Vänja sig vid minskad klimatpåverkan

”För miljö och klimat är det bäst att undvika att köpa nya kläder – och använda det som redan finns i gardroben.” (Heidi Avellan i Sydsvenskan 3/1-2020).

Jag följer klimatdebatten med ett visst intresse utan att själv vara engagerad i klimatdebatten eller tillhöra någon klimatorganisation.

Jag oroar mig för klimatförändringarna men gör inte något konkret för att påverka i en annan riktning. Visst har jag länkat jag till artiklar om utsläpp av växthusgaser och uppvärmningen av jordens temperatur, att jag tipsat om något avsnitt av Klotet i P1 som jag gärna lyssnar på. Däremot har jaginte  kontaktat makthavare. Jag skriver sällan om klimatet trots att skrivandet är det som ligger mig närmast till hands när det gäller påverkansarbete. Delvis tror jag att det beror på att jag inte känner mig tillräckligt påläst.

Jag frågade häromdagen en klimatengagerad vän om han kunde rekommendera några läsvärda fackböcker om klimatförändringarna och klimatfrågan. Det kunde han och tillade att de säkert går att låna på biblioteket.

Personer som inte har ägnat klimatfrågan en tanke kanske främst tänker på klimatengagenang i termer av att avstå från saker. Avstå från att flyga och äta kött.

Häromveckan kunde jag på radion höra att vi måste sluta resa. Vad som avsågs var resor med flyg.

Den senaste tiden har det även diskuterats om man borde avstå från att skaffa barn för klimatets skull.

Personligen är det sällan jag känner att jag avstår från något. Jag har alltid tagit tåget eller bussen när jag rest längre sträckor inrikes. Jag har ätit vegetariskt sedan jag var 14 år och känner inte att jag avstår från att äta kött. Det slog mig nyligen att jag knappt skriver om att jag är vegetarian på sociala medier längre. Jag förvånades av hur Olga Tokarczuk, 2018 års nobelpristagare i litteratur, skildrades som politiskt kontroversiell i Polen på grund av att hon är vegetarian. Vad enkelt det är att bli hemmablind!

Jag cyklar och går i en stad där det är högst normaliserat att ta sig fram för egen maskin. Jag har aldrig haft körkort eller framfört ett motorfordon.

Jag förstår om människor som flyger varje år, äter kött till var och varannan måltid och handlar kläder varje månad skulle känna att de gjorde avkall på mycket om de började leva som mig.

Jag tror inte att individens val löser klimatkrisen. Och det säger jag inte för att i nästa tag ursäkta mitt flygande och kräva att politiker förbjuder flygresor.

Däremot tror jag att det är nödvändigt att människor drar ner på exempelvis sin köttkonsumtion för att fler i deras närhet ska följa efter. Fler måste vänja sig vid klimatsmartare val som med tiden bleknar av självklarhet.

Det minsta vi som inte engagerar oss i klimatdebatten kan göra är att försöka minska vår egen klimatpåverkan.

Bokåret 2019

Har läst knappt 40 böcker i år. Något färre antal böcker jämfört med 2018 då blev det knappt 50 böcker, men jag läste överlag tjockare böcker under 2019.

Kan rekommendera allt jag läst av Simone de Beauvoir och Édouard Louis. Rekommenderar även utan inbördes ordning Hemstaden av Jacques Werup, Din stund på jorden av Vilhelm Moberg, Se på oss nu av Geir Gulliksen, Alltings början av Karolina Ramqvist, Alla vilda av Birgitta Stenberg och Jag skulle vara din hund av Anneli Jordahl.

Äta djur av Jonathan Safran Foer och Hej lättja av Corinne Maier kan du med fördel hoppa över.

2020 ska jag börja tågskryta

En gammal bekant från Västernorrland flyttade till Skåne innan jag hade några som helst planer på att flytta till Malmö. Valet föll på Malmö för att det var tillräckligt långt bort för att avhålla bekantingen från Sundsvall. Flytten tjänade sitt syfte och min bekant har inte varit i Sundsvall på flera år. (Det är knappt 100 mil från Malmö till Sundsvall eller 9 timmar med tåg.)

Stannar du på marken? Om ja, stannar du också hemma? Jag varken smygflyger eller tågskryter, men nog har jag skrutit om att jag får gratis kaffe om jag reser med SJ. SJ-kaffet som var godare för 10 år sedan.

Jag har publicerat tågselfies med kaffepappersmuggar sedan jag började ta selfies för ett halvt liv sedan. Inte för att skryta om att jag valt bort flyget till förmån för tåget utan för att jag velat dokumentera mitt liv och berätta att jag varit på resande fot. Kanske har jag undermedvetet velat normalisera tågresandet – ett civiliserat sätt att resa. Valet stod dock aldrig mellan att flyga eller ta tåget utan mellan att ta tåget (eller i förekommande fall bussen) eller stanna hemma.

Sedan jag flyttade från Stockholm till Malmö har det blivit glesare mellan mina tågselfies. Ta tåget inrikes säger jag med samma självklarhet som jag väljer bort 9 timmar ombord på ett tåg. Vi ska inte ens prata om den där gången då jag tog bussen från Malmö till Stockholm.

I början av februari tar jag tåget till Stockholm. Jag tänker inte tågskryta då, snarare skämmas en smula över att jag alldeles för sällan besöker staden och människorna som jag någonstans hoppas att jag en dag kan återvända till. Tillsvidare hoppas jag på snabbtågen.

Firar man jul om man inte är stressad?

I eftermiddags hade jag vägarna förbi stadsbiblioteket och lånade en handfull böcker inför julledigheten. En barnlös kvinna är inte något riktig kvinna, ska August Strindberg ha sagt. Den här oriktiga kvinnan som inte är på ordmärkarhumör ser fram emot att ha svårt att fylla sina dagar under de två nästkommande veckorna. Julen är trots allt barnens högtid.

Jag fortsätter förneka att jag firar jul trots att jag skickar julkort varje år och använder särskilda julfrimärken för ändamålet. Jag har ingenting emot att samlas för att umgås över mat och alkohol. Kalla det julfirande om ni vill. Jag kan till och med uppskatta julkaffe, julte och tjocka strumpor med julmotiv och annat som handeln rear ut i januari.

Julmaten får ni dock behålla för er själva. Kanske är det julskinkan och allt annat på julbordet som jag aldrig har ätit som får mig att svara att jag inte firar jul på frågor om var jag ska fira jul. Jag må vara uppvuxen med att buffé är något utöver det vanliga, men när associerades julbord med buffé? Långt innan jag blev vegetarian var julbord allt jag inte kan äta. Istället har jag förknippat julbord med överflöd och matsvinn. Förvisso inte helt olikt andra bufféer.

Kanske är det frånvaron av julklappar, förväntningar och stress som gör att jag inte känner mig som någon som firar jul. Stress inför julen förtar en del av högtiden tänker jag utan att vara någon julexpert.

 

Cityhandeln står inte och faller med mig

”Frågan är också om det är värt tid och ansträngning att ta sig till en stadskärna för att gå på café om det inte kan kombineras med annat.” skriver Johan Anselmsson och Ulf Johansson, professorer i marknadsföring vid Ekonomihögskolan i Lund, i ett debattinlägg om cityhandelns död (Sydsvenskan 17/11-2019).

Nu är det inte förknippat med någon ansträngning för mig att ta mig till ett café eftersom jag bor i stan men jag skrattade för mig själv när jag läste detta. Nog har jag förstått att alla inte frekventerar caféer flera gånger i veckan, men för mig är närheten till caféer avgörande för var jag vill bo.

För mig blir det snarare en ansträngning att shoppa vare sig butikerna är belägna i stan eller i någon shoppinggalleria ute på landet. Visst kan jag cykla till Svågertorp om jag absolut behöver något, men jag tycker att konsumtion av varor är tråkigt och skjuter inte sällan på inköp i flera år. Och känner mig som en idiot när jag väl köper det där jag länge velat ha. Det kan vara en pryl som kostar bara några hundra.

Jag äger inte ens ett par grytlappar men kan inte motivera mig själv att gå ut och köpa ett par. Kanske kan jag sy ett par egna?

Värmeljusskrot är inte förpackning

Under årets mörka månader konsumerar jag en del värmeljus.

”Det är lite ironiskt att se människor tända värmeljus och släcka ellampor för miljöns skull. De allra flesta ljus består till stor del av paraffin som är tillverkat av fossil olja, samtidigt som det svenska elsystemet innehåller väldigt lite fossil energi.” skriver Anders Friström (Sveriges Natur 16/11-2016)

Nu bränner jag inte värmeljus i tron att jag gör en insats för miljön, men allt jag läser om värmeljusens innehåll och återvinningen av aluminiumkoppen får mig att vilja införskaffa riktiga lampor. Skandalöst nog har jag inte ens en ordentlig läslampa.

Den som uppskattar levande ljus kan för all del läsa på om de råvaror som används och fundera på vilken råvara som ger det miljövänligaste ljuset. Den som föredrar miljövänligare ljus som inte är tillverkade av slakteriavfall får läsa på ytterligare.

Alldeles oavsett ska värmeljusbehållarna återvinnas när ljusen brunnit ut. Sedan 2015 klassas värmeljusbehållare tillverkade av aluminium inte längre som förpackningar. Såvitt jag förstår beror det på en ny tolkning av EU:s förpackningsdirektiv. Omklassificeringen innebär att aluminiumkopparna inte längre ska sorteras som metallförpackningar i den vanliga metallåtervinningen där rimliga människor sorterar konservburkar.

Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall  

Aluminiumkoppen är metallskrot sedan 2015. Vad gör man då med sitt metallskrot som man kanske köpt på möbeljätten för en spottstyver? Metallskrot återvinns vid en återvinningscentral. Inte den vanliga återvinningsstationen utan den där som är något av ett projekt att ta sig till, särskilt om man inte har bil. Innan du återvinner värmeljusbehållaren i containern för metallskrot ska du ta bort vekeshållaren av järn. Även vekeshållaren ska sorteras som metallskrot men den bör separeras från behållaren för att undvika att aluminiumet hamnar bland järnet och hanteras därefter. Järn sorteras ut med hjälp av magneter och om det finns järn kvar i behållaren riskerar aluminiumet att brännas upp istället för att återvinnas eftersom järn smälter vid en högre temperatur än aluminium.  Ett slöseri med energi och material som hade kunnat sparas med andra ord.

Detta skrivs för att jag har dåligt samvete över att jag har sorterat mina värmeljusbehållare som metallförpackningar i tron att jag har gjort rätt. Jag har visserligen pillat bort vekespluppen men den har jag slängt i hushållssoporna.

Äktenskapsskillnad utan upplösningsgrund men med betänketid

Jag har ingen aning om vad ni ägnar er åt en lördag som denna men jag har skummat prop. 1973:32 om förslag till ändringar i giftorättsbalken. Har du aldrig hört talas om 1974 års giftorättsbalken, även kallad nya giftorättsbalken eftersom den ersatte 1920 års giftorättsbalk, kan det bero på att giftorättsbalken ersättes av äktenskapsbalken för drygt 30 år sedan.

Det finns många skäl att läsa förarbeten. Propositioner kan du förslagsvis läsa när du inte har något bättre för sig eller för att försöka få en förståelse för syftet med viss lagstiftning.

Jag läste propositionen i ett annat ärende men lade det tillfälligt åt sidan när jag fick syn på make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede – i lagtext. Visserligen var det enligt den nuvarande lydelsen enligt dåvarande gamla giftorättsbalken och inte enligt den föreslagna lydelsen som sedermera antogs av riksdagen.

Det mest intressanta med nya giftorättsbalken som trädde ikraft 1974 är att den inte kräver någon orsak för äktenskapsskillnad. I propositionen kan man läsa att ”makes vilja att upplösa äktenskapet alltid skall respekteras”.

”Enligt förslaget får make en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad. Vilka motiv maken kan ha för sin vilja att upplösa äktenskapet blir utan betydelse. Några motiv skall följaktligen inte som nu vid oenighet mellan makarna och vid talan om äktenskapsskillnad utan förutgången hemskillnad behöva redovisas och prövas av domstolen. Med denna utgångspunkt finns inget behov av att ange särskilda upplösningsgrunder i lagen och upplösningsförfarandet kan också i övrigt förenklas betydligt. Skilsmässan blir härigenom avdramatiserad, vilket är ett starkt skäl för den nya ordningen. De sakkunniga föreslår att det nuvarande förfarandet när särskild grund för omedelbar äktenskapsskillnad inte åberopas, med dom först på hemskillnad, därpå minst ett års särlevnad och slutligen dom på äktenskapsskillnad, avskaffas och ersätts med endast ett institut, äktenskapsskillnaden. Sådan skall enligt huvudregeln kunna meddelas omedelbart utan krav på föregående särlevnad. I vissa situationer skall dock äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på sex månader från det makarna gemensamt inledde upplösningsförfarandet eller, när bara ena maken vill skiljas, hans ansökan om äktenskapsskillnad delgavs andra maken.” (prop. 1973:32 s. 74)

Upplösningsgrunderna för skilsmässa har avskaffats och skilsmässan är i dag en rättighet. Det påminner delvis om hur den svenska aborträtten är utformad. Aborträtten i Sverige är fri till och med den 18:e graviditetsveckan i den meningen att den gravida inte behöver ha någon särskild ”abortgrund”. Vidare ska en gravid person som söker abortvård inte ifrågasättas i sitt beslut. Aborträtten är heller inte villkorad av att du har skaffat eller avser att skaffa barn. I länder med illiberal abortlagstiftning är abort som huvudregel förbjudet. En del av dessa länder tillåter abort i undantagsfall, t.ex. vid graviditet efter våldtäkt eller vid fara för den gravidas fysiska eller psykiska hälsa.

Du har rätt att skilja dig. Du behöver inte uppge något skäl. Till mitten av 70-talet hade oeniga makar endast rätt till äktenskapsskillnad under vissa omständigheter. Det är där ”äktenskapsbrott”, könssjukdomar, fängelsestraff på minst 6 månader och andra tänkbara upplösningsgrunder kommer in. Enligt den gamla giftermålsbalken hade en make till exempel rätt till äktenskapsskillnad om dennes make hade ”samlag eller annat könsumgänge” utanför äktenskap såvida den förstnämnda maken ”ej samtyckt till handlingen”. Ingen regel utan undantag, med ”hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl” kunde en domstol avslå en bedragen makes ansökan om skilsmässa. (Jag har inte fördjupat mig i hur vanligt det var att offer för äktenskapsbrott nekades skilsmässa med hänvisning till tänk på barnen eller de andra särskilda skälen, men förhoppningsvis har någon familjerättare gjort det.)

Mitt egentliga ärende när jag ögnade igenom propositionen var betänketiden som jag är tveksam till. I dag krävs en 6 månader lång betänketid om enbart den ena maken vill skilja sig. (I propositionen kan man läsa ”en av makarna” och det må vara korrekt i sak men ”ett av språkrören” åsyftar inte nödvändigtvis ett av två språkrör. Det behövs en ”nya äktenskapsbalken” som är anpassad för människor som vill kunna gifta sig med flera utan att lägga in en skilsmässa däremellan.)

Även om makarna är överens om skilsmässa krävs en 6 månader lång betänketid om någon av makarna varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad.

Propositionen gav mig någon slags förståelse för varför betänketiden infördes, det gjorde den. Hemskillnaden som i vissa fall föregick äktenskapsskillnaden och upplösningsgrunderna avskaffades. Utan att ha någon aning om lagförslaget som syftade till att förenkla ”upplösningsförandet” var omtvistat antar jag att det var radikalt för snart 50 år att skilsmässan blev formulerad som en rättighet. Kanske var det för radikalt att i samma veva föreslå att makar även i de fall då de var oense skulle ha rätt att skilja sig utan en föregående betänketid. Alldeles oavsett vet vi att makar fortfarande kan avkrävas en betänketid på 6 månader. Vänsterpartister har under en längre tid motionerat om att avskaffa betänketiden vid skilsmässa utan att så har skett. (Axplock av V-motioner: 2002, 2004, 2005, 2007)

” Vi menar att ett par som väl fattat beslut om att ansöka om äktenskapsskillnad redan har övervägt detta i tillräcklig omfattning. Bestämmelsen om betänketid rimmar för övrigt illa med synen på makarna som självständiga och jämställda individer. Om endast en av makarna vill att äktenskapet ska upplösas torde denna önskan ha sin grund i att relationen faktiskt inte fungerar. Tiden är nu mogen för att göra en ny avvägning och låta människor ta ut äktenskapsskillnad utan att det ställs krav på betänketid. Skulle parterna vid en senare tidpunkt ändra sig finns ju alltid möjligheten att på nytt ingå äktenskap. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ändring i lagstiftning i äktenskapsbalken som innebär att kravet på betänketid vid äktenskapsskillnad tas bort. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.” – Motion 2019/20:285 av Jon Thorbjörnson m.fl. (V)

Det sägs att betänketiden syftar till att undvika att personer tar förhastade beslut och skiljer sig utan att noga ha tänkt igenom saken. Nu har jag aldrig skiljt mig (eller gift mig för den delen) men en inte helt vågad gissning är att de flesta har en inre betänketid innan de skickar in papperna.

Även om det skulle finnas några enstaka människor som vaknar upp en dag och kommer på att de vill skiljas borde de ha rätt att göra det utan att avkrävas en 6 månader lång betänketid. Jag anser förvisso att människor bör ha rätt att fatta ”dåliga” beslut, men det förstår vem som helst vilka som kan utnyttja den nuvarande ordningen.

Vänsterpartisterna skriver i sin senaste motion:

” Vänsterpartiet anser att bestämmelsen om betänketid vid äktenskapsskillnad riskerar att utsätta kvinnor och barn för ett onödigt lidande. Betänketiden drar ut på processen, och människor tvingas stanna kvar i oönskade relationer. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet befinner sig ofta i en särskilt svår situation, och för de kvinnor och barn som utsätts för våld i äktenskapet kan den nuvarande betänketiden rent av vara livshotande. Vänsterpartiet anser att det är problematiskt att dessa kvinnor tvingas att uthärda betänketid innan ett destruktivt äktenskap kan avslutas”

Byt ut ”kvinnor” mot ”personer” om du föredrar det – är det rimligt att kräva att gifta människor måste ”sova på saken” i ett halvår?

Anser vi människor vara mogna att gifta sig utan en föregående lagstadgad betänketid får vi anta att de är mogna nog att bestämma om och när de vill skilja sig. Skulle några makar ha skiljt sig alldeles för förhastat, eller alldeles lagom förhastat för att flera år senare hitta tillbaka till varandra, får de väl gifta om sig.

Varvar gråtskratt med resting bitch face

I veckan var jag och såg dokumentären ”Hasse & Tage – en kärlekshistoria” i regi av Jane Magnusson. Göran Greider är en av flera medverkande och pratar om humorns förlösande kraft och förändringspotential. Greider är inne på att vi är som mest fria när vi skrattar. När vi inte kan hålla oss för skratt och förlorar kontrollen, eller om det är tvärtom. Jag är beredd att hålla med.

Nog känner jag mig fri när jag inte kan hålla mig för skratt, men mitt bästa skratt är nog när något är så roligt att jag börjar gråta samtidigt, gråtskratta. Eller när jag håller på att ramla av stolen av skratt. Ej använd av nazister är gråtskrattsemojin min favorit. Inte för att jag använder den i någon utsträckning utan för att jag uppskattar gråtskrattet. Artighetsskrattets antites.

Något jag uppskattar med sex är att man zoomar ut och förlorar kontrollen för en stund. Ingenting annat betyder någonting där och då. Och ibland är det så bra att du inte ens kan förstå att det kan vara så bra. Kontrollförlusten blir närmast komisk och du börjar gråtskratta åt situationen.

Det finns en frihet i att inte förhålla sig till det egna utseendet, till sig själv. När jag inte gråtskrattar uppskattar jag att anlägga ett RBF.

”RBF” betyder ”resting bitch face” och förkortningen tar just nu över internet. Den beskriver de kvinnor – alltid kvinnor – som ser sura ut när de slappnar av: ett fejs vars innehavare inte är i sitt ansikte utan tänker på något annat medan mungiporna drar nedåt och ögonen slappar” skrev Matilda Gustavsson i Dagens Nyheter för en tid sedan (7/8-2015 Dagens Nyheter).

Gustavsson skriver roligt om personer som ”under en period plötsligt förstod hela sina liv utifrån att de var ’introverta'”. Utan att vara introvert till identitet är jag medveten om att jag måste hushålla min energi för att saker ska flyta på bra. Jag har viktigare saker för mig än att behaga andra när jag är försjunken i en bok eller bara tänker. ”Forever resting bitch face.”

Varken frufridagar eller livspartner som står för den ekonomiska tryggheten

”Hennes [Tuss Hyland] egen karriär var avslutad. Det skulle hon ångra senare. Att hon slutade jobba på Radiotjänst så fort de gifte sig. Men så var det. Så ville Lennart ha det. Och hon fogade sig.” (Nöjesbladet 24/9-2019)

I ett reportage över tre sidor skriver Maggan Hägglund om Lennart Hyland med anledning av att Hyland skulle ha fyllt 100 den 24 september i år.

Oläst i min bokhylla står boken Hyland – Legenden och hans tid av Lars Ragnar Forssberg. Jag berättade för en vän som lämpligt nog är 60-plus att jag ville läsa boken men att det inte hade blivit av. Min vän skickade en utskriven kopia av Hägglunds reportage till mig som är inspirerat av Forssbergs bok men även Tuss Hylands bok Leva med Hyland.

1950-talet. På den tiden då kvinnans plats ansågs var vid spisen och män kunde gå i taket av blotta tanken på en man i ett förkläde. Lyssna till exempel på några av reaktionerna på inslaget Frufridagen i radioprogrammet Karusellen från 1954. Frufridagen handlade inte om att vara fri från sin fru som man skulle kunna tro utan det var en dag då frun skulle få vara ledig från hushållsarbetet.

”Söndagen den 24 januari så ska i detta landet varenda äkta man sköta allting hemma. Han ska bädda, han ska diska, han ska laga maten, han ska sköta barna, hon ska få vara alldeles fri och för en gångs skull göra precis det hon vill.”

I Sydsvenskan (12/10-2019) läser jag om vilka egenskaper 2 700 ungdomar från ett tiotal länder värderar högst hos en partner när de får värdera åtta förutbestämda egenskaper. Deltagarna fick ett antal poäng som skulle fördelas på följande egenskaper; attraktiv, barnvänlig, dygdig, humoristisk, kreativ, troende, välbärgad och vänlig. Hade jag deltagit hade jag saknat ett ”Annat”-alternativ för fritext. Begåvad, läsande, välhängd, morgonmänniska, etc. I vilken mån nyss nämnda drag är egenskaper, tillstånd eller något annat kan förstås diskuteras.

Det var för all del ett intressant fynd att ”I länder där preventivmedel används allmänt är det exempelvis viktigt att en blivande partner vill ha barn. ’Om tillgången på preventivmedel däremot är begränsad blir graviditeten en naturlig följd av sex, och då spelar det mindre roll om ens partner vill ha barn eller inte.” (Du som läser detta förstår att man inte nödvändigtvis riskerar att bli gravid av ”sex”.) Egentligen är det inte så förvånande. Nyligen avhandlade Filosofiska rummet Varför skaffar vi barn? (15/9-2019). I avsnittet nämns bland annat att de mest rationella vad gäller barnfrågan antagligen är de som har svårt att skaffa barn och de som har valt att inte skaffa barn eftersom de antas ha fattat ett aktivt beslut till skillnad från de som bara råkar göra någon gravid eller råkar bli gravida. (Diskutera i smågrupper om Karl ”råkar” bli dyngsur om Maria riktar en sprutande vattenslang mot Karl.)

”Vissa könsskillnader framträdde också tydligt. För männen är det viktigt att partnern är fysiskt attraktiv. Kvinnorna bryr sig inte lika mycket om ett vackert yttre, men är desto mer noga med att deras livspartner kan erbjuda ekonomisk trygghet.”

Egenskapen vänlig vägde förvisso tyngst bland deltagarna, men det gäller att man blir vald för vänligheten också och inte primärt för att man är fysiskt attraktiv eller har en tjock plånbok. Vad ska man med män till? ”Hett sex” som Hägglund skriver att makarna Hyland ofta hade kanske? Nej, men allvarligt, jag blir en sån där Birgitta Ohlsson-feminist när jag läser om tanken att ens livspartner ska erbjuda en ekonomisk trygghet. Du ska inse att cash is king som Ohlsson budordade. För mig är det viktigt att kvinnor tjänar egna pengar. Det vore väl för väl om en partner erbjuder ekonomisk trygghet, om vi ställer det emot ekonomisk otrygghet och konsumtions- och spelmissbruk låter det betydligt mindre tilltalande, men det är viktigt att kvinnor inte är beroende av någon man för ekonomisk trygghet.

Ska vi leva med varandra ska vi väl göra det för att vi tar fram det bästa hos varandra och trivs i varandras sällskap – inte för att erbjuda varandra ekonomisk trygghet? Vi ska väl ha råd att lämna destruktiva relationer eller andra relationer med för den delen?

Nu tror jag inte att människor som värderar ekonomisk trygghet högt när en dröm om att bli försörjda hemmafruar eller hemmamän, verkligen inte, men artikeln blev det en påminnelse om att den ekonomiska trygghet en man (eller kvinna för den delen) kan ge är en falsk trygghet. Relationen som ger upphov till denna känsla av ekonomisk trygghet kan ta slut, personen som du förknippar den med kan dö.

Begrunda det faktum att människor kan tvingas kvar i relationer för att de inte något egentligt val rent ekonomiskt – kan personen få tag i en egen hyreslägenhet, har hen råd med en insatslägenhet? Artikeln blev även en påminnelse om män som tycker att det är förnedrande att tjäna mindre än en kvinnlig partner eller bara att bli bjuden på öl av en kvinna. Eller för all del en påminnelse om kvinnor som letar en man som tjänar mer än dem med samma självklarhet som de letar efter en man som är längre.

Jag vill inte veta av någon frufridag eller betydligt lägre pension till följd av deltidsarbete eller ojämställt vabbande eller uttag av föräldraledighet. Missförstå mig rätt, jag uppskattar män som lagar mat till mig, men ekonomiskt trygg vill jag vara på egen hand. Män kanske också kan uppskatta om man stannar kvar på grund av deras personlighet, vad vet jag.

Annat. Kanske värderar jag egenskapen skrattar åt mina skämt allra högst.

Dagligt sex ger insikter

Sydsvenskans Maria Maunsbach skrev nyligen om att ett år med avhållsamhet gav henne nya insikter (3/9-2019).

Jag twittrade halv på skämt, halvt på allvar: ”Att ha sex i princip varje dag under några år ger också insikter.”

Jag är övertygad om att ett år utan sex ger insikter, men kunde inte låta bli att fundera på varför man aldrig läser om att regelbundet sex kan ge insikter? Då tänker jag inte på ”insikter” som att man i princip aldrig får ge blod (lycka till med att hitta en man som vill ligga dagligen) utan på insikter om sig själv, sin kropp och sexualitet, sex överlag och självaste livet.

Inti Chavez Perez undrade vilka insikter jag tänkte på och eftersom det kräver mer än 140 tecken svarar jag här.

En central insikt är att sex inte skiljer sig så mycket från andra aktiviteter som kräver andras inblandning. Sex är dagsform och inställning. Sex är underhåll. Sex måste prioriteras precis som allting annat om det ska bli av, det kommer sällan bara att hända att man har sex. Det behöver du förstås inte ha sex dagligen för att inse men i vart fall hyfsat regelbundet.

Personligen tycker jag inte om att göra saker halvdant. Dessutom är jag en rutinmänniska. Jag har inte gått utan sex särskilt länge sedan jag började ha sex, men en insikt som jag tror skulle drabba mig om jag provade att hålla mig till exempel en månad är att det nog inte vore lika roligt att ha sex om det blev av så sällan. Jag är rätt mycket allt eller inget. Jag är ingen nyhetens behag-människa.

Jag kan inte träna en gång i veckan, då slutar det vara roligt. Går det längre tid än någon månad utan träning är det som att jag måste uppfinna hjulet på nytt, det blir inte lika ”bra” och det blir framförallt inte lika roligt. Jag måste underhålla mina intressen. Sex är inte att åka pariserhjul, sex är inte en happening.

Den kanske viktigaste insikten med att ha sex regelbundet är insikten om vad som inte är viktigt för en, såsom till exempel status eller konsumtion. Ibland har jag tänkt på sex som en motståndshandling, här ligger jag och har det skönt istället för att klicka hem något reaplagg för att mota tristessen.

Sex kan vara intresse och vardag. En annan insikt är att jag inte kräver så mycket av livet, får jag bara ligga mer eller mindre dagligen så mår jag bra. För andra kan det vara något annat än just sex (typ kolla Netflix), men för mig råkar det vara sex. Har jag haft morgonsex kan jag tänka att så mycket mer inte behöver ”hända” den dagen. Och det är alldeles utmärkt att börja dagen med det som får en att må bra emellanåt snarare än att somna på det.