Permanent bostadsbrist, tillfälliga boendelösningar

Förra året gav Novellix ut en novellsamling med titeln Grannar. ”Vad är egentligen en granne – är det en främling, vän eller fiende? Begreppet väcker funderingar kring integritet och civilkurage, men det berör även ämnen som gemenskap, utanförskap och gränser. Hur förhåller vi oss till våra grannar?”

När jag hörde talas om novellsamlingen, det kan ha varit på Babel (TV-programmet), tänkte jag att jag skulle läsa den, men det har blivit bortglömt. Det är lätt hänt att man glömmer bort att låna böcker som man tänkt att man vill läsa om man inte tar en anteckning.

Den som ändå hade grannar. Det finns de som har ett boende och de som inte har ett. Fast vem har ett boende och vem har bara tak över huvudet? Vem har ett hem?

När jag bodde i Stockholm tänkte jag att det inte gick att träffa någon annan som bodde i stan utan att samtalet ledde in på bostadsfrågan och jag var inget undantag. Samtalen hamnade visserligen inte om badkar, balkong och söderläge, men nog pratade jag om boende i en eller annan form.

Innan jag flyttade till Stockholm tänkte jag att stockholmare som beklagade sig över hur svårt det var att få tag i en bostad var sådana där människor som prompt måste bo i centrala Stockholm, men ganska snart insåg jag att det var svårt även för den som kunde tänka sig att bo i någon av Stockholms grannkommuner längs pendeltågslinjerna.

Jag pratade inte om bolåneräntor. Nog för att jag hade hört talas om handpenningar, kontantinsatser, amorteringar och amorteringskrav, men jag var tämligen ointresserad av samtal om bolånemarknaden. För mig fanns inget annat än hyresrätter. Och då är jag ändå uppvuxen i ett hus.

Inte heller pratade jag om Hemnet, köksrenoveringar eller om att jag ville bo större och ”rumsligare” för att kunna bereda plats åt ett gästrum. Samtalen kretsade snarare kring att över huvud taget ha någonstans att bo. Fokus har skiftat mellan delat boende och eget boende. Ständigt samtalsämne har varit bostadsköerna och svårigheten att bli med förstahandskontrakt.

Är det så konstigt att en del av oss har svårt att låta bli att prata om bostadsfrågan när boendet är så essentiellt? Vem vill inte kunna rå sig själv och stänga dörren om sig ibland?

Efter att ha flyttat runt bland olika andrahandslösningar, med undantag för ett i sammanhanget längre avbrott för ett förstahandskontrakt i Vasastan i centrala Stockholm (en studentlägenhet), har jag tänkt att jag borde ge ut en essäsamling om hemmet.

Flera essäer hade handlat om vad som gör ett hem till ett hem. Någon äldre person hade gärna fått bidra med en essä om att bo på äldreboende (i folkmun att bo på hem). Någon hade gärna fått bre ut texten om att det är helt okej men balkonger som används.

Någon essä hade handlat om hur man utan några större svårigheter kan acceptera en inte helt optimal situation om man vet att den är tillfällig. De flesta studenter klarar nämligen av att leva på studiemedel september-juni under några år just eftersom att det är tillfälligt. En mer stabil inkomst hägrar i horisonten. Essän hade beskrivit när den inte helt optimala boendesituationen börjar framstå som allt annat än tillfällig. Hägrar verkligen ett förstahandskontrakt i horisonten med mindre än att jag flyttar till Eslöv? När ska det där permanenta som består av något annat än tillfälliga boendelösningar ta vid?

”Självklart måste det bli lättare för de som har en fast inkomst att köpa sin första bostadsrätt. Tillgången på rimligt prissatta hyresrätter måste bli större. Och det är nog att ta i att kräva att svenska studenter ska dela våningssäng. Men i de stora universitets- och högskolestäder där det råder permanent bostadsbrist undrar jag om inte fler delade lägenheter vore en bra idé.” skriver Martin Liby Troein i en ledare i DN.

Jag läser Liby Troein och tänker: Varför bara studenter? Bostadsbrist är mig veterligen inte bara ett problem i de stora universitets- och högskolestäderna. Kanske var det menat att svårigheter att få tag i en egen bostad skulle vara något tillfälligt, en del av studentlivet.

Personligen har mitt fokus skiftat från att ha ett boende till att ha ett hem. Tids nog ska jag köpa mig en Moccamaster, bädda ner mig i Tom of Finland-sängkläder och brodera ”Borta bra men hemma bäst”. Då ska jag även rama in ”En stor kuk är en tröst i ett fattigt hem” som jag redan har broderat. Där har ni mina skitdrömmar.

”På ett ännu mer grundläggande plan förutsatte frågan att det bara finns ett korrekt sätt att leva om man är kvinna”

För en tid sedan läste jag Rebecca Solnits essäsamling Alla frågors moder. En av de mest läsvärda essäerna är den första essän från 2015 med samma namn. Essän handlar om kvinnan som moder, om hur kvinnan som inte har barn är svaret skyldigt.

”För några år sedan höll jag en föreläsning om Virginia Woolf. Under frågestunden efteråt verkade ett antal personer framförallt vara intresserade av om Woolf borde ha skaffat barn. […] I min föreläsning hade jag gillade citerat hennes beskrivning av hur hon tar livet av ”Hemmets ängel”, den inre röst som befaller många kvinnor att vara självuppoffrande tjänarinnor åt familjelivet och det manliga egot. Det förvånade mig att det här samtalet uppstod när jag hade propagerat för att man borde göra slut på kvintessensen av den konventionella kvinnligheten. Det jag borde ha sagt till publiken var att vår rannsakan av Woolfs reproduktiva status var en urtrist och meningslös avvikelse från de ofantliga frågor som hennes texter väcker. […] Det är trots allt många människor som gör barn men bara en som åstadkom Mot fyran och Tre guineas, och det var det senare som var skälet till att vi diskuterade Woolf.”

Ingen av oss var med när det ”klubbades” att kvinnor ska leva si eller så för att de är kvinnor, varför protesterar vi inte mot den här skiten?

Jag läser Solnit och minns de gånger då jag velat förmedla att det går att leva sitt liv på olika sätt, hur förställningar om ”kvinnligt” och ”manligt” överlag är negativa och begränsar människors livsutrymmen till ingen nytta. Du har precis kritiserat en norm och får frågor som skvallrar om att du antingen inte har kritiserat normen särskilt väl och/eller att mottagaren inte har förstått någonting.

Det råkar finnas en lång rad anledningar till att jag inte har barn skriver Solnit. ”Bara för att frågan går att besvara innebär det inte att någon är tvungen att svara på den, eller att den behöver ställas.”

Ibland vill man bara byta ämne. Nästa gång jag får påträngande frågor som utgår från att det bara finns ett sätt att leva som kvinna och vill markera att personen har gått över en gräns ska jag ställa en enkel motfråga: Skulle du ställa den frågan till en man?”

Ord som språngbräda för samhällsförändringar

Nya ord i sig förändrar inte samhället. Det är snarare samtalet och användningen av orden ska kan fungera som en språngbräda för förändring.

Införandet av ett nytt ord kan föregås av diskussioner om behovet av ett sådant ord. Behovet kan antingen bestå av att vi saknar ord eller att de ord som finns och används är förlegade. Det könsneutrala pronomenet hen är ett bra exempel på nyord som det finns ett behov av. Den nya användningen av ordet snöflinga såsom det används i vissa kretsar har jag personligen svårare att se behovet av. Fast så nytt är inte ordet hen, det har funnits sedan 1960-talet. Det är snarare användningen av ordet som är det nya.

Ordet hen tror i alla fall jag har bidragit till att fler inser att alla inte identifierar sig som hon eller han. Ordet hen har inte skapat könsneutrala miljöer, men de samtal som ordet har givit upphov till lär ha fungerat som en språngbräda för samhällsförändringar. Ordet har varit något av en ögonöppnare för alla de som insett att vi många gånger har ett könat språkbruk även när kön saknar relevans. På min utbildning fanns det lärare som föredrog att säga gärningsperson istället för det mer gängse gärningsman (gissningsvis har gärningsperson färre belackare än tjänsteperson).

Det går inte att skriva om introduktion av nya ord utan att nämna RFSU. Organisationen har till exempel infört orden klittra för kvinnlig onani och snippa för unga tjejers könsorgan. Inte för att de ord som fanns för kvinnlig onani var förlegade utan för att de inte fanns eller i vart fall inte användes. Ord måste trots allt användas för att det stora flertalet ska uppleva att de finns.

Det finns förstås inget som hindrar att vi säger runka även om kvinnlig onani men för de allra flesta är ordet förknippat med manlig onani. Det finns för övrigt inget som hindrar att vi säger snoppar om snippor också om vi ska vara sådana, men det är ett ganska dåligt argument emot att använda andra ord om de bättre beskriver vad man pratar om.

Det går att bredda hur ord används vid behov parallellt med att fler ord införs/används. Jag ser ingen egentlig motsättning där. Jag ser gärna en bredare användning av ordet sex till exempel. Tänk sexualitetssexet, inte siffran. Tänk också att sex är ett vidare begrepp än vaginal penetration, annars hade du lika gärna kunnat säga vaginal penetration, inte sant? Samtidigt har jag inte någonting emot om personer kommer upp med nya ord för att beskriva sexuella praktiker, identiteter och preferenser. Ordet sex är oprecist om du endast avser en viss sorts sex. Vad innebär det till exempel när en läkare ger en patient rådet att avstå från sex i några veckor? Menar hen verkligen all sorts sex? Knappast troligt.

RFSU har även infört ordet slidkrans för att ersätta ordet mödomshinna eftersom det senare ordet har gett upphov till myter, missförstånd och oskuldsnormer (jag utgår från att ni som läser detta inte använder ordet ”oskuld” för att beskriva en person som inte har haft sex). Ordet mödomshinna ger inte bara intrycket av att slidmynningen täcks av en hinna som kan gå sönder, alldeles för många är dessutom övertygade om att det finns en hinna och använder det som förevändning för att kontrollera kvinnors liv och sexualitet.

Om ord i sig inte förändrar samhället har jag svårt att se att lagstiftning i sig skulle göra det. Lagar är trots allt ord. Tror någon att införandet av en hårdare sexualbrottslagstiftning per automatik leder till färre antal sexuella övergrepp? Däremot tror jag att sådant som kan omgärda införandet, eller som ibland avskaffandet, av viss lagstiftning tillsammans kan förändra gårdagens värderingar på sikt.

Som juristen Mirjam Katzin skriver i en läsvärd artikel i senaste numret av tidskriften Bang så anses inte straff vara avskräckande vid sexualbrott: ”Om vi stannar upp vid samtyckeslagstiftningen kan man fundera över den feministiska rörelsens förhoppningar på denna som systemförändrande. Sexuellt våld anses inom kriminologin tillhöra den typen av brott som straff fungerar avskräckande på i en ganska låg utsträckning.”

Flera har invänt att den numer antagna så kallade samtyckeslagstiftningen inte kommer att innebära några radikala förändringar. Vän av ordning undrar om sexualbrottslagstiftningen innan den så kallade sexualbrottslagstiftningen trädde ikraft har medfört några radikala förändringar och om eventuell frånvaro av sådana förändringar skulle vara ett skäl att slopa delar av lagstiftningen.

De flesta anser på en rak fråga att det inte ska vara tillåtet att tvinga till sig sex med våld eller hot om våld eller utnyttja människor som befinner sig i hjälplösa situationer. Färre är det som invänder att allt detta ändå äger rum trots nuvarande lagstiftning, att ord ofta står mot ord och därför kan vi lika gärna lägga ned verksamheten. För ord brukar stå mot ord vid anklagelser om sexualbrott. 

Invändningen om att samtyckeslagstiftningen inte kommer att innebära några större förändringar får istället förstås mot bakgrund av de förhoppningar som ändå funnits bland de som drivit på för en samtyckeslag. Dock är det nog få av de pådrivande som tror att en samtyckeslag löser problemet med de sexuella övergreppen. Och det vare sig om man fokuserar på antalet fällande domar eller att sexuella övergrepp såsom de definieras enligt lag över huvud taget inte ska ske.

De flesta är nog överens om att det både behövs en lagstiftning som ger ett grundläggande rättsligt skydd mot sexuella övergrepp och en attitydförändring gällande rätten till kroppslig och sexuell integritet. Frågan är väl hur man åstadkommer det senare och där är man oense.

Det återstår att se om samtyckeslagstiftningen kan bidra till den där eftertraktade attitydförändringen. Förbudet mot barnaga och sexköp brukar ofta tas som exempel på att lagstiftning kan fungera normerande. Somliga menar tvärtom att värderingarna redan hade förändrats när barnagaförbudet infördes, och att lagstiftningen bara gav uttryck för det personer redan tyckte – att det var fel att slå barn.

Någonstans vill jag tro att samtyckeslagen och införandet av brottsrubriceringarna oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp är ett uttryck för att värderingarna redan delvis har förändrats, åtminstone bland de yngre generationerna. I skolornas sexualundervisning har man länge pratat om samtycke och ömsesidighet. Det arbetet ger frukt nu.

Jag vill också gå på dejt på L’enoteca

Ett intresse jag har är att köpa klänningar på secondhand-butiker och gå på fredagsdejt i mina fredagsdejtsklänningar. Be mig inte ens förklara detta enkla nöje.

Jag vill också gå på dejt på L’enoteca i en ny klänning, men helst inte med en klänning som beter sig som Maria Maunsbachs gjorde:

”Jag blickade ner: den nya sammetsklänningen, hal som en ål, hade glidit upp och satt som en stor korv i midjan på mig. På nederdelen var jag så gott som naken.

Och inte en endaste av alla som glott på mig hade påpekat detta. Det skulle kunna kännas bittert, men i ärlighetens namn gör det mig glad. Det är precis detta som jag tycker är det bästa med Malmö, som jag inte stöter på någon annanstans. I Stockholm hade säkert en vänlig kvinna genast ryckt in för att skydda min sedlighet.”

Jag har faktiskt varit med om detta i Stockholm. Jag promenerar omkring planlöst på Kungsholmen när en vänlig kvinna påpekar att min kjol har åkt upp. Jag har ingen aning om hur länge jag hade visat någon centimeter av min nylonförsedda röv, men om vi ska tro Maunsbach; antagligen inte tillräckligt länge för att göra någon på gott humör.

Skulle läsa 40 skäl att skaffa barn

Corinne Maier har skrivit boken “No kid: 40 skäl att inte skaffa barn”. Jag brukar ibland skriva skäl 16584 att inte skaffa barn, skäl 547 att inte skaffa barn, och så vidare. För det pratas ofta om att man borde skaffa barn, men sällan om varför det är en bra idé. Ännu mindre pratas det om varför man ska förmå andra att skaffa barn med tanke på hur vanligt det ändå är att människor försöker.

Jag följer alltifrån personer som inte vill ha barn till personer som inte kan få barn på det vanliga sättet. De kan berätta om en omgivning som undrar “när det är dags”. Jag följer också personer som har barn och uppmanas att skaffa fler. Tro inte att du har gjort rätt för dig när du satt ett barn till världen, barn ska minsann ha biologiska syskon.

Det skrivs mig veterligen inga böcker på temat “40 skäl att skaffa barn”. (Ivar Arpi gjorde dock ett försök i ledarform för en tid sedan.) För skaffa barn det bara är något du ska göra. Det är de som frivilligt avstår från att skaffa barn, de som fortsätter att vara icke-föräldrar livet ut, som måste motivera sin barnfrihet trots att man inte föds till förälder. Och för att bemöta alla som undrar varför en del inte vill begå föräldraskap brukar jag ibland, halvt på skämt, halvt på allvar, lista skäl att avstå från att skaffa barn. På mina villkor.

Skäl 68541 att inte skaffa barn är alla dessa debatter på sociala medier om hur föräldrar utövar sitt föräldraskap och om olika (i deras tycke) förkastliga föräldralivsstilar (jag hade antagligen anammat samtliga på ren trots). Amma eller inte amma. Sova ihop (det kallas visst samsova) eller inte sova ihop med sina barn. Separera eller hålla ihop för barnens skull. Du hatar ditt barn om du ger det socker. Håll inte på med din telefon hela tiden. Ta inte hem nya sexpartners efter separationen, barnet kan bli otryggt. Någonstans vill jag tro att det går att “logga ut” från alla dessa debatter annars har jag svårt att förstå föräldrar som inte drar ned på skärmtiden av ren självbevarelsedrift.

Riskbenägna män och kvinnor som har för roligt

Tänker på det där personerna som vanligtvis inte vill kännas vid könsstrukturer men som gärna gör gällande att män är mer riskbenägna än kvinnor. Det är bara det att de inte tar ordet könsstruktur i sina munnar.

Det går alldeles utmärkt att prata om könsstrukturer med personer som annars inte vill veta av sådant prat. Det är bara att inte nämna kön till att börja med. Man får dem att tro att man pratar om något annat, något för dem mer lättköpt. Går något förlorat? Ibland.

Kanske föreställer sig dessa personer att riskbenägenhet är en biologisk könsskillnad mellan kvinnor och män eller så är det bara bekvämt att kunna plocka fram strukturella könsskillnader när det passar den egna agendan.

Män är mer riskbenägna än kvinnor. Det sägs ofta för att förklara varför fler positiva utfall för män och fler negativa utfall för kvinnor ligger i sakens natur. Det sägs mer sällan för att förklara att det är vanligare att män dör på sina arbetsplatser eller begår självmord.

Vissa arbetsplatser och arbetsuppgifter är mer riskfulla än andra, vi får det alldeles för ofta svart på vitt. Däremot skulle få av oss som inte vill se asbestens comeback göra gällande att döden på jobbet är smällar man får ta. Vi pratar hellre om arbetsmiljö och säkerhet.

Det är för övrigt min bild också att män som grupp är mer riskbenägen, men jag kan inte låta bli att fundera på i vilken utsträckning den bilden är färgad av att jag hela mitt liv fått höra att män är mer riskbenägna än kvinnor? Har det påverkat min syn på vad som över huvud taget är en risk? Jag tjejgissar att jag är mer uppmärksam på manligt risktagande på samma sätt som många män är mer uppmärksamma på när 40 procent av kvinnor håller låda än när 70 procent av män gör det. Kanske ser jag inte ens kvinnors risktagande för att det blivit så intimt förknippat med kvinnors liv, att vara kvinna. Jag vet att jag per definition riskerar att utsättas för (sexuellt) våld av antingen okända män eller män jag har relationer med, men få skulle tala om att relationera med män som kvinna i termer av risktagande.

Nog är det förknippat med risker att genomgå graviditet och förlossning. Bara att försöka leva upp till ett smalt kvinnoideal kan vara riskabelt. För att inte tala om det ekonomiska risktagandet arbeta deltid, ta ut all föräldraledighet (utom de öronmärkta så kallade pappamånaderna) och all vab? Vi talar trots allt om de ekonomiska risker män tar (aktier, spel, m.m.)

Hade vi sett kvinnors riskbenägenhet om kvinnor i högre grad hade skildrats som riskbenägna? Vidare är frågan om kvinnligt risktagande hade skildrats som något positivt? Hälften vågat, hälften vunnit!

Risker har ofta en uppsida och en nedsida. När det pratas om kvinnligt risktagande är det framförallt i termer av att kvinnor inte tar vara på sig själva. Till exempel kvinnor som har för roligt, kvinnor som befinner sig utomhus bland för dem okända män, eller promenerar på egen hand kvällstid. Kvinnor som gör sådant män kan göra utan att någon höjer på ögonbrynen.

Jag hör sällan att det kan ha ett värde även för kvinnor att ta risker, eller om att riskerna allt som oftast inte realiseras. (Man måste våga för att vinna!) Om det är för att vi tycker att kvinnor riskerar mer rimmar det illa med talet om män som mer riskbenägna. Kvinnor tar trots allt en hel del risker.

Bekväm med hårig kropp

”När din hud känns len känner du dig också bekväm” säger en kvinnlig speakerröst i en reklam för rakhyvlar som går mig på nerverna.

Saxat från Reklamombudsmannens hemsida:

”Reklamfilmen inleds en närbild på en kvinna som rakar armhålan. I nästa sekvens stiger en kvinna upp ur vattnet vid en strand. Hon är klädd blå, kortbent våt­dräkt som hon, när hon närmar sig stranden, leende börjar öppna. När hon är på stranden tar hon samtidigt som hon går, av sig våtdräkten. Under den har hon en vit bikini. En annan kvinna tittar leende på henne. En kvinnlig speakerröst säger ”När din hud känns len känner du dig också bekväm”. På stranden finns en mängd männi­sk­or som alla är klädda i vita kläder och deltar på ett mingel eller en fest. Kvinnan går upp till minglet/festen i bikini och tar en drink från ett bord och fortsätter fram till några andra kvinnor som vinkar till henne. Speakerröst­en säger ”Hitta en Venus smooth som gör känslig hud mjuk och len, ger flexibel komfort, XXX en engångshyvel som passar dig” samtidigt som olika rakhyvlar visas i bild. Rösten fortsätter ”En lenare hud med Venus rakhyv­lar” och kvinnornas ben visas i närbild och sedan när de skrattar tillsammans. Filmen avslutas med en bild på tre förpackningar till rakhyvlar och därefter Gilette Venus logotyp.”

Jag har inte sett reklamfilmen, däremot hört ”När din hud känns len känner du dig också bekväm” en miljon gånger vid det här laget. Reklamen vänder sig till kvinnor och det ligger säkert ligger mycket i det – kvinnor som grupp känner sig bekväma, eller i vart fall inte obekväma, när deras hud nedanför huvudet är hårbefriat len. Ska det behöva vara så? Jag har inga åsikter om individuella kvinnors rakning men tycker att kvinnor som grupp ska kunna känna sig bekväma även med håriga kroppar för kvinnokroppen är även den hårig. Det går uppenbarligen att ha en hårig kropp och vara bekväm med den, det är inte där skon klämmer. Kolla bara på alla män som är bekväma i sina mer eller mindre håriga kroppar.

I framtiden hoppas jag att valet att raka eller inte raka kroppen är mer av ett val och att även huvudet finns med på listan över tänkbara områden på kroppen att raka oavsett kön. Som det är nu anses kvinnlig kroppsbehåring så opassande att man låter kvinnor raka sina lena ben i reklam för rakningsprodukter. Det är aldrig frågan om några före- och efterbilder när en kvinna ska visa upp hur bra en viss rakhyvel är.


För övrigt avled min pappa för snart en månad sedan efter en kort tids sjukdom. I går begravdes han. När jag hade rakat huvud brukade han skämta om att jag hade blivit långhårig – och mena på att jag borde raka mig – när håret hade växt ut ungefär en centimeter. Jag föreslog att han också kunde raka av sig sitt då långa hår vid något tillfälle. I min ålder är man glad om man har hår, kontrade han.

Vila i frid pappa!

Det går inte att skaffa ett halvt barn

Det är inte helt ovanligt att människor vill olika saker i relationer. En del par går igång på olika sorters sex, några har varierande sexlust, somliga har olika behov av egentid och sociala sammanhang. Mycket går säkert att kompromissa med men något som är närmast omöjligt att kompromissa med och där båda sidor har en tendens att hoppas att den andra sidan ska ändra sig är barnfrågan.

Den ena personen hoppas att den andra ska komma på att hen också vill ha barn. Den andra hoppas att den barnlängtande partnern ska inse att den värderar den existerande relationen högre än en relation som inte finns och kanske aldrig kommer att finnas, relationen till ett eget barn.

Barnlängtande kvinnor kan ibland skaffa barn på egen hand, men för kvinnor som vill leva i en kärnfamilj är det förstås inget alternativ. Det är inte ens säkert att IVF-försöken lyckas. Detsamma gäller för en barnlängtande man, han kanske lämnar en relation han värderar högt för att han vill ha barn och i slutändan blir utan både relation och barn. Eller så hittar han en relation som ger mer eller mindre än den tidigare på relationsfronten, men i vart fall resulterar i ett barn.

Föräldrar som separerat brukar ofta kunna landa i att relationen åtminstone inneburit ett barn som de älskar mer än allt annat. Barnlösa par som separerat kan istället ursäkta sin separation med ”Vad bra att jag inte skaffade barn med den där människan” eller ”Vad bra att jag inte är låst till en stad jag inte vill bo”. Alla har sina ursäkter. Den som har lämnat någon som inte vill ha barn kan tänka att hen åtminstone försökte och att den alldeles oavsett inte hade kunnat leva i en relation med vetskapen om att de aldrig skaffade barn.

”Själv lever jag i ett äktenskap där jag vill ha absolut högst 1,5 barn, medan maken snarare föredrar 5 ungar. Hur gör vi? Tar vi fram miniräknaren och börjar trycka: 1,5 + 5 / 2= 3,25. Jamen så bra, då skaffar vi tre barn, samt lånar in ett syskonbarn var fjärde vecka! Nej det går ju inte. Man kan inte kompromissa om barn. Det måste bli den som inte vill som får bestämma, även om det stinker. Hur skulle det annars se ut? ’Okej, darling du får som du vill; jag föder ditt barn, men jag tänker fan inte knyta an till det!’” (Aftonbladet 14/1-2005)

Jag läser en del trådar på temat barnfrihet och titt som tätt är det någon som separerar på grund av barnfrågan. Det kan vara den ena som har insett att hen vill ha barn eller så att de hela tiden varit medvetna om att de velat olika saker men att det tids nog inte fungerar att slå bort detta faktum längre. Det är ganska deprimerande läsning.

Sex som prestationssport

Pratade om sex som prestation med en bekant och sa något om att jag aldrig förknippat sex med prestation.

Något tillspetsat förstås. Vad jag egentligen menade var att jag aldrig betraktat sex som något i huvudsak prestationsinriktat och att jag sällan får prestationsångest av sex. Jag har någon slags grundläggande tilltro till min förmåga att ha sex. Kanske för att övning ger färdighet men kanske också för att jag är kvinna.

Givetvis presterar man något när man har sex. Likt många andra har jag haft tankar om vad jag vill ”klara av” i sexuella situationer som varit bortom att enbart utforska det för mig outforskade, men ifall jag inte klarat det har jag inte tänkt på det i termer av misslyckande.

Jag tror att det är viktigt att tänka på för vem man presterar, om det är för sin egen skull, för sina sexpartners skull (kanske både och) eller om ens prestationer bara är ett sätt att upprätthålla de där oskrivna reglerna för hur sex kan och ska vara. Som om det fanns en åskådare som skvallrade om man rörde sig bortom dessa oskrivna regler.

Klarar man inte av att kommunicera vilken sorts sex man vill ha kan det hända att man har där sortens sex som man har snappat upp är ”riktigt” sex. Det är synd för det finns en risk att varken man själv eller de man har sex med är särskilt intresserade av den sortens sex. Det är helt enkelt ganska dumt att agera som om sex vore något annat än högst privat. Utnyttja att det är privat till att ta reda på hur just ni vill ha sex istället för att luta er tillbaka mot andras mallar. Upphovspersonerna är ändå inte närvarande och kan bedöma om ni gjorde rätt.

Bristen på prestationsångest kan också ha med den kvinnliga könsrollen att göra då jag som kvinna förväntas förhålla mig till manliga initiativ till sex, utan att ta några egna, antingen genom att tacka ja eller nej. Mannen ska förmå mig att vilja ha sex med honom och han ska få mig att komma av vaginalt samlag. Ingenting om att jag skulle kunna utforska sätt, på egen hand eller tillsammans med andra, som får mig att njuta. Det är han som ska trycka på rätt knappar.

Mitt sexliv ser visserligen inte ut så, men det skulle inte förvåna mig om föreställningen om mannen som den aktiva parten bidragit till att jag inte har någon prestationsångest.

Min ”prestation” handlar mer om att vara ”knullbar”. Inte heller det har jag brytt mig särskilt mycket om eftersom även kvinnor som inte eftersträvar att vara knullbara får komma till.

Kvinnor ska inte ha en sexualitet för sin egen skull. Som kvinna ska du finnas tillgänglig. Visst kan vi kvinnor prestera då och då men sex skildras sällan som något som står och faller med kvinnors individuella prestationer. Kvinnors sexuella makt anses istället vara att tacka ja eller nej till sex när vi blir uppvaktade av en man. Ibland respekteras inte våra nej och då blir vi tagna med våld, så mycket för den sexuella makten.

Jag har ingen önskan om att vara mer prestationsinriktad när jag har sex. Tanken på att jag antagligen haft sex med en del män som haft prestationsångest kan göra mig nedstämd. Män som fått för sig att sex står och faller med deras erektion och individuella prestation (har du haft utlösning och erektionen gått tillbaka kan du alltid fokusera på din sexpartner). Män som reducerar en kvinnas njutning till deras eget verk och sjabblar bort den viktiga berättelsen om all den tid och det engagemang hon har lagt ned på att lära känna sin kropp.

När min bekanta och jag pratade om sex som prestationssport fick jag även ur min något om sex som picknick. Jag utvecklade det aldrig närmare men jag har ett snarlikt förhållningssätt till sex. Picknick är trevligt. Min sinnebild av sex är att det är något trevligt man gör tillsammans. Sällskapet och stämningen är mer avgörande än vad var och en har i picknickkorgen.

När jag har sex tänker jag inte att jag ska prestera det bästa sexet någonsin för personen. Jag försöker jämföra så lite som möjligt oavsett om det handlar om att jämföra mitt liv med andras eller hur det är att ha sex med mig i jämförelse med någon annan. Det jag kan kontrollera är det jag lägger vikt vid, som att vi har sex regelbundet och att det är givande. Jag tänker att det blir givande om man är närvarande och engagerar sig i hur ens sexpartner vill ha sex, men framförallt utforska hur man vill ha sex tillsammans. Åtminstone föreställer jag mig att personer som har sexuell prestationsångest är ”någon annanstans” när de har sex.

Tro inte att sex står och faller med dina individuella prestationer. Ha trevligt, framförallt.

Tjejer som vill ha bra spartips

Häromdagen snubblade jag över #tjejersomsparar och i mitt tycke rätt grundläggande spartips. Kanske tillhör jag inte målgruppen för #tjejersomsparar bara.

Vem behöver tipsas om att det är billigare med matlådor än att äta lunch ute? Det förstår vem som helst som inte blandar ned en påse oumph (dyrt vegetariskt protein) i matlådan. Inte heller behöver jag tips om hur jag kan spara flera tusen per år genom att avstå den där take away-latten om dagen. Det är lite som alla grundläggande tips som delas ut till människor som vill leva mer klimatsmart. Knappast något för de som redan avstår från att flyga, åker kollektivt, källsorterar och äter vegetariskt.

Det är ganska grundläggande att man måste skära ned på något för att kunna spara. Det borde åtminstone vara det, men kanske har alla erbjudanden om köp 3 stycken lime för 15 kronor och spara 5 kronor fått oss att tro att vi kan spendera oss till sparande?

Det som provocerar mig mest är nog rubriker om personer som lyckats spara ihop pengar. Jag förväntar mig historier om någon som började på noll, vände och vred på varenda krona och en dag hade råd med kontantinsatsen till en bostadsrätt, men får historier om sådana som fick en välbehövlig buffert serverad på sin 18-årsdag:

”Jag hade förmånen att få fonder och aktier när jag var liten. När jag blev arton år gammal och fick ta del av pengarna var jag tacksam över att ha dem som buffert och jag valde att fortsätta spara aktivt.”

Det är ingen naturlag att man måste göra av med alla medel som flyter in på kontot, sluta kolla jämförelsepriser eller anamma en högre standard på alla områden bara för att man får en högre inkomst. Du kan fortsätta handla på Lidl. Du måste inte börja handla märkespasta bara för att, men lägg för all del på 10 kronor om du tycker att en viss pasta är godare.

Jag försöker leva som när jag var student fast med en lön. Jag tänker inte köpa dyrare tvål bara för att jag kan. Oväntade besök får gärna tänka att jag är en ICA Basic-tvål-tjej. Jag är trots allt en kvinna som uppskattar män som köper dubbeldusch.

Inte har jag något intresse av att sluta handla kläder på secondhand-butiker för att jag har råd att köpa nya kläder. Jag gillar secondhand, så enkelt är det.

Måste saker vara glättiga så fort de vänder sig till tjejer? Jag vill ha aha-upplevelser. Överraska mig med riktigt bra spartips!