Äntligen förstahandskontrakt!

”Vad funderar du på, Johanna?”. I sociala medier vädrar jag det jag tänker på och under en lång period kunde jag knappt tänka på något annat än min eländiga boendesituation. Jag var nog inte särskilt rolig att följa eller känna. Det var i vart fall inte särskilt roligt att vara jag. Ett tag trodde jag aldrig att jag skulle bli erbjuden ett förstahandskontrakt. Måtte detta få något slut någon gång, annars vet jag inte vad. Jag gick på visning efter visning och fick nej efter nej. Jag blev mer och mer nedstämd och ett tag undrade jag om det ens var någon mening att gå på dem.

När jag väl skrev på ett förstahandskontrakt kände jag någon slags ansvar att berätta det för alla som hade följt mig. Jag kommer att skriva om andra saker hädanefter. Samtidigt, är det inte något positivt att människor skriver om hur det kan vara att inte ha en plats som är hemma? Det är ändå rätt många som hyr i andrahand eller bor med främlingar ofrivilligt.

Jag vet inte ens hur man berättar att man äntligen har ett förstahandskontrakt på något rättvisande sätt, men det har jag och inom kort flyttar jag till en lägenhet med överkomlig hyra i Slottsstaden i centrala Malmö. De som känner mig vet att jag har mått ganska dåligt sedan min pappa dog för 11 månader sedan, men också för att jag varit ofrivilligt inneboende ungefär lika länge. Föreställ dig hur det är att få ett dödsbesked och flytta in i någon slags kollektiv bara tre dagar senare. Du kan inte gråta och bearbeta det som är jobbigt ifred så du gråter utomhus och går undan på jobbet.

Förhoppningsvis kommer jag att må bättre snart när jag får bo själv igen. Jag ser fram emot att kunna vara ifred, laga mat igen som en riktig människa och bjuda hem människor jag tycker om. Kanske kommer även motivationen att skriva tillbaka.

”Every moment is precious, I wish I had known this when I was young”

I senaste Lundströms Bokradio möter Marie Lundström den chilensk-amerikanska författaren Isabel Allende.

Jag vet inte vad som är mest fascinerande, att Allende kliver upp tidigt om morgnarna för att skriva och snittar 6-7 timmar om dagen utan att invänta den där inspirationen, att hon påbörjar en ny bok den 8 januari varje år eller på vilket sätt hon lärde känna sin nuvarande man.

Hon träffade sin man efter att han hade hört Allende på radion. Hon hade då ingen aning om vem han var. Mannen som är advokat började skriva till henne varje morgon för att säga god morgon och varje kväll för att säga god kväll. Flera månader efter att han hade tagit kontakt med henne träffades de och på den vägen gifte de sig. Få inga idéer nu.

Nåväl, jag antar att Allende faktiskt besvarade den okända mannens meddelanden, och det med ett visst mått av engagemang, och att han inte bara skrev till henne dagligen under flera månader trots att hon aldrig besvarade kontaktförsöken.

Det är antagligen bara vi som inte får betalt för att skriva, men som emellanåt haft en förhoppning om att få sina krönikor publicerade, som låter sig fascineras av att personer som förväntas skriva dagligen också klarar av att göra det utan att vara inspirerade. Tänk själv om du inte skulle klara av att utföra ditt arbete de dagar du inte känner dig särskilt inspirerad när du går igenom inkorgen som innehåller en mängd olästa mejl och dubbelt så många obesvarade.

Allende berättar att hon en gång fick frågan om hur många timmar om dagen hon skriver och svarade att det beror på om hon har sex eller inte. Det tar längre tid att ha sex när man är gammal, förklarar Allende. Allting tar längre tid.

”Before, when I did not have a partner I could write all the time, but know when i have a lover that lives with me it is harder, it takes a lot of time.”

Jag önskar att mitt skrivande också var avhängigt hur länge jag hade sex, att jag så sällan skriver för att jag är upptagen med att utforska annat. Förvisso är det Allendes arbete att skriva, i mitt fall är skrivandet bara ett verktyg.

Jag har absolut haft perioder i mitt liv där dagligt sex gjort mig mer inspirerad. Inte bara i relation till skrivandet.

”What is mature love? It is exactly like adolescent insole love, but with the time of urgency, you don’t have time, every moment is precious, I wish I had known this when I was young.”

Eftersom jag inte måste skriva för mitt uppehälle måste jag antingen invänta att den där inspirationen ska infinna sig eller tvinga ur mig själv en text. Det händer att jag bara bestämmer mig för att skriva med en förhoppning om att inspirationen ska infinna sig och allt som oftast gör den det.

För egen del måste jag tänka mycket på sex för att jag vara inspirerad att skriva om sex, och personligen tänker jag mer på sex när jag har mycket sex regelbundet. Andra kanske tänker mycket på sex i avsaknad av det, men jag antar att ens tankar är annorlunda då. Kanske inte på hur sexet var senast och vad man vill göra på tisdag, utan på hur tomt livet känns.

Senaste tiden har jag tänkt mer än vanligt på sex för att jag tittat på Netflix-serien Sex Education. Se det som en rekommendation från någon som knappt tycker om titta på serier.

Eric i Sex Education

Dags att besiktiga cykeln

”Innan jag lämnar hemmet på morgonen måste jag packa ner två saker: jobbdator och matlåda. Väskan lägger jag i cykelkorgen. En smidig liten last. Ska jag lämna dottern på förskolan placerar jag henne i barnstolen och då får väl hon också räknas som last, även om hon lastas av efter första delsträckan. Värst mycket mer logistik än så är det inte.” – Fanny Westin i Cykelfrämjandets medlemstidning Cykling 01/19

Nog har jag beklagat mig över att jag behöver lasta min cykelkorg, låsa upp cykellåset, krångla med min gigantiska nyckelknippa, öppna porten och ta ut min cykel innan jag kommer iväg om morgnarna. Nog har jag beklagat mig över fruset lås (en gång gick min nyckel av i låset och jag var tvungen att bågfila upp låset vilket antagligen såg ganska roligt ut), blöt sadel och blöt bakdel. Det är en avvägning det där, att ställa cykeln under tak, och även minimera risken för att den blir stulen, eller vara bekväm och parkera cykeln i alldeles närheten.

Jag fäster mig så lätt vid mina saker. Jag grät på fullaste allvar när jag blev av med en cykel i Stockholm. Den var bara drygt ett halvår gammal. Jag tröstade mig med att den kostade ungefär sex månaders SL-kort.

Jag försöker ta vara på dem, sakerna  Det gäller dock inte mina cyklar. Jag har fortfarande inte skaffat ett nytt kedjeskydd, det jag hade föll isär på en cykelbana utanför Stadsbiblioteket. Det dröjde flera månader innan jag skaffade en ny cykelklocka efter att min cykel hade druttat ned i marken och klockan slutat fungera. Jag skyllde på att cykelhandlarna hade dåliga öppettider under helgerna. Ni vet när man har tid att fixa saker.

Fortsätt läsa Dags att besiktiga cykeln

Någon slags vegomat

Falukorven är namnskyddad inom EU. Utan att vara intresserad av falukorvens beståndsdelar förstår jag det som att en korv måste innehålla vissa ingredienser och tillsatser för att få kallas falukorv. Korv är däremot inte skyddad varubeteckning inom EU.

”Folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till” är ett citat som brukar tillskrivas den tyske rikskanslern Otto von Bismarck. I veckan kunde vi läsa tidningsrubriker om att EU är ett hot emot vegokorven. ”Vegetariska livsmedelsprodukter som vegokorv och vegoburgare kan snart få byta namn, skriver tidningen ATL.” (Jag hittade dock inte artikeln i ATL.)

Och nog tänker man på den så kallade köttlobbyn: ”In a move that some MEPs suspect bears the fingerprints of the meat industry, the parliament’s agriculture committee this week approved a ban on producers of vegetarian food using nomenclature usually deployed to describe meat.”

Varför kallar man vegetariska livsmedel korv? För att underlätta för den som vill tillaga vegetariska varianter av klassiska korvrätter. För att vi vant oss vid att mat med en viss form är ”korv”. För att de flesta av oss har barndomsminnen av korv med bröd. En del korvar är helvegetariska (veganska). Andra korvar innehåller jämförelsevis låg kötthalt vilket fått en del människor att dra dåliga skämt om att den i princip är vegetarisk.

Skillnaden mellan korv med låg kötthalt och korv utan köttinnehåll är att man framhäver det låga köttinnehållet i den senare. Korven är 100% VEGO. Benämningen ”hot dog” används för att ”korv” skulle kunna leda tankarna till livsmedel som innehåller mer kött än vatten och tillsatser. Den vegetariska korven är dock inte vilseledande beträffande det vegetabiliska innehållet, därmed inte sagt att det inte finns skäl att läsa innehållsförteckningen.

Astrid och aporna från Malmö har försatts i konkurs. Jag var aldrig särskilt förtjust deras produkter med undantag för chörizon. Häromdagen reade en matvarubutik i Malmö ut några av deras korvar och då slog jag till.

I en dom från 2017 (C-422/16 Tofu Town) prövade EU-domstolen om beteckningar ”smör”, ”ost” och ”grädde” får användas vid saluföring av vegetariska juversekretsprodukter. En ledtråd är att vi köper havredryck nuförtiden.

Målet gällde ett tyskt vegobolag som sålde vegetariska livsmedel under beteckningarna ”Soyatoo Tofubutter”, ”Pflanzenkäse”, ”Veggie-Cheese” och ”Cream”. Det framgår av en EU-förordning att termerna grädde, smör, ost och yoghurt ska reserveras för mjölkprodukter. Frågan i målet var om det är i sin ordning att använda beteckningar som ”smör” och ”cream” om vegetariska livsmedel förutsatt att det framgår av sammanhanget att produkterna är vegetabiliska.

EU-domstolen redogör först för vad som avses med ”mjölk”, det vill säga ”uteslutande det normala juversekret som erhålls vid en eller flera mjölkningar, utan någon tillsats och utan att något avlägsnats från detta”. Enligt EU-domstolen får beteckningen mjölk enbart användas om vegetabiliska produkter och detta gäller även om användningen av beteckningen kompletteras med klargörande eller beskrivande termer som anger den aktuella produktens vegetabiliska ursprung.

”The lawmakers argue that it’s a simple matter of informing consumers properly, however. “We felt that steak should be kept as real steak,” said French Socialist MEP Éric Andrieu, Parliament’s lead on the file, at a press conference Monday.” (4/4-2019 Politico)

Jag är negativ till matfusk och applåderar initiativ som Äkta vara. Jag har all förståelse för om den som köper gräddglass förväntar sig att grädden är en viktig beståndsdel i glassen och inte en ursäkt för att få kalla den gräddglass.

Vegetariska matproducenter vilseleder inte, de är tydliga med att vegokorvarna och sojaburgarna är vegetariska. Är det någonting en vegetarian undrar är det om livsmedlet är vegetabiliskt. Av den anledningen brukar det med all tydlighet framgå av produkter som är avsedda att vara vegetariska att de inte innehåller animalier. Detta är knappast EU:s förtjänst.

Vegobolagen kommer inte lura på dig vegetabilier. Har du någon gång råkat köpa på dig vegetarisk korv får du börja läsa mer noggrant på förpackningarna i matvarubutiken. Lite vegokorv har ingen dött av.

Samtidigt måste man skilja att på att saluföra majonnäs utan ägg som ”majonnäs” och att saluföra äggfri majonnäs som vegansk majonnäs. Är det några som kommer att lura på dig vegetabilier (läs: dra ner på animalierna) är det bolag som saluför produkter som animaliska. Ägg och grädde kostar. Är det några som vet det så är det vegetarianer som hittat äggfri majonnäs utan att den varit märkt ”suitable for vegetarians”.

”Forcing veganism to rename its burgers and sausages as veggie discs and tempeh tubes would be ludicrous, but looking beyond vegan junk food? That is a great idea.” – Tony Naylor

Via @LiouxsieLioux

 

Jag tänker mig att människor som förstår ”fruktkött” också förstår att vegoburgare är vegetariska, men visst kan man redan nu börja fundera på vegonamn som inte är ”köttinspirerande”. För hur löjeväckande det än vore skulle det inte förvåna mig om förslaget blir verklighet med tanke på att det redan är förbjudet att använda mjölkbeteckningar om helvegetariska produkter.

Obetalt hushållsarbete kräva flerhushåll

”Det finns både kvinnliga och manliga människor. Däremot finns inga kvinnliga eller manliga sysselsättningar.”

Tillhör du de som någon gång googlat ”Så stryker du skjortan utan att stryka”? Som den vuxna och normalbegåvade människa jag är lärde jag mig stryka skjortor via internet, närmare bestämt via turtorials på Youtube. Det naturliga hade annars varit att ringa någon äldre släkting men alla mina äldre släktingar är döda.

Nog hade jag strukit skjortor innan Youtubes intåg i mitt liv, men jag hade ingen teknik eller någon systematik. Resultatet blev aldrig särskilt bra. Via Youtube lärde jag bland annat mig i vilken ordning man bör styrka skjortans olika delar, vikten av att använda vatten och att man bör öppna skjortärmen. Sådant som framstår som självklart såhär i efterhand.

Efter att ha strukit ett gäng skjortor drog jag ur sladden till strykjärnet. Tolv strukna skjortor får räcka, för denna gång. Sedan jag lärde mig stryka skjortor kan jag tycka att det är ganska rogivande om jag har radion på i bakgrunden. Åtminstone om jag styrker flera skjortor åt gången. Jag hade antagligen inte funnit det rogivande om jag hade varit tvungen att stryka mina egna eller andras kläder.

”En och en klarar de flesta vuxna och normalbegåvade män och kvinnor av att laga mat, dammsuga, bädda sängen, tvätta kläder och röja upp i den sanslösa röra som uppstår till följd av mänsklig närvaro. För många är det först när man flyttar ihop med någon som begreppet ”obetalt arbete i hemmet” får en innebörd. För det är ett arbete och det måste utföras av någon. I hushåll med barn får denna någon så småningom fasta konturer och visar sig då vara kvinna. I grund och botten är ”oavlönat arbete i hemmet” en naturlig del av vuxenlivet.” (Ur 10 lektioner i matlagning av Lotta Lundgren)

Jag tänker inte vara jämställd någon, har jag ibland tänkt när jag läser om ojämställda heterorelationer. Här finns inget hushållsarbete att fördela. Medan andra försöker förändra heterorelationen ”inifrån” och övertyga sig själva och oss andra om att det går att leva jämställt inom ramen för en heterosexuell samborelation (vi får aldrig läsa om samkönade pars (o)jämställda relationer) ställer jag mig utanför. Nog utför jag obetalt hushållsarbete men jag lever åtminstone inte i en ojämställd relation.

Otryggt jämngrå bland regnbågar

I senaste söndagsintervjun i P1 intervjuar Martin Wicklin den rastlösa TV-makaren Robert Aschberg som inte är så mycket för att älta saker.

Aschberg resonerar om flockmentalitet och de uttryck den tar sig framförallt på sociala medier. I grova drag; så fort någon tycker något ska det drevas, tas avstånd och arbetsgivare ska kontaktas.

”Om vi ser på vilda djur i naturen som fortfarande lever under karga betingelser får vi väl säga, de har inte så mycket annat val, så är det ju så att den som bryter mot flockbeteendet blir utstött. Vi lever inte riktig under samma materiella betingelser, vi har ju en oerhörd trygghet här. Det finns sociala skyddsnät. Vi har mat på bordet, vi har värme i våra bostäder och så vidare. Det gör att det inte alls är riktigt lika farligt, eller djärvt, att vara lite annorlunda.”

Aschberg pratar om hur extremt flockbeteendet är i dag trots ”dagens ganska välmående samhälle där folk inte skulle behöva anpassa sig till flockbeteende som det vore stenåldern”.

Jag nickar instämmande. Det förefaller rimligt att våra materiella förutsättningar borde göra oss tryggare i oss själva, men vem vet, kanske ger de oss mer ångest? Vi vet vad vi har att förlora i kombination med en ökad otrygghet?

Gick inte tonårens alla frågelådor ut på att man antingen var normal eller att man inte skulle bry sig om man var normal? Jag minnas alla gånger då Olle Waller berättade om studier som visat att 9-22 centimeterär normal storlek för en erigerad kuk och jag tänkte att de allra flesta är normala beroende på hur brett spann man tillåter sig.

Frågelådornas huvudbudskap till den unga publiken var att man skulle vara sig själv. Jag ägnade mycket tid åt att fundera på hur man visste om man var ”sig själv”. Vem var man om inte sig själv? På den tiden fanns i vart fall i mina kretsar en diskussion om wannabe’n, plastpunkare och bisexuella som inte var ”bisexuella på riktigt”.

Först i vuxen ålder har jag snuddat vid någon slags förståelse för vad det innebär att ”vara sig själv”, eller snarare den där nästan fysiska känslan av att känna att man inte passar in utan att för den skulle känna att man vill ”passa in” med mindre än att spannet breddas.

Som tonåring har du ännu inte börjat bry dig om innehållet i de där fönsterkuverten dina föräldrar får och som det kan uppstå bråk kring. Du har ordnat boende och omfattas av skolplikt. Plötsligt måste du vara anställningsbar och eventuell oron över vad innebär behöver inte ha särskilt mycket med verkligheten att göra.

Tänk om någon tycker att jag är udda. Bara det kan få människor att avstå från att posta sina utkast, på gott och ont, eller från att meddela avvikande uppfattning när någon raljerar kring ”annorlunda livsstilar”. Jo, nu är det faktiskt som så att min partner och jag skaffar barnvakt mellan varven för att kunna gå på swingersklubb, men vad intressant att höra att du tycker att sådana som vi är motbjudande.

Andra skulle hävda att vi har en ny ”offentlighetsprincip” som innebär att allt ska offentliggöras. Ultraljudsbilder, frukostar, bröllop, sjukdomar, barnbilder, födelsedagsfester, träningsresultat, läkarbesök etc. Tjejgissningsvis beror även det på hur trygg man känner sig och vad som är ens nisch. Att tro att gemene man skulle känna sig bekväm med att lägga upp förlossningsbilder eller berätta om sin psykiska ohälsa på sociala medier är måttligt naivt.

Jag läser det finns aldrig något löfte om dricks, det är ingen stabil inkomstkälla och därför inget att förlita sig på. Jag tänker på bostadstrygghet, svårigheten att bli med förstahandskontrakt och att det kan det vara svårare för personer utan tillsvidareanställning att beviljas bostadslån med mindre än att de har pengar (läs: god återbetalningsförmåga).

Det är inte stenåldern. Fattas bara en stabil inkomstkälla, förstahandskontrakt, nära relationer, ett socialt skyddsnät och en tillräckligt god psykisk och fysik hälsa. Eller är det någon som tror annat än att bristande trygghet i livet tenderar att göra människan mer benägen att begå våld på sin egen personlighet, rätta in sig i ledet och låta sig stoppas in fack? Bristande trygghet gör nog oss alla lite tråkigare och tillvaron lite mer jämngrå. Det måste finnas kontraster, som Aschberg uttrycker det.

Lästips! How One Stupid Tweet Blew Up Justine Sacco’s Life av Jon Ronson (2015)

Unga har mindre sex

Visst lyssnade du på Godmorgon, världen! i morse? Om du inte gjorde det, och inte ids lyssna på hela programmet, bör du åtminstone lyssna på inslaget om unga och deras sexfrekvens.

Ligger unga mindre nuförtiden och spelar det någon roll? Med mindre avses sextillfällen. De gick inte in hur mycket tid vi lägger på sex, det är ett annat inlägg, men fundera gärna på om den som har tre stycken åtta minuter långa vaginala samlag per vecka har mer eller mindre sex än den som blir slickad en längre stund varje tisdagsmorgon.

En reporter frågar personer på stan om de tror att dagens ungdom har mindre sex än tidigare generationer. Svaren varierar. Några tror att det stämmer att unga av i dag ligger mindre, andra inte.

Det ska sägas att det är omtvistat om unga i Sverige ligger mindre. Det blir inte en sanning bara för att kvällstidningar kör UNGA HAR MINDRE SEX på sina löpsedlar.

Pelle Ullholm, sexolog på RFSU, medverkar i inslaget. Ullholm tar upp att fler är singlar och att singlar har mindre sex jämfört med andra. Precis som Ullholm säger är det potentiellt möjligt att man har sex på andra sätt i dag och att dessa sätt inte alltid tas i beaktande när sexvanor undersöks. Ullholm tar även upp att ökad jämställdhet inom parrelationer kan leda till färre sextillfällen för att man istället har sex när båda vill.

Den ökade psykiska ohälsan bland unga, att det i dag är svårare att få tag på en egen bostad och att unga dricker mindre alkohol än tidigare generationer är exempel på saker som skulle kunna bidra till att unga har mindre sex (om de nu har det), men klarlagt är det inte.

Hur går det ihop att unga påstås ligga mindre men ändå verkar övervägande nöjda med sitt sexliv? frågar reportern. Det finns inget samband mellan hur ofta man ligger och hur nöjda man är med sitt sexliv, svarar Ullholm.

Det finns en risk att statistiken missar sex utanför den ”traditionella normen”. En annan intressant sak som sägs i inslaget är att vi inte kommer att få veta om unga ligger mindre eftersom det inte finns någon historisk data att jämföra med. Här blir också frågan om det spelar någon roll intressant. Har unga HBTQ-personer mer sex till följd av samhällsförändringar? Visst vore det intressant med all möjlig fakta, men det som intresserar mig mest är om unga är tillfreds med sina sexliv och har så mycket sex de vill ha. Hur ser det ut i relationer, går det klassiska mönstret igen i tvåsamma relationer, att den ena vill mer/mindre?

Det kan förstås vara så att unga har en bredare definition av sexdebut och sex samtidigt som sexdebutåldern enligt undersökning ligger fast och de har mindre (eller mer) sex.

Det kan också vara så att unga har mer sex men att även den som upplever att den haft sex den senaste veckan skulle svara nej på en rak fråga. Den som onanerade i fredags kan få för sig att den där undersökningen om sexuell hälsa och sexualvanor far efter sex med andra och därför svarar nej på en fråga om hen haft sex den senaste veckan. Den som får frågor om hur många sexpartners hen haft senaste 3 månaderna kan också få sig en tankeställare. Svaret antalet personer hen haft vaginala samlag med senaste tiden kan ”vara helt i sin ordning” om undersökningen intresserar sig för sådant sex. För den som intresserar sig för sexuellt aktiva personers riskbeteende med fokus på (oönskade) graviditeter är det rätt ointressant om respondenterna har oralsex morgon, middag, kväll. Det bör dock framgå av frågorna vad för sorts sex man avser.

Visst vore det positivt om det var självklart att ”sex” är ett bredare begrepp än vaginala samlag? Att man inte behövde dubbelkolla att ens sex räknas på det sätt man aldrig skulle behöva dubbelkolla om vaginala samlag verkligen är sex. På riktigt, är du verkligen säker, även om vi bara höll på i 2 minuter?

Utan att våga mig på någon gissning om unga har mer eller mindre sex så känner jag mig inte övertygad om att ”sexdebut” breddats utanför RFSU-kretsar. Vidare skulle jag inte ta gift på att ”sex” breddats innanför heterokretsar.

Jag kan komma på en rad bidragande orsaker till att unga skulle kunna ha mindre sex (i bred bemärkelse ifall du inte redan fattat det) jämfört med tidigare generationer, men detsamma kan sägas om ”mer sex”. Den där skärmtiden skulle kunna användas till att hitta och träffa sexpartners också. (I ärlighetens namn tror jag att den används till så mycket annat, också, men det var bara en tanke.)

Svårigheten för unga att få tag i en egen bostad med överkomlig hyra försvårar (eller omöjliggör) framförallt sexlivet, och kanske även det sociala livet, för den som inte kan ha ”bortamatcher” eller bjuda hem personer.

Någon i inslaget frågar sig om inte unga i dag har mer sex med tanke på tillgången till p-piller. Först tänkte jag att sex är mer än vaginala samlag, men vad vet jag, p-piller kan ha bidragit till att de som använder dem hamnar i fler sexuella situationer där de kan ha alla möjliga sorters sex jämfört med de som kanske inte vågade hamna i sexuella situationer alls för att det inte fanns tillförlitliga skydd mot graviditeter på samma sätt? Någon nämner att unga håller på med sina mobiler.

Jag ger inte så mycket för en allmän känsla av att unga har mer eller mindre sex nuförtiden eftersom människor tenderar att få för sig att ”dagens ungdom” är så annorlunda. Ofta, men inte alltid, är åsikten att unga borde vara mer som tidigare generationer. Gäller det även om de hade mer sex?

Det blir mycket spekulationer. Vad man kan göra är underlätta för unga som vill kunna ha ett aktivt sexliv. Se till att unga kan få tag i egna bostäder. Är du förälder med hemmaboende barn förutsätter jag att du inte tänker sätta käppar i hjulen för dina barns sexualitet oavsett kön.

Det tycks höra varje generation till att oroa sig för den nästa. Frågan är då om rubriker som ”UNGA HAR MINDRE SEX” tas emot som positiva nyheter i stil med ”UNGA DRICKER MINDRE”?

Vore det rimligt om dagens unga förväntades ha sex som om det inte fanns obligatorisk sexualundervisning, ett pågående samtal om samtycke och ömsesidighet, ungdomsmottagningar, kondomer, p-piller, dagen-efter-piller, fri abort och allt annat som faktiskt givit oss alla (inte bara de yngre) förutsättningar att ha bättre sex på våra villkor? Jag tycker inte det och vill tro att jag delar den uppfattningen med dagens vuxna.

Unga kommer inte sluta sexta bara för att tidigare generationer saknade dagens sextingmöjligheter. Ni sextade säkert också, på andra sätt, bara det att ni inte satte ord på det, eller finns det skäl för retroaktiv oro?

Saker som spark joy

För någon vecka sedan hörde jag talas om Netflix-serien Tidying up with Marie Kondo och KonMari-metoden. Jag läste texter om folding, minimalism och maximalism. Krönikor om den nya metoden som går ut på att enbart behålla saker som skänker en glädje. Utan att ha den där streamingtjänsten ville jag veta vad människor pratade om, lite som när jag skaffade Tinder för några år sedan. Jag lånade en väns Netflix-konto och sträcktittade mig igenom de åtta avsnitten.

Namnet till trots ägnar sig Kondo inte åt städning. Du får inte se några spisar dras ut, avlopp rensas eller golvytor skuras. Serien handlar snarare om rensning och organisering, i den ordningen. Åsikterna går isär om metoden handlar om att uppvärdera de saker som skänker en glädje eller om att slänga saker.

”Den svenska titeln på Marie Kondos bästsäljande bok ”Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem” (2016) är missvisande. Städning är en mikroskopisk del av vad hon håller på med. En enda gång på tre avsnitt förekommer det att en hylla dammas. ”Tidying up with Marie Kondo” handlar inte om smutsiga hem, utan om belamrade. Marie Kondo sysslar med att ställa frågan does it spark joy? Om svaret är nej – bort! Sedan ska allt vikas och lagras enligt ett visst mönster.” (Sydsvenskan 9/1-2019)

Organiserat städande! Nej, det provocerar inte i närheten av det organiserade rensandet. KonMari-metoden har tolkats som ett rensande för rensandets skull. Att föredra om saker ligger i ordning, och går att hitta när man behöver dem, är inte konstigare än att människor har bestickinsatser i sina kökslådor. Konstigt är däremot att faktiskt uppnå ett tillstånd av var sak på sin plats. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt givet vad som skulle krävas.

Det som provocerar är när människor går igenom sina besticklådor och redan på förhand har bestämt sig för att de ska göra sig av några föremål, oklart vilka. Lite som människor som går i butiker och som på förhand har bestämt sig för att handla något även om inget skulle tilltala dem. Jag lämnar butiker tomhänt när det händer mig. Jag tänker inte köpa en flaska balsam bara för att ha köpt något.

Personligen har jag svårt att bli provocerad om någon som har kommit fram till att hen äger massor av saker som hen aldrig använder ger dem till en vän som har större glädje av dem eller skänker dem till Stadsmissionen. Då blir jag mer provocerad av ärvt silver som aldrig används. Visst är det tråkigt när vackra glas går sönder men är det inte tråkigare om de vackra glasen aldrig ens riskerar att gå sönder för att de aldrig används? Huvudsaken är att föremålen du gör dig av med skänks till någon som har användning av dem eller att de återvinns. (Att lämpa över saker man inte tål att till någon vän som inte klarar av att tacka nej är inte ”hållbart”. Fråga!)

När jag läser om Kondos metod är det som underförstått att den som har många tillhörigheter också har många tillhörigheter som inte skänker dem glädje. ”Du ska bara behålla de saker som talar till hjärtat och kasta det som inte längre ger dig glädje, eller ”sparks joy”, som Marie Kondo säger. Tacka de sakerna för er tid tillsammans och låt dem gå.” Är det bara jag som tänker att den som uppskattar sina saker också får behålla dem? Och jo, du kan uppskatta din dammsugare.

Jag uppskattar mina relativt få saker. Jag minns när en person var hemma hos mig i en möblerad lägenhet som jag hyrde i andra hand och undrade var jag hade alla mina saker. Sedan jag lämnade Västernorrland för Stockholm har jag flyttat ganska många gånger. Vid varje flytt har jag gjort mig av med några saker. Alla dessa flyttar i kombination med någon idé om att hålla nere antalet flyttkartonger har gjort att jag inte lever i något överflöd direkt. Vill du inte äga massor av saker? Flytta ofta och hyr möblerat i andra hand!

”Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.

Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.” (21/2)

Framtill nyligen har jag bott på ett ställe utan föremål som skänkt mig någon glädje. Jag talar inte om glädjebringande pinaler som drunknat i överflöd utan om en tillvaro utan föremål som gjort mig på gott humör. Inte en endaste kaffekopp. Tänk Ikea, väntrum, Airbnb.

Mitt nedpackade liv har varit en påminnelse om att jag uppskattar mina saker. Jag blir på gott humör när packar upp mina flyttkartonger som tjänat som förvaring alldeles för länge i olika förråd. Jag vill vada i mitt jox och bringa ordning i kaoset. Jag tänker minnas personerna jag fått sakerna av. Här ska vikas, förbrukas och slitas ut. Ett liv ska levas.

Få något gjort

Kvällarna tillbragte hon med att skriva. Jag hade önskat att det stämde, att jag var mer produktiv om dagarna. Jag tänker ofta att jag ska ha vägarna förbi något café efter arbetsdagens slut och läsa eller skriva, men det finns annat i livet som lockar. Jag tänker att jag borde återuppta styrketräningen, men jag urskuldar mig med att jag inte har något lyftarvänligt gym i närheten.

Jag vill så väldigt mycket. Men ingenting blir av. Det kan hända att jag överdriver något. Nog gör jag saker, men jag känner för den skull inte att jag får något gjort. Jag är inte typen som klappar mig själv på axeln för att jag strukit åtta skjortor. Finns hon ens?

Tänk om jag hade besökt ett museum, samtalat om något intressant med en vän, kunnat vara behjälplig på något sätt eller gått på ett seminarium, författarsamtal eller en konsert. Det kanske händer massor av intressanta saker i Malmö bara det att jag inte vet var och när?

Jag läser högt för mig själv:

”Enformigheten i de vuxnas tillvaro hade alltid fyllt mig med medömkan; när jag gjorde klart för mig att detta inom kort skulle bli min egen lott, greps jag av ångest. En eftermiddag hjälpte jag mamma med disken, hon diskade och jag torkade. Genom fönstret såg jag muren kring brandstationen och andra fönster där kvinnor stod och gnuggade kastruller eller rensade grönsaker. Varje dag lunch och middag; varje dag disk; dessa timmar som i det oändliga upprepades och som inte leder någonstans skulle jag leva på det sättet?” (s. 122 ur En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir)

När jag satt där på en av bänkraderna längst fram till vänster i hörsalen på Stockholms universitet visste jag mycket väl att jag skulle se tillbaka på den tiden med saknad. Tänk vilken lycka att mer eller mindre dagligen få lyssna på begåvade människor som har intressanta saker att säga, människor som faktiskt bryr sig om något.

Så mycket böcker, så lite tid

Häromdagen drack jag kaffe på ett café i Hornstull. Flera runtomkring mig läste böcker. Jag brukar säga så mycket böcker, så lite tid, sa en person som satt intill mig till sitt sällskap.

Hanna Lager som jag följer på Instagram, och som rattar den utmärkta bloggen Feministbiblioteket, postade ett inlägg om att hon hade nått sitt mål och läst 150 böcker i år. Lager har hållit koll på vad hon läst med hjälp av en app. Utan att ha några idéer om att ens hinna med 52 böcker per år laddade jag ner appen. Jag vill också hålla koll på vad jag läst, tänkte jag.

I årskurs 5 fick mina klasskamrater och jag en läsdagbok av vår klassföreståndare. För något år sedan hittade jag läsdagboken hos mina föräldrar och insåg att jag hade läst en hel del böcker som jag inte kom ihåg att jag hade läst. En utmärkt present till mina syskonbarn.

Sedan slog det mig att jag brukar lägga upp bilder på böcker jag läser på Instagram. Enligt mitt Instagramflöde, mitt Twitterflöde och mina bilder på mina mobiltelefoner har jag under 2018 läst böckerna på bilderna nedan. Det ska erkännas att Bockfesten av Mario Vargas Llosa och En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir enbart är påbörjade.

Detta skrivs med en förhoppning om att film blir ute och böcker inne under 2019. God fortsättning, och läs mycket!

Kan särskilt rekommendera Maken av Gun-Britt Sundström, Finna sig av Agnes Lidbeck och Göra sig kvitt eddy bellegueule av Édouard Louis.

Här kan du lyssna på ett reportage om att bokhyllans tid inte är nu (Godmorgon, världen 11/2-18). ”På möbelmässan i Älvsjö i veckan sågs inga mängder med bokhyllor och de hyllor som noterades av vår reporter hade knappt några böcker i sig.” Lyssna gärna också på Johan Norbergs utmärkta krönika om hur man rättfärdigar ett privat bibliotek (Godmorgon, världen 3/4-18)