Goda råd är dyra

Kan vi inte enas om att vi säger till om vi vill ha oombedda råd? Glöm det, det var inget.

Internet är inte bara oombedda och/eller oinitierade råd. Det kan tilläggas att det finns bra oombedda råd också, men frågan är om inte det kräver att personen som ger dem känner en någorlunda väl. Det är lite som när man får en present som man inte visste att man ville ha. Vem som helst kan inte ge den presenten.

Jag håller med om att tanken räknas, men ibland vill man att personen ska uppskatta presenten bortom gesten givande av gåva. Det är förstås roligare om personen tycker om chokladen. På samma sätt vill man ge råd människor har användning av. Man vill helst inte se de ombedda råden staplas på varandra likt recept som efterfrågats under alla år utan att komma till användning.

Goda råd kan kännetecknas av att givaren vill mottagaren väl i kombination med att hen vet vad hen pratar om. Den som kan ge goda oombedda råd har inte sällan självinsikt nog att medge när hen är för osäker eller inte tillräckligt insatt för att ge ett gott ombett råd. Personen kommer inte att chansa bara för hen blivit tillfrågad. ”Jag har ingen aning, men jag kan höra mig för.”

Jag tänker efter innan jag ber om råd på sociala medier eller när jag skriver om något som jag misstänker kommer trigga andras inre rådgivare. Ska jag gardera mig eller betacka mig för råd? Ska jag lita på människors omdöme? När jag ser någon få förslag på olika huskurer på Facebook tänker jag att personen kanske bara vill meddela sin omgivning att hen är sjuk och inte mår så bra.

Kanske måste man vara tydlig med vad man är ute efter och säga ifrån. Jag läste en tjock person som efterfrågade bekväma jeans med hög midja och blev tipsad om olika stretchjeans i för små storlekar. Det kan bli så fel ibland.

Allting handlar om jag

”Jag är narcissist och spegelterrorist som kräver mer av livet, mellanbarn som glömts bort i hanteringen. Jag och jag och jag och jag, allting handlar om jag. Men det är mitt liv jag lever dag för dag för dag.”

Det har sagts att selfiekulturen och den ökade användningen av ordet ”jag” i böcker indikerar att personer blivit mer narcissistiska. Att den äldre generationen beklagar sig över den yngre är ingenting nytt, men att den yngre generationen ibland beskrivs som narcissistisk och att det talas om en narcissistisk epidemi bland unga?

Det har för nyansernas skull också sagts att selfiepinnar och mer jag-budskap i sociala medier och på nätdejtingsajter inte kan tas som intäkt för att de narcissistiska egenskaperna har ökat.

Kanske har de narcissistiska dragen alltid funnits, bara det att medvetenheten om dem ökat. Kanske har den tekniska utvecklingen gjort dem mer synliga i den mån egenhändigt tagna självporträtt skulle vara ett uttryck för narcissism. Kanske är det bara så att unga anpassar sig efter samtidens krav på dem, att den kräver personliga ”varumärken” och ett visst mått självförhärligande? Möjligen fanns det andra sätt att vara narcissistisk på när personer tog bilder på sig själva i fotoautomater, eller vad de nu gjorde, eller så har människor renodlat sina narcissistiska drag. Vad vet man. Vad vet jag.

En del har utraderat pronomenet “man” ur sitt språkbruk och ersatt det med “en” av feministiska skäl. För egen del har jag inga problem med att säga “man”. Apropå den ökade användningen av ordet ”jag” ser jag gärna att ”man” ersätts med “jag” när det är befogat. Som när personer pratar om sig själva, uteslutande utgår från sig själva. Tro inte att du kan dölja dina narcissistiska tendenser genom att omformulera dina jag-budskap.

Om människor som tidigare hade gett uttryck för “så där kan man inte göra” övergått till att formulera jag-budskap finner jag det enbart positivt. Inte för att jag tror att människor alltid är medvetna om ifall de menar man eller jag, genom sig själv känner man andra, men det tål att funderas på vad som är “jag” och vad som är “man”. Du kan lära dig något om dig själv. Är det inte fantastiskt så säg.

Fundera på vad som bara är dina egna föreställningar om hur saker och ting borde vara och vad som är mer allmänna föreställningar. Är ”man” i själva verket ett uttryck för hur du vill ha det eller hur du brukar göra? Om du pratar om eller utgår från dig själv (eller någon annan), varför inte betona det? För att det kan vara känsligt att ge uttryck för vad man tycker och tänker. Det har jag all förståelse för och det är en del av problemet. Men det kan också vara ett sätt att skänka sina egna föreställningar legitimitet genom att framställa dem som mer allmänna än vad de är.

Varje gång någon man ska kommentera att män tycker att håriga kvinnor är oattraktiva för att någon hårig kvinna inte haft vett nog att skämmas över sin kropp och publicerat en bild på den tänker jag: Varför inte bara säga att du finner håriga kvinnor oattraktiva? (Det är tillåtet att ha preferenser. Om och hur man bör ge uttryck för dem är en annan diskussion.)

Varför utge sig för att vara någon slags talesperson för kvinnor eller män som grupp om man inte är det? Jag vill inte höra något mer om vad ingen man gillar eller vad ingen kvinna vill. Feminister har ifrågasatt antifeministers många gånger förlegade manssyn. Det är inte feminister som påstått att män inte skulle förstå ett nej eller att män tänker med könsorganet.

Det är tröttsamt när individuella preferenser framställs som allmänna. Jag vet inte hur många gånger män pratat om vad män tycker om kvinnor och jag undrat varför så många män verkar tro att män är tomma på insidan. Som om det bara vore möjligt att vara man på ett visst sätt och att det ingår att ha åsikter om hur kvinnor ska se ut för mäns skull (för kvinnor ser givetvis ut på ett visst sätt för mäns skull och aldrig för sin egen eller för andra kvinnors skull) och vad kvinnor borde och inte borde göra med sina kroppar.

“Det verkar oerhört svårt att ändra på mansrollen. […] Kvinnor kan utforska hela spektrat av att vara människa på något sätt. Det är det som kvinnorörelsen har hållit på med. Att försöka få vara människa, både svag och stark, tuff och hela kittet.” säger Mia Blomgren i andra delen av kortdokumentären Duktiga pojkar och misslyckade män.

Det finns inget rimligt skäl att framställa individuella preferenser som “manliga” eller “kvinnliga” sådana. Det riskerar att begränsa personer vars preferenser inte överensstämmer med de man ”borde ha”. Inte minst riskerar det att begränsa de som inte ens har funderat på vad de tycker. De som ännu inte inte har haft att förhålla sig till att det går att göra saker annorlunda. Barn kanske är de första man tänker på, men det kan lika gärna gälla vuxna som inte kommit i kontakt med det som brukar kallas normkritik.

Det finns säkert personer som är emot denna utveckling av att det kan gå upp för fler att det finns alltifrån personer som inte bryr sig nämnvärt om vad andra gör med sina liv och kroppar till att det finns olika preferenser och fler sätt än två att vara människa. För dem finns det förstås skäl att framställa sina individuella preferenser som allmänna. Du ska inte tro att det också finns plats för sådana som dig.

Det är väl utmärkt att vara en person som går igång på något, tänker jag. Varför blanda in vad andra vill med sina liv? Varför legitimera att du finner någonting utmärkande för ett gott liv, sexigt, intetsägande eller avtändande med vad andra tycker?

För egen del ser jag gärna fler jag-budskap. Det är ganska självupptaget att tro att ens egna preferenser och föreställningar om ett gott liv låter sig generaliseras. Kan jag tycka.

Heterosexuellt svammel

Häromdagen lyssnade jag på några personer som pratade om att att placera människor i fack och att identifiera sig som antingen homosexuell, bisexuell eller heterosexuell. Jag tänkte att jag är heterosexuell, men att det, vad det nu betyder, inte är någon identitet. De flesta som läser denna blogg vet nog att den skrivs av en kvinna, men även utan den informationen säger heterosexuell rätt lite om hennes sexualitet.

Jag identifierar mig inte som heterosexuell, men är hetero om någon frågar. Jag tjejgissar att jag delar det med rätt många heterosexuella, annars hade vi diskuterat att det inte finns ord (?) för heterosexuell kvinna respektive heterosexuell man (jämför bög och lesbisk).

Det fyller heller ingen praktisk funktion för mig att identifiera mig som heterosexuell. I och med heteronormen kommer personer i de flesta sammanhang att placera mig rätt utan en tanke på om jag faktiskt är heterosexuell. Det kallas heteronorm.

Sexuell läggning hade kanske varit en relevant identitet för mig om jag inte hade varit heterosexuell men ändock uppfattats som det. (Jämför med att ickemonogam kan vara mer relevant som identitet för ickemonogama än vad monogam kan vara för monogama.) Andra kvinnor som har sex med män hade kanske föredragit att prata om sig själva som just det: kvinnor som har sex med män. För en del är praktik mer intressant än identitet. (Man talar ibland om sexuell läggning som preferens, identitet och praktik.)

Medan jag inte tycker att heterosexuell säger särskilt mycket om min sexualitet kanske det säger en hel del, i alla fall tillräckligt, för en homosexuell eller bisexuell kvinna. Jag är antagligen inte tillgänglig. (Det finns massor av heteros som provar saker och någon gång måste vara den första). Men jag hade inte varit tillgänglig om jag hade levt monogamt heller. Då hade min sexuella läggning varit rätt ointressant om någon utomstående händelsevis skulle vilja ha sex med mig. Det är bland annat mot den bakgrunden man får förstå okända män som frågar om man är singel det första de gör. (Behöver jag ens säga att jag av princip inte svarar på sådana frågor? Är man så ointresserad av någon att det första man frågar är om någon är singel (att någon annan man inte har några som helst ägandeanspråk på en) får det vara.) Detta istället för att visa sig intresserade av en som person och försöka ta reda på om intresset är besvarat. Dessa män har bidragit till att jag reagerar inte alla män så fort heterosexualitet kommit på tal.

Jag skulle behöva femtielva (nåja) underkategorier för att beskriva min sexualitet. Det delar jag med många andra som vänder sig emot att människor placeras i fack av andra. När jag tänker på min egen sexualitet blir det omskrivningar snarare än fack. Jag är sexuellt attraherad av personer med kuk, men givetvis inte alla personer med kuk. Det fyller ingen praktiskt funktion för mig att identifiera mig som heterosexuell och det har inte så mycket att göra med att alla män inte har kuk som att heterosexuell inre kommer att leda mig till det sex jag vill ha. Jag är först och främst praktiskt lagd. Hade jag varit homosexuell eller bisexuell kan jag tänka mig att det vid sidan av politiska skäl hade funnits rent praktiska skäl att identifiera mig som homo eller bi.

Omskrivningen att jag attraheras av personer med kuk säger inte heller särskilt mycket om min sexualitet. För jag bryr mig föga om en person har kuk eller inte om personen i övrigt inte överensstämmer med vad jag attraheras av eller om våra respektive sexuella preferenser är allt för avvikande i förhållande till varandras. Jag är inte ens ute efter några fack som kan beskriva min sexualitet. (Det slog mig häromdagen att det inte finns några fack för sådana som likt undertecknad är ointresserade av BDSM, hårda tag och allt vad det heter utan att samtidigt signalera tråkig. Det slog mig också att jag halvt på allvar brukar identifiera mig som tråkig i kontrast till människor som vill få saker att hända hela tiden.) Då pratar jag hellre om att jag gillar sex för det tänker jag säger mer om min sexualitet är någonting annat. Det finns så många heterosexuella män som är rätt ointresserade av sex.

Knip fitta!

Jag har varit intresserad av vältränade bäckenbottenmuskler sedan jag började utforska sex i 14-årsåldern. Jag köpte mina första knipkulor i en sexleksaksbutik i Riga när jag var i nedre tonåren. På den tiden pratades det inte särskilt mycket om knipövningar. Med kulorna följde inga instruktioner. Jag hade ingen aning om hur jag skulle använda dem och gjorde det man gör när man undrar något. Jag googlade. Överlag fanns det ganska lite information om det. Jag ville ha tips på konkreta övningar. Jag minns att någon sajt beskrev det som att en del inte kan hålla kulorna på plats stående, att de ramlar ur.

I dag är det annorlunda. Personer kanske inte pratar om knipkulor, men det pratas om knipövningar och bäckenbottenmuskulatur. I dag finns sidor som Snippjympa med knipinstruktioner och knipövningar.

Allt om underlivet i Kropp & Själ tar bland annat upp knipövningar. Programmet inleds med att många kukpersoner och fittpersoner nog har dåligt samvete för att de inte gör sina knipövningar. Jag hade lite dåligt samvete för att jag knappt använde mina knipkulor, men sedan jag började styrketräna har jag ingen anledning att tänka på det eller ha dåligt samvete för att jag köpt ett ”träningsredskap” som inte kommer till användning. (I framtiden är jag övertygad om att det kommer att finnas sidor om hur man marklyfter sig till bättre orgasmer.)

Jag skaffade knipkulor för att jag ville ha bättre sex. Jag tänkte att man hade bättre sex om man hade kontroll över sina muskler i bäckenbotten. Jag har inget att jämföra med då jag tänkt på detta i princip sedan jag började ha sex. Och det är jag mycket glad för. I dag när personer pratar om knipövningar handlar det främst om att förbereda inför graviditet och förlossning eller om vikten av att knipa efter en förlossning. Bäckenbottenträning nämns också i samband med inkontinens. Bäckenbottenträning är alldeles säkert angeläget för att förbygga förlossningsskador, framfall, inkontinens och annat (det här är verkligen inte mitt område så jag bara namndroppar saker jag hört talas om), men jag tänker att det är bra att ha ett vältränat underliv genom livet vare sig man vill utsätta sin kropp för den påfrestning graviditet och förlossning innebär eller inte.

I övrigt går det alldeles utmärkt att knipa när man har sex. Om du är en fittperson som har vaginala samlag med kukpersoner: Tänk inte att du ska knipa av någon kuken när du har samlag, men det kan vara ett sätt att tänka bara för att få in övningen. Sedan är det bara att knipa när man har vaginala samlag. I Kropp & Själ nämns ett annat sätt att tänka när man gör knipövningar ”på egen hand”: tänk att du ska suga in spagetti i underlivet.

Om man vill knipa medan man blir slickad kan man tänka att ska dra fittan till bakdelen och knipa. Tänk på vad du vill bara du får in övningen. Sedan kan man variera. Glöm det där om att man bara ska vara en passiv mottagare när man har sex. Knip om du vill. När man väl har kontroll över musklerna upplever i alla fall jag att man använder dem av bara farten. Det är inget jag direkt tänker på under sex.

Summa summarum: Gillar man sex kan bäckenbottenträning, bara av det skälet, vara värt att prova.

De kallar oss konflikträdda

Det är något med gemensamma tvättstugor som tar fram det sämsta inom oss. Det är som att vi är rustade för konfrontation i tvättstugan. I tvättstugan är vi som passar tider, och vet att en tvättmaskinsminut är en egen tidsenhet, misstänksamma mot vår tvättande omgivning. Vi som tömmer filtret bara väntar på att bli falskeligen anklagade. Sinnesstämningen hos personer som skriver arga lappar i tvättstugor, eller över huvud taget för den delen, vågar jag inte uttala mig om.

Jag skriver inte arga lappar. Jag skriver passivaggressiva statusuppdateringar istället. Jag föredrar lappar med kärleksfulla anteckningar. Kanske för att jag är uppväxt med min mors morgonlappar med dittecknade figurer: God morgon Johanna! Vill du vara så snäll att ta hand om om tvätten? Mamma.

I tvättstugan måste vi samsas med andra. Människor vi kanske inte ens hälsar på när vi möter dem i trapphuset. Jag har som ambition att hälsa på personer, så väl boende som lokalvårdare,  i trapphuset och i tvättstugan.

Vi är några som hälsar på varandra i mitt studentboende. Jag tror att vi som är inflyttade, vare sig vi kommer från något mindre samhälle eller från något mer socialt kompetent land än Sverige, kan ta åt oss äran för denna kultur av att man, åtminstone ibland, hälsar på okända människor i sin omgivning.

Var du hälsar på en granne kan vara avgörande för hur det tas emot. Det är ganska smärtfritt att hälsa på grannar man möter i trapphuset. Man passerar bara varandra och som regel är det ingen som förväntar sig mer av dig än att du klarar av att hälsa. I hissar och tvättstugor är det annorlunda. Om personen som tilltalar dig i hissen bara inte har förstått att så gör man inte i Sverige, med Sverige ska förstås storstäder där inte alla storstadsbor är oförmögna att hälsa på och ja, se varandra, är den som är i färd med att säga något till en i tvättstugan garanterat ute efter en. Vad har jag nu gjort? Vad ska hen nu klaga på? 

I tvättstugan kan man andas ut om det visar sig att grannen som tog till orda bara ville hälsa på en. Du hade lika gärna kunnat bli beskylld för att inte ha tömt tvättmaskinen. Någon annans tvättmaskin. 

Det sägs att svenskar är konflikträdda. Det är vi säkert, men inte i tvättstugan. I tvättstugan går vi loss. Hellre få utlopp för sin inre rageaholic och utsätta fel person för ett förlösande rage än att ställa en enkel fråga. Inget ”är det möjligen din tvätt?”.

Medvetenheten om att en inte obetydlig andel av befolkningen är konfliktbenägna i tvättstugor gör att konflikträdda ser sig som lovligt byte för alla konfliktbenägna. Därav misstänksamheten hos tvättstugepersonerna som med något otrevligt i blicken hälsar närmast pliktskyldigt. Man måste förstå dem också, att tvätta är trots allt något av det tråkigaste man kan ägna sig åt. Och än tråkigare lär det ha varit innan tvättmaskinerna. Fråga mig inte ens varför jag inte vill ha barn. 

Samtidigt är jag positiv till att Sverige är ett land med gemensamma tvättstugor. Jag tycker inte om att boka tvättid och behöva vara låst till hemmet i flera timmar, men jag tilltalas av att jag inte behöver äga en egen tvättmaskin eller vända mig till någon tvättomat.

Människor som i vanliga fall har svårt för att hålla tider har ingen förståelse för de som är tidsoptimister i tvättstugan. Personer som inte tar ut sin tvätt när maskinen är klar. Hur svårt är det att ställa en timer? Ungefär lika svårt som det är att respektera människors tid i andra situationer, antar jag.

I våra bokningsbara tvättstugor kan man överta någons bokade tvättid om den inte påbörjas inom 30 minuter. Det är ändå ganska generöst. I andra tvättstugor tar människor varandras tvättider och använder tvättmaskiner som tilldelats någon annan. Antagligen med förhoppningen om att inte bli påkomna eller så förnekar de bara likt cyklister som blivit polispåkomna med att ha kört mot rött. Annars kan man alltid hoppas på att bli påkommen av någon konflikträdd som är mer överseende med att personer tar sig friheter på andras bekostnad. Var hen beredd att lägga beslag på den tvättmaskin som jag hade tänkt använda hade hen nog ett större behov av den.


Tvättrelaterat:

När jag bodde på Gärdet brukade jag passera en kvinna som satt och tiggde i tunnelbaneuppgången. Vi hälsade på varandra och ibland, inte sällan med en känsla av dåligt samvete, gav jag henne lite pengar. Jag provade att säga dja devlesa (Gud vare med dig), hälsningsfras på romani, till henne trots att jag inte är det minsta religiös. En hälsningsfras som jag lärde mig av att läsa Rola Brentlins och Aaron Israelasons utmärkta bok Vi kallar dem tiggare. Luminita, som hon heter, förstod mig men rättade mitt uttal. Dagens Nyheter skrev om Luminita, som även sålde begagnade böcker, för drygt 2 år sedan. Hon berättade om dagliga trakasserier, ”Det finns en person som kommer vid två- tiden. Han går alltid förbi och sparkar till min lapp, varje dag sparkar han ned den. En annan går förbi varje morgon och visar fingret åt mig.”, men också om en 14-åring som ingav hopp om mänskligheten:

”– De flesta som bor här är snälla. En 14-årig tjej kommer på söndagar för att ta våra kläder till tvätt. Visserligen sitter jag och tigger men jag kan inte se ut hur som helst, säger hon samtidigt som hon ser lite besviken ut över att den stora fluffiga bakelsen hon har beställt visade sig vara en hård maräng. Hon äter den senare säger hon.”


För en tid sedan började jag prata med en person i vår drop in-tvättstuga. Utmärkt för oss spontantvättare. Han frågade om jag var från Umeå. Det gjorde mig på gott humör då många jag möter tror,  eller kanske snarare utgår från, att jag är från Stockholm. Själv var han från Piteå.


En gång matchade jag med en man på Tinder som hade flera bilder. En bild föreställde honom när han satt på golvet och drack Staropramen på flaska i en tvättstuga. Trodde jag. I själva verket satt han på någon balkong och drack öl. Jag hade svårt att dölja min besvikelse. Jag försökte inte ens. Han hade i alla fall behållit bilden när jag svajpade förbi honom senast.


Sex ovanpå tvättmaskiner som centrifugerar är för övrigt överskattat. Med reservation för att jag inte har provat att ha sex på en tvättmaskin i ett gemensamhetsutrymme.

Spar inte det bästa till sist

För en del är sex något man har ibland, något som hör livet till, men knappast något som man pratar om, vare sig med sexpartners eller med andra. Upplägget kan vara att man har sex innan man går och lägger sig. Kanske för att det är då man har tid eller snarare för att det är då man tar sig tid. Har man vant sig vid att sex är något av en kvällsaktivitet, något som föregår sömn, har man en naturlig anledning att inte prata om det. Man somnar. Man vänder blad. Tills nästa gång proceduren upprepar sig.

Låter det tråkigt? Endast inget sex alls låter tråkigare. Inte att somna efter att man har haft sex utan att ha sex och somna som om ingenting har ägt rum. Som om man genast vore i behov av vakna upp som en ny oknullad människa. Det är något magiskt med kalenderdygnet har jag förstått. Ha gärna sex med flera, men inte under en och samma dag. Det är något av en oskriven regel. 

För att sex ska förbli speciellt med en person kan man inte ha det med olika personer under loppet av en dag. (Jag kan tänka mig att det även gäller biobesök. ”Va? Har du redan varit på bio i dag?”.) Människor vill känna sig speciella. Jag har all förståelse för det, men vi får samtidigt vara tacksamma över att den oskrivna regelns upphovsperson lät sig nöjas med dygnet som sexuell nollställare. Flera dygn hade varit olidligt länge för egen del. 

Men ni kanske är likadana när ni tittar på det senaste avsnittet av den där serien? Nu har vi tittat klart, nu sover vi. Eller nu duschar vi, varpå man skiljs åt, om man är så där wild and crazy att man har haft sex mitt på blanka dagen.

Jag vill ha tid att stanna upp och tänka att jag har haft sex. Har man morgonsex (det ena behöver inte utesluta det andra) kan det påverka resten av dagen på ett positivt sätt. Så är det i alla fall för mig. Det förutsätter kanske att man är en morgonmänniska, vad vet jag. I och med att jag är kvällstrött är det ytterligare en anledning för mig att inte låta sex bli något man har innan man går och lägger sig.

Jag vill inte ha sex när jag är trött och jag är inte en person som har sex i mån av tid, jag tar mig tid om jag vill ha sex med någon. Sex är för all del trevligt oavsett vilken tid på dygnet man har det, men jag tänker inte spara det bästa till sist. Jag vill gärna få vara i mitt nyknullade tillstånd. Då är jag som mest klar, kreativ och ja, lycklig.

Kvinnor är dåliga på att vara kränkta män

På internationella kvinnodagen blev ett museum i Stockholm uppmärksammat för att det tillämpade ”feministisk prissättning”. Museet höjde biljettpriset för män med det uttalade syftet att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Om tilltaget bidrog till en diskussion om löneskillnaderna eller snarare bidrog till att museet blev omnämnt i sociala medier får någon annan bedöma. Det bidrog i vart till att en del män, och säkerligen också en del kvinnor, som ändå aldrig hade tänkt sätta sin fot på museet hotade med att bojkotta det.

Diskussionen rörde att män under en dag, självaste internationella kvinnodagen, fick betala 17 kronor mer i inträde. Jag kunde inte låta bli att undra: Var var ni när kvinnor fick betala mer för att klippa sig? Jag fick förklarat för mig att det redan är olagligt och att det därför inte hörde dit. Jag nämner inte detta för att göra en stor sak av en del män är kränkta på internet utan för att lyfta hur okränkta kvinnor är i förhållande till patriarkal prissättning.

För någon månad sedan ville jag bli rekommenderad en frisörsalong som inte könsdiskriminerar kvinnor. En person tipsade mig om en salong som verkade bra. Enligt hemsidan kostade de 350/395 kronor att klippa sig där. Utan att veta vad en klippning brukar kosta tänkte jag att 350 kronor säkert är ett rimligt pris om salongen ska betala lön, semesterlön, arbetsgivaravgifter och köpa in hårvårdsprodukter och utrustning. För att inte tala om lokalhyran.

I dag besökte jag hemsidan igen. Väl inne i deras bokningssystem kunde man välja mellan herrklippning (tidsåtgång 30 minuter) och damklippning (tidsåtgång 45 minuter). Går det bra att få en herrklippning, tänkte jag för mig själv.

Det dåliga är att de inte ens skriver ut att kvinnor får betala mer. Jag ringde och dubbelkollade. Jag har inga problem med om salonger anpassar sina priser efter tidsåtgång och produkter. Det är mer av en principfråga att att jag inte tänker klippa mig på en salong som tar mer betalt av kvinnor. Och där påminner jag om de kränkta männen. Jag kan inte skryta med att jag bojkottat hårsalonger som klipper kvinnor till ett högre pris. Jag har bojkottat hårsalonger punkt.

Trots att det är olaga diskriminering att ta ut olika priser beroende på kön är det många frisörsalonger som gör detta. De gör inte ens en hemlighet av det. Jag har ibland undrat vad det beror på. Att de inte gör någon hemlighet av det beror förstås på att de inte behöver. Kvinnor betalar mer. Kvinnor rasar inte på sociala medier och anmäler till DO.

Kvinnor kanske inte känner sig diskriminerade när får betala mer på salonger.  Jämfört med all annan negativ särbehandling de utsätts för kanske 45 kronors prisskillnad gör detsamma. Det är ändå en särbehandling de ”går med på”. De flesta kvinnor har ändå långt hår och har de inte långt hår är de pensionärer och då finns pensionärsrabatt, kanske de tänker. Nej, de gör de antagligen ingen. Vem bryr sig om pensionärer?

Långhåriga kvinnor har kanske inte ens reflekterat över att de betalar mer för att de är kvinnor. Men det är något jag reflekterar jag över när jag med min utväxt som ännu inte har omdanats i en herr- eller damfrisyr ska välja mellan att boka en ”herrklippning” och en ”damklippning”. Det kan inte ta så lång tid – ska vi säga att det är en herrklippning?

Jag tänker också på den som varken identifierar sig som kvinna eller man, vilka bekymmer hen kan ha när hen ska boka klippning. Det var några som gjorde sig lustiga över hur det skulle gå till när museet i Stockholm skulle könsbestämma personer. Fråga frisörsalongerna hur de gör när de könsdiskriminerar kvinnor, tänkte de inte. Men allvarligt. Avgör de utifrån namn och röstläge när man ringer och bokar? Avgör de man kommer dit och de antingen läser en som kvinna eller man? Och hur gör de om de inte tror sig kunna avgöra någons kön? Hur gör de om de råkat felköna någon och gett denne ”fel” pris? Hur gör de om någon är ickebinär? Så många frågor. (När jag var på punkspelning i fredags var det en i bandet som välkomnade att alla tjejer, killar och ickebinära. Det var fint.)

”Den nya lagen om förbud mot diskriminering omfattade tidigare diskriminering på grund av religion etnicitet, sexuell läggning, och funktionshinder. Från och med den 1 juli omfattar den även diskriminering på grund av kön. Jämo har hittills fått in 27 anmälningar – de flesta rör så kallad teledejting, där kvinnor ringer gratis medan män får betala. Några anmälningar handlar om olika åldersgränser för män och kvinnor på krogar och finlandsfärjor.” (SvD, 3 september 2005)

Salongerna könsdiskriminerar kvinnor och vi bryr oss inte. Vi kvinnor är alldeles för dåliga på att vara kränkta män. Det fattas bara att några salonger går ut och chockhöjer priset på herrklippningar och motiverar det med feministiska argument. Först då kanske vi får en diskussion om detta. Innan dess tänker jag inte betala en krona mer på grund av att jag är kvinna.

Hög nivå i politiska debatter är heller inte en mänsklig rättighet

Amnesty Sverige hade årsmöte i helgen och det hade inkommit en motion om att konkretisera begreppet mänsklig rättighet. Det är ganska många som inte vet vad det innebär att något är en mänsklig rättighet. Därför är det intressant att argumentet ”det är inte en mänsklig rättighet” används så flitigt i den politiska debatten. Föga förvånande är det många gånger enklare att bena ut vad som inte är en mänsklig rättighet än vad som är det, men frågan är om, och i sådana fall vad, ett sådant konstaterande tillför det politiska samtalet.

Att varken sex, barn eller att få arbeta som barnmorska är mänskliga rättigheter enligt några konventioner över vilka rättigheter människor har vet vi. Det är inte så att staten går in som garant för att människor ska kunna ha ett sexliv. Men det är knappast så att det konstaterandet – att något inte är en mänsklig rättighet – kommer att bidra till att personer slutar att diskutera hur man bör se på och eventuellt reglera köp av sexuella tjänster, värdgraviditet eller samvetsfrihet (som faktiskt är en mänsklig rättighet). Det är en betydligt mer intressant fråga (i den mån man över huvud taget tycker att det är intressant) än vad som är en mänsklig rättighet. Slå i en konvention kan vem som helst göra.

Sommarjobb

Om någon har sommarjobb eller skrivuppdrag till mig vore det mycket uppskattat. Jag läser åttonde terminen av juristprogrammet vid Stockholms universitet. För närvarande läser jag specialkursen i internationell beskattning. Innan har jag läst specialkurserna i företagsbeskattning och förvaltningsrätt. Jag är främst intresserad av processrätt, förvaltningsrätt och skatterätt. Söker även icke-juridiska sommarjobb och är inte låst till Stockholm under sommaren.

Stealthing är oskyddat sex utan samtycke

Hur många gånger har ni hört talas om kvinnor som påstår att de använder p-piller trots att de inte gör det för att de vill göra män till pappor mot deras vilja? Jag har tappat räkningen. Ofta påstås detta i samband med att personer diskuterar någon man som ”blivit pappa mot sin vilja” och så kallad juridisk abort. Det vill säga någon man som kommit i en kvinnas underliv utan att vilja bli pappa.

Jag har ingen aning om hur vanligt det är att kvinnor ljuger om att de använder preventivmedel, men att det inte går att kontrollera och blotta risken att en kvinna far med osanning eller glömmer bort att ta sina p-piller, vilket torde vara betydligt vanligare än att de ljuger, är i sig goda argument för att använda kondom och inte komma i personers underliv utan vidare. Det är inte ett argument för att bete sig ansvarslöst. Argumentet ”det var hon som började” tillhör sandlådan.

Mot bakgrund av detta är det intressant att man knappt pratat om män som tar av sig kondomen i smyg under samlag. Framtill nyligen. De senaste dagarna blev jag uppmärksammad på att det till och med finns ett begrepp för detta, stealthing, från engelskans stealth. Det borde inte behöva finnas, men i och med att det finns personer som är beredda att gå långt för oskyddat sex kan det vara användbart för att uppmärksamma personer (kanske främst män som aldrig ens övervägt att göra något dylikt) på problemet och göra något åt det.

Removing a condom during sex – known as stealthing – transforms a consensual act into a non-consensual one, skriver Rachel Hosie i Independent.

Jag föreställer mig att vi pratar mer om företeelser vi har satt ord på. Jag har inga siffror, men har hört talas om personer som tagit av kondomen i smyg under samlag. Jag tror inte att jag har råkat ut för detta själv, men några gånger har kondomen åkt av utan att jag lagt märke till det. Utan att överdriva risken för att kondomer åker av eller går sönder kan det vara bra att försäkra sig om att kondomen verkligen sitter på. Om personer med kuk märker om kondomer åker av vet jag inget om.

Som jag förstått det går stealthing ut på att man med händerna tar av kondomen utan att ens sexpartner är medveten om det. Kanske går det att vara ännu smidigare om man har kuk och vill ha samlag utan kondom, men det vet nog personer med kuk mer om. Utan att ha försökt tror jag inte att jag skulle kunna få av en kondom under sex utan att använda händerna.

Jag vände mig till personer med kuk på Twitter och frågade om det skulle vara möjligt att penetrera någon på ett sådant sätt att kondomen åker av utan att man aktivt behöver använda händerna för att få av den och fick några förslag. Glidmedel under kondomen, kondom i fel storlek eller att att inte rulla ned kondomen hela vägen. Nu tror jag i och för sig att det vanligaste skälet till att en del kukpersoner använder kondomer i fel storlek är att det känns lite bättre att köpa stora kondomer. Jag har ingen aning om detta förekommer i någon utsträckning, och det är inte min mening att diskutera huruvida kvinnor eller män som grupp är mest ansvarslösa i sexuella sammanhang. Jag nöjer mig med att konstatera att ingenting förvånar mig längre när det gäller män (jag har sex med män) som vill ha samlag utan kondom.

Man behöver förstås inte gå så långt att man tar av kondomen i smyg om man kan tjata till sig samlag utan kondom. Stealthing kanske kan vara något för personer som tjatat om oskyddat sex utan framgång, personer som vill befrukta någon mot dennes vilja, får en kick av att ”få göra saker” eller utsätta sexpartners för risker i största allmänhet. Oavsett hur den som har oskyddat sex med någon som vill ha skyddat sex går tillväga är det utan samtycke och bör betraktas därefter.