kaffe, men jag äter det knappt nuförtiden. Efter arbetsdagen loggade jag in på Twitter där någon glassdebatt hade brutit ut. Ett par twittrare skulle sluta äta glass. Inte vilken glass som helst utan glass från Ben & Jerry’s.

”Är det ett skämt?! Ett glassföretag lägger sig svensk migrationspolitik? […] Om det är sant kommer jag aldrig mer att köpa Ben & Jerry’s och vägrar att äta om jag serveras.” twittrade Jenny Sonesson.

Flera twittrare som antagligen aldrig äter glass från Ben & Jerry’s ska nu bojkotta Ben & Jerry’s för att de tagit ställning för människor på flykt. Nu senast bjuder glassmärket in till ett kärlekståg den 7 juni för att uppmärksamma att riksdagen samma dag kommer rösta igenom ett beslut som ger 9000 ensamkommande unga rätt att fortsätta sina liv i Sverige. Glassmärket uppmärksammar särskilt organisationen Ung i Sverige och gräsrotsrörelsen #Vistårinteut som kämpat för att ensamkommande unga från Afghanistan som kom till Sverige under den så kallade ”flyktingvågen” sommaren och hösten 2015 ska få stanna.

Flera som inte känner till att Ben & Jerry’s sedan länge ”lagt sig” i politik kritiserar nu glassmärket för att göra just detta.

Vi tycker självfallet, att det är oerhört viktigt att fler kvotflyktingar blir ett av flera säkra och legala vägar för flyktingar att nå trygghet i Europa och att den lagstadgade rättigheten att söka asyl aldrig rubbas.  Därför ställde sig Ben & Jerry´s i Sverige bakom uppropet #humanasyllag 

Jag har inga planer på att börja äta glass från Ben & Jerry’s men tycker att det är positivt att de tagit ställning för en human flyktingpolitik. Nu fattas bara att tillräckligt många glassätande politiker också gör det.

I dag är det Sveriges nationaldag. Låt oss välkomna de människor som kommit till vårt land vare sig de är medborgare här eller inte.

Graffiti är roligare än kroppsviktshets

Martina Haag blir intervjuad med av anledning i sin medverkan i Let’s Dance och får en fråga om sin kroppsvikt:

”– Jag tycker att vi som är med i tv har ett ansvar att inte prata om just vikt, men det stämmer att jag aldrig har varit så vältränad som nu. Jag har dragit i gång muskler som jag inte har använt sedan 1972. Vad jag sedan har för klädstorlek känns inte lika relevant.”

Utan att ha tittat på Let’s Dance sedan Gudrun Schyman medverkade är det befriande att en person som syns i rutan sätter ned foten. Det fanns inga viktklasser för att få delta då och det finns mig veterligen inga viktklasser för att få delta i dag.


För övrigt är det nedslående att den blå erigerade kuken av konstnären Carolina Falkholt ska målas över inom en vecka. Kronobergsväggen på Kungsholmen är annars ett andningshål i en stad vars politiker inte har något till övers för graffiti.

Mer gatukonst och mindre moralpanik, tack!

Den praktiska frisyren

Inget gör Johan Hakelius mer nedslagen än den praktiska frisyren. Det borde inte komma som någon chock att jag gillar den praktiska frisyren. Jag hade själv en praktisk frisyr under många år. Frisyren accepterades som praktisk särskilt under sommartid. Det måste vara skönt att vara rakad kunde personer säga när det var tvåsiffriga plusgrader. Det var förstås även praktiskt alla gånger man blötte ned huvudet och inte hade något hår att tvätta eller torka efteråt.

Det enda jobbet var att hålla efter håret en gång i veckan, tvåla bort alla små hårstrån som klistrade sig fast på kroppen. Inga hårvårdsprodukter, inga besök hos frisören. En minimal insats och du såg fixad ut. Håret var på plats och det fanns egentligen ingenting att kontrollera eller rätta till under dagen (jämför med att bära halvkort kjol). Håret var heller aldrig i vägen när man ägnade sig åt diverse aktiviteter.

”Uppskattningsvis 80 procent av svenska kvinnor över 30 har ”den praktiska frisyren”. Den kan se lite olika ut. […] Men den är alltid kort och den kräver inget underhåll. Man – eller kvinna, då – kliver ut ur duschen, torkar sig med handduk och går till jobbet. Den får varje kvinna att se ut som Elton John. ””Den praktiska frisyren” är ett skri av uppgivenhet, om uppgivenheten skulle orka öppna käften.

Den rakade hjässan är förstås den manliga motsvarigheten. Den gör att man slipper kamma sig efter korp-innebandyn. I riktiga länder ser inte folk ut så här i håret. Där är ”praktiska frisyrer” förbehållna barn, som är nog underhållskrävande ändå. Inte i Sverige. Här skulle vi till och med se intressantare ut om män och kvinnor bytte ”praktisk frisyr”: om kvinnorna rakade huvudet och männen klippte sig som Elton John.” – Johan Hakelius

Hakelius har en poäng. Fram för fler rakade praktiska kvinnofrisyrer. Vem får vara praktisk? Jag har tänkt mycket på att rakad skalle, oavsett kön, är en praktisk frisyr. Den praktiska frisyren finns överallt enligt Hakelius. Jag har själv inte tänkt mitt eget huvud i ett hav bland praktiska frisyrer då många frisyrer framstår som mindre praktiska än en rakad skalle, men visst finns det grader.

Rakad skalle borde vara en mer socialt accepterad praktisk frisyr även bland kvinnor som inte gör militärtjänstgöring. Dessutom är nog chansen att passera som något hotfullt aningen större om man är rakad som kvinna. Bara det kan vara praktiskt i sig.

”För bara ett par decennier sedan vilade något hotfullt, rent av vagt kriminellt, över en rakad hjässa. En känsla av Bordurien och Syldavien, för att tala med Tintin. Eller putsade kängor och burköl på helikopterplattan, för er som är i den generationen. Nu blir man mumintrolligt Mark Levengoodig, en kramgo Alfons Åberg, om man rakar av sig håret.” – Johan Hakelius

Den talade kanalen

I fredags lyssnade jag på P1. Döm om min förvåning när det var några från P4 som inte bara gästade kanalen utan även programledde. Programledarna gick ut på stan för att undersöka vem som är den typiska P1-lyssnaren. De träffade några som trodde att det främst var äldre människor som lyssnar på P1. Samhällsintresserade äldre människor.

Häromdagen laddade jag ner några avsnitt av Ligga med P3 i min SR-app. Jag vill tycka om Ligga med P3 för att programmet handlar om sex: Så vill vi bli slickade. Därför har vi INTE oralsex med ett one night stand. Knulla bort dina kroppskomplex. Då är vi som kåtast. Kränkt av kondom.

Återigen gav jag några avsnitt en chans såsom jag aldrig skulle ge en film en chans. Poddavsnitten är ganska korta. Jag är ute och går och vill gärna lyssna på ett intressant samtal om sex och få några nya infallsvinklar. Jag känner inte så många i Malmö som jag kan prata sex med. Jag lyssnar på människor som säger saker om sex, emellanåt intressanta saker, för att i nästa sekund utbrista i vad som verkar vara någon slags försök till neutraliserande skratt. Det där seriösa jag som om sex, det var faktiskt inte så seriöst. Jag är inte en sån där som tar sex på allvar, egentligen.

Det har gjorts seriösa avsnitt om sex i Ligga med P3 också men varenda gång jag tänkt ge programmet en chans har det fått mig att fundera på vad det skulle kunna vara, det har påmint mig om att det inte finns något Ligga med P1. Jag hade lyssnat.

Jag begär inte så mycket av ett program om sex bara programledaren låter sina gäster komma till tals. Och när gästen fått komma till tals får det gärna samtalas. Nu när jag lyssnade på några avsnitt av Ligga med P3 avbröt programledaren Filippa Rosenberg sina gäster gång på gång. Visst fick gästerna prata också, visst hann de säga intressanta saker utan att bli avbrutna emellanåt, men det jag tar med mig är resonemangen som inte fick utvecklas till förmån för ointressanta inflikningar och flabb. Det är något jag känner igen även från en del andra poddar. Därför lyssnar jag knappt på poddar. Istället för att låta medverkande utveckla sina resonemang avbryter man varandra och ”fyller i”. Det kan för all del vara charmigt att lyssna på vänner nära nog att kunna avsluta varandra meningar men att lägga ord i mun på människor som gästar public service?

Jag håller mig till P1 även i fortsättningen. Vill jag ha underhållning kan jag lyssna på renodlade underhållningsprogram. P1 har sådana också.

Hej till Malmö

Nu har jag bott i Malmö i 3 veckor. Personer frågar vad jag tycker om Malmö. Jag har ännu inte kommit in i staden och tagit till mig att jag bor här. Det får gärna ta sin tid. Jag har inte bråttom någonstans och vill gärna få vila i känslan av allt är nytt och spännande.

Jag har visserligen aldrig varit bortrest i 3 veckor men det skulle inte förvåna mig om det finns studier på att det tar sin tid att känna sig hemma från det att man satt sin fot i en ny stad. Det beror förstås på varför man flyttat. I mitt fall handlade det om att jag ville ha miljöombyte. Jag ville bo i en större stad samtidigt som jag ville ha cykelavstånd till och från jobbet. Jag ville bo i en stad där det går att få tag på ett boende utan att ruinera sig. Några efterhandskonstruktioner måste jag också få kosta på mig: Jag ville undersöka om människor är mindre stressade i Malmö och om ens sociala relationer är annorlunda här. Visst ser jag människor bakom skärmar på caféer, men betydligt färre verkar använda dem som så kallade coffies.

Jag har knappt någon aning om hur stadens busslinjer sträcker sig men jag har skaffat appen Skånetrafiken. Jag är ännu inte hemma med stadens cykelbanor och huvudleder men jag tycker om att cykla bland andra och har ännu inte haft någon nära döden-upplevelse. Hittills har jag kunnat ta nya vägar till jobbet om jag velat, det har bara varit att ta in på en för mig okänd tvärgata. Jag har lite för ofta kommit på mig med att cykla på trottoarerna och fått intrycket av att det finns någon lokal ordningsstadga som tillåter det eller så är alla cyklister här anarkister. Hjälm använder de då inte.

Det är andra gången jag flyttar till en ny stad. Antalet personer jag känner i stan är lätträknade. Några helgdagar har min sociala interaktion bestått av att hälsa på någon granne, kassörskan, bartendern, cafépersonal och något barn som frågade vad jag hette och pratade på innan jag hastade iväg (jag ångrar att jag inte frågade om jag fick vara dess barnvakt). I dag frågade någon mig om vägen.

Jag börjar få någon slags grepp om var de olika stadsdelarna i innerstan ligger. Om jag fick välja fritt skulle jag vilja bo i Slottsstaden, vid Davidshall, S:t Knuts torg eller Möllevångstorget på grund av närheten till allt inklusive barer, caféer och parker.

Jag uppskattar frukt- och grönsaksstånden på Möllevångstorget. Jag borde gå till havet oftare. Jag har hittat några favoritcaféer. Jag borde skaffa ett gymkort. Jag har hittat några secondhandbutiker som jag tycker om. Jag gillar att var och vartannat café har vegansk mat även om jag oftast bara dricker kaffe när jag fikar. Jag borde ha vägarna förbi någon asiatisk livsmedelsbutik för jag vill köpa tofu á 400 gram. Jag vill besöka Kulturbolaget (tydligen ska man säga KB) och Moriska Paviljongen någon gång. Jag borde lära känna någon som läser dagstidningar och/eller lyssnar på P1. Alternativt borde jag hitta något café där jag kan läsa papperstidningar. Jag måste skaffa bibliotekskort på stadsbiblioteket. Jag vill få användning av min picknickryggsäck snart för jag har aldrig ätit medhavd mat i en park här. Utöver det vill jag äta på Laziza igen.

En bild i taget

Följande händer med jämna mellanrum: Kroppsaktivist publicerar en bild på sin kropp. Någon eller några känner sig manade att bekräfta kroppsaktivistens tes om att visa kroppar ses som mindre okej i det offentliga rummet genom ett påtala att dennes kropp är ”fel”. Kroppsaktivisten känner sig i sin tur manad att publicera fler kroppsbilder.

Visst har jag funderat på vad som driver de där inte sällan anonyma människorna som tycks ha ett behov av att tala om för andra att deras kroppar inte borde få finnas tillgängliga för allmän beskådan. Jag antar att de är ute efter att så tvivel hos kroppsaktivisten ifråga men också att de önskar statuera exempel: se hur det kan sluta om du tar dig allt för stora friheter. Kroppsaktivisterna riskerar nämligen att bidra till att fler människor oavsett kropp känner att de har lika stor rätt som människor med mer normativa kroppar att få vara med. Andra mindre nogräknade hatare vill nog bara få tiden att gå och struntar i om det sker på andras bekostnad.

Något jag uppskattar med kroppsaktivisterna är att de inte verkar ägna särskilt mycket tankekraft åt vad som driver de som ifrågasätter dem. De bemöter inte hatarna i sak. De har betydligt viktigare saker att ägna sig åt och fortsätter publicera sina bilder. Alternativt kan man se bilderna som ett sätt att bemöta hatarnas ”kritik”. För vad svarar man personer som tycker att ens kropp är fel och inte borde få finnas?

Det är svårt att inte tycka lite synd om hatarna. Det går trots allt inte att vinna mot tusentals kroppsaktivister som publicerar bilder på sina kroppar och vägrar be om ursäkt.

Inga segrar är någonsin vunna

I Expressen sätter Isobel Hadley-Kamptz ord på vad som är så obehagligt med den senaste tidens debatt om transkvinnor och biologi och påminner om något viktigt:

”Är det något man lärt sig av de senaste årens politiska utveckling så är det att inga segrar någonsin är vunna. Förtrycket och ofriheten och hatet kan alltid komma tillbaka, hittar alltid nya entusiastiska påhejare.”

Maria Ramnehill twittrar:

”Det här handlar inte om att man inte ska debattera kring vad kön är, hur det fungerar och så vidare. Jag vet inga som just ifrågasätter och diskuterar kön så mycket som transpersoner! Så visst kan vi debattera kön och sport, gränserna för självdefinition, fråga oss vad könsidentitet är, hur det fungerar, finns det ens? Men vi måste få göra det med en grundläggande premiss: transpersoner finns och får finnas, bär inte skulden till patriarkatet och utan att definiera ut transkvinnor ur kvinnligheten. Det måste vara grunden för alla diskussioner. Vi måste framförallt kunna göra det utan att framställa transkvinnor som ett hot mot andra kvinnors säkerhet.”

När jag började kalla mig feminist som 14-åring var huruvida transkvinnor var kvinnor inte föremål för diskussion. De kvinnoseparatistiska evenemangen kring internationella kvinnodagen välkomnade visserligen inte alla kvinnor, men gränsdragningen handlade inte om biologi utan ålder.

Äldre feminister kunde berätta om en tid då, som Hadley-Kamptz beskriver, transkvinnor inte sågs som riktiga kvinnor utan som ett hot mot kvinnorörelsen och andra kvinnor. När jag följer debatten på kultursidorna tänker jag att jag trodde att vi hade kommit längre än såhär.

När förväntas ciskvinnor förhålla sig till om de är ”riktiga” kvinnor och vad deras könsidentitet – i den mån de har någon – bottnar i?

Om jag får vara personlig. Jag hade rakat huvud i nästan 10 år och hade vant mig vid att då och då bli felkönad. Framförallt hade jag vant mig vid att få frågor om mitt hår. Varför har du rakat av dig håret? Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att jag fått den frågan minst hundra gånger.

Sedan jag slutade trimma mitt huvud för drygt ett år sedan tänker jag inte längre på att någon skulle kunna läsa mig som man. När jag var rakad hände det att personer oroade sig för att de hade gått fel när de fick syn på min uppenbarelse på damernas. Vid något tillfälle kom en person in på damtoaletten, såg mig och gick ut igen för att dubbelkolla symbolen på dörren. Jag är en kvinna – vad nu det innebär – men det var inte så mycket att jag identifierade mig som en kvinna som att jag kände: jag är inte en man! Be mig inte förklara detta intellektuellt men det var så jag kände.

Jag rakade av mig håret av feministiska skäl när jag var 15 år men det var först då jag förstod att hår var så pass förknippat med kvinnlighet. Jag hade läst Kvinnligt – myten och verkligheten av Susan Brownmiller och var väl medveten om att inte allt hår var förknippat med kvinnlighet men jag förstod inte riktigt vidden av det. Jag hade aldrig kunnat gissa att jag skulle få höra att jag var modig på grund av det. Om vi utgår från att mod förutsätter rädsla var jag inte ett dugg modig.

Det går att teoretisera kring de normer som finns men vissa normer är aldrig så påtagliga som när man bryter emot dem. Som en föreläsare i rättssociologi en gång sa kan det kännas rent fysiskt att bryta mot en norm.

Efter ett tag var jag rakad för att jag var rakad. Med tiden kändes det inte som en politisk handling lika lite som det känns som en politisk handling för mig att äta vegetarisk mat såhär 12 år senare.

När du varit med om att bli felkönad så många gånger att du tappat räkningen vet du inte längre vad som är granskande blickar och vad du projicerar på din omgivning, men det hände med jämna mellanrum att personer använde fel pronomen om mig varför jag tänker att en del på damernas omklädningsrum lär ha undrat innan jag klädde av mig på kroppen.

När jag blev felkönad tänkte jag på alla som på olika sätt har försökt förändra hur vi ser på kön, om kön verkligen sitter i håret, ens medfödda könsorgan eller reproduktiva förmåga. Det var det ingen som ifrågasatte att jag var en kvinna. Det var ingen som anklagade mig för att nästla mig in i könsseparatistiska omklädningsrum och toaletter. Däri ligger en stor skillnad mot när personer ifrågasätter transkvinnors verklighet som kvinnor.

Som ciskvinna kan jag ha rakat huvud och håriga armhålor utan att någon ifrågasätter mitt kön till personnummer eller identitet. Föreställ er hur en sådan transkvinna skulle tas emot. Våga sedan påstå att transpersoner bär ansvar för de begränsande könsnormerna.

Lästips: Feminismen måste kämpa för alla kvinnor av Maria Ramnehill och Jag betackar mig för ditt systerskap, Ebba [Witt-Brattström] av Martina Montelius.

Kärleken till sakerna

Då ville jag bo på Kungsholmen, vid Rådhuset, men jag förstod att det aldrig var ett alternativ. När jag var inne på Stiftelsen Stockholms Studentbostäders hemsida för snart 3 år sedan och insåg att det fanns studentlägenheter i Vasastan tänkte jag att det nästan var Kungsholmen. För första gången hade jag om än tillfälligt ett förstahandskontrakt. Tillfälligt är relativt när man har flyttat runt under en period. Jag skulle ändå bo där under min fortsatta studietid.

Passa på att rensa när du ändå ska flytta läser jag i olika flyttguider. Varje gång jag flyttat inom Stockholm har jag gjort mig av med saker. Flyttar du runt har du inte så mycket val om du inte kan härbärgera dina saker hos någon. När jag flyttade hit flyttade jag från 25 kvadratmeter till en lägenhet med en boyta på 18 kvadratmeter. Då när jag bodde något större var det någon som frågade mig var jag hade mina saker. Det här är allt jag äger utöver en del saker jag har på vinden, svarade jag.

Vi kan kalla det minimalism men det är inte den där självvalda minimalismen. Jag har gjort minimalismen till min för att kunna stå ut med att jag gjort mig av med möbler som personer har skänkt till mig. Det har inte varit drömmar om ett ljust och fräscht hem. Det har varit tyvärr har jag inte plats för dig bokhyllan och även om jag hade haft det hade jag inte kunnat ta med dig. Det har varit hoppas att någon annan tar hand om dig och uppskattar dig lika mycket som jag har gjort trots att du bara är ett ting. Det är inte det att jag inte gillar saker. Jag grät på ett konditori vid Medborgarplatsen när jag insåg att någon hade stulit min cykel som jag hade parkerat längs Götgatan. Stockholms farligaste gata om man ska tro det man läser i medierna.

Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.

Minimalismen är vår tids konsumistiska estetik, skriver Lisa Magnusson: ”När [Fumio Sasaki] skryter med att han numera kan packa ned hela sitt liv på 40 minuter undrar jag bara: Till vilken nytta då? Varför ska man sträva efter att vara så lätt att radera?” (DN 16/2-18).

”Man ska inte ha skuldkänslor om man inte lämnar dödsboet i ­perfekt ordning.” Lotta Olsson skriver om att städa dödsboet efter sin far och ”döstädning”: ”Men tanken har faktiskt aldrig slagit mig att pappa borde ha städat innan han dog för att underlätta för sina barn, eller för att framstå som mer välordnad.” (DN 18/1-17)

Olsson fortsätter: ”Det man inte har rensat ut är klassaspekten, för givetvis är det inte de fattigaste som skryter med allt de har slängt bort. Det är de välbeställda som sorterar bort, för de behöver aldrig vara rädda för att inte ha råd att köpa nytt. Men hörni, köp bara bra kvalitet och tidlös design så behöver ni inte så mycket. Städning är en otäck liten klassfråga, och fattigdom handlar ofta om att inte ha råd med kvalitet.”

Så är det förstås. Skrivbordet från 70-talet är förresten av bra kvalitet.