Låt utländska studenter fullfölja sina utbildningar

Att högre utbildning ska vara avgiftsfri och bekostas med skattemedel gäller inte längre vissa utländska studenter. Sedan år 2011 tar statliga universitet och högskolor ut studieavgifter av studenter från länder utanför EU/EES.

Antalet utländska studenter har inte helt oväntat minskat sedan avgifterna infördes. Avgifterna har bland annat kritiserats för att vara för höga. En granskning av Ekot visar att studieavgifterna är uppemot dubbelt så höga som vad utbildningarna egentligen kostar. En annan kritik är att det saknas regler om återbetalning av studieavgifter för studenter som inte fått sina uppehållstillstånd för att studera i tid.

Utfärda uppehållstillstånd som gäller för hela studietiden, skriver Dagens Nyheters ledarsida.

”I stället för att koncentrera sig på sin utbildning måste studenterna alltså varje år gå igenom samma process hos Migrationsverket som kontrollerar att de skött sina studier och har råd att bekosta ytterligare ett år.”

Permanenta uppehållstillstånd har varit huvudregeln sedan 1980-talet, men med den tillfälliga utlänningslagen har tidsbegränsade uppehållstillstånd blivit regel. Tillfälliga uppehållstillstånd bidrar till ett liv i otrygghet och en ovisshet om framtiden för personer som sökt och beviljats asyl.

Skärpningen av asylreglerna har, som Amanda Björkman tidigare skrivit om på DN:s ledarsida, gett asylsökande starka skäl att välja bort studier. För de som ändå väljer att studera i Sverige bidrar de tillfälliga uppehållstillstånden till en ovisshet om möjligheten att slutföra sin utbildning. Ovissheten drabbar inte bara asylsökande utan även personer som kommit till Sverige för att studera. Personer som erlagt höga avgifter för utbildningar som står och faller med hur länge de får stanna i Sverige.

Det är svårt att föreställa sig att processen hos Migrationsverket och ovissheten om uppehållstillståndet skulle ha någon positiv påverkan på studierna eller integrationen.

Regeringen har tillsatt en utredning som ska undersöka studieavgifterna för utländska studenter. Resultatet ska redovisas i januari 2017.  Avgifterna är inte allt. Som Dagens Nyheter skriver; att krångla till processen så till den milda grad att studenter inte kan fullfölja sin utbildning i tid, eller blir utvisade är galenskap.

Hur den tillfälliga utlänningslagen med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel försämrat möjligheten att rekrytera och behålla utländska studenter förtjänar ett eget kapitel.

Regeringen föreslog nyligen att nyanlända som beviljats tillfälliga uppehållstillstånd i enlighet med den tillfälliga utlänningslagen ska kunna få dem förlängda om grunden för tillståndet har upphört. Det är ett bra förslag givet att den tillfälliga utlänningslagen ska tillämpas till och med den 19 juli 2019. Nyckelordet är tillfälliga. Regeringen borde upphäva den tillfälliga utlänningslagen och återinföra permanenta uppehållstillstånd som huvudregel. Se till att utländska studenter kan fullfölja sina utbildningar.

Kan inte sluta tjata om oralsex

Oralsex som förspel

Flera har ifrågasatt beskrivningen av oralsex som förspel. Oralsex är sex.  Oralsex behöver inte vara förspel, det kan genomsyra sexet om man så vill. Vaginala samlag är typiskt sett något man kan räkna med medan oralsex är tillval. Ett annat perspektiv är att problemet inte är oralsex är tillval utan att vaginala samlag inte också är det. Sexuella aktiviteter borde vara något de inblandade snarare än något man ägnar sig åt för att de anses ingå i ”konceptet” sex.

Olika sexuella handlingsalternativ

Tanken på personer som inte får oralsex kan i alla fall få mig att vara mindre restriktiv med att kritisera oralsex som förspel. Hellre oralsex som inledning än inget oralsex om det är de alternativ som står till buds. Det borde finnas fler sexuella handlingsalternativ än vaginala samlag med eller utan oralsex som förspel. Och det gör det också.

Prova att upp gränser för hur du vill ha sex och få mer kvalitativt sex

Personligen har jag valt bort personer som inte uppskattar att ge och få oralsex. Det har inte gjort att jag blivit utan sex, det är inte min mening att framställa det som att majoriteten av kukpersoner har någonting emot att slicka fitta eller få kuken sugen. För att få det sex man vill ha måste man för det första funderar på hur man vill ha sex och därefter förmedla det. Människor är inga tankeläsare. Ger man inte uttryck för vad man vill är risken överhängande att ens sexpartners går på det sex normen föreskriver, antingen för att hen vill det eller för att hen tror att det är vad som förväntas av en, och då blir det framförallt vaginala samlag. Vill man någonting utöver det normativa kan det vara en fördel att vara öppen med det.

Förmedla vikten av sexuell integritet och sexuellt självbestämmande

När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp, skrev jag om i ett tidigare blogginlägg.

Gudrun Nordborg, ordförande Kvinnohusföreningen i Umeå, menar att beteckningen sexuella övergrepp ”förminskar brottet och den maktutövning som brottet är uttryck för”. Kvinnohusföreningen vill ”markera våldtäkt som ett relevant begrepp för det allvarliga sexuella våld som brottet innebär även om fysiskt våld inte används eller krävs i lagen”.

Nordborg skriver: ”Huvudargumentet mot att fortsatt kalla brottet för våldtäkt är att det ”skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld.” Andra argument är att begreppet våldtäkt skulle kunna avhålla misstänkta från att erkänna och offer från att anmäla. Vår erfarenhet är dock att många ansett sig utsatta för våldtäkt också när inget fysiskt våld utövats och att de har upplevt sig svikna när juridiken inte har täckt in deras utsatthet.”

morkertal

Samtidigt finns ett mörkertal. Utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den inte är lika snäv som våldtäkt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – det kan röra sig om personer som tagit initiativ till sex som fått en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de blivit våldtagna givet alla föreställningar om våldtäkt som florerar. Föreställningar som sannolikt påverkar förståelsen av det juridiska våldtäktsbegreppet.

Synen på våldtäkt varierar. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013 som även omfattar passiva offer har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppets laddning gör det till ett användbart begrepp. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver en sådan är det inte säkert att personer tänker våldtäkt.

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp då jag menar att övergrepp, inte bara i rättssak, är en kraftig markering.

Förhoppningsvis kan vi bara genom att beskriva sexuella övergrepp frammana en bild av något otillbörligt på sikt. Det är de sexuella övergreppen som borde vara laddade. Om orden med vilka vi beskriver dem är laddade har ingen självständig betydelse om vi inte pratar om vad som gömmer sig bakom dem. Vi behöver prata mer om vad sexuella övergrepp kan vara, vad som kännetecknar dem, och där kan fokus på frivilligt deltagande vara en bra ingång.

Konsensuskultur på bussen

För ett tag sedan överhörde jag ett samtal mellan två par på bussen. Det ena paret bodde i hus, det andra hade gjort det men flyttat till en hyreslägenhet. Den svenska konsensuskulturen gjorde sig påmind när den ena halvan av lägenhetsparet pratade om hur bekvämt det var att bo i lägenhet. Husparet hade inget att invända, men hamnade i någon slags försvarsposition och beskrev hur mycket saker de hade och hur besvärligt det är att flytta. Mer utrymme till saker innebär ofta mer saker och visst kan det vara besvärligt att flytta. Husparet fortsatta förklara varför de bodde i hus som om de avkrävdes en förklaring till att inte de också bodde i lägenhet. Den här sortens samtal är ganska vanliga och kan handla om i princip vad som helst. Det räcker att någon gör någonting annorlunda och det behöver inte vara frågan om något normbrott, att bo i hyreslägenhet kan räcka. Personer ska till exempel ofta förklara för mig varför de inte har rakat huvud, äter kött, har körkort eller varför de har eller vill ha barn till skillnad från mig. Jag undrar vad det beror på för jag brukar inte förklara för personer jag möter varför jag inte lever som dem som om utgångspunkten vore att jag borde det.

Du behöver inte förklara eller försvara dig. Jag förväntar mig ingenting annat än att du vill annorlunda och du behöver inte ange några skäl därtill. Gör det om du vill, men förvänta dig inte att jag dömer dig. Vi behöver inte hålla med varandra eller ens förstå varandras preferenser. Det räcker långt om vi kan vara överens om att vi föredrar och väljer olika.

Öva på att ta till dig en berättelse om hur någon lever utan att relatera till ditt eget liv. Lyssna på personen. Förklara inte varför det inte är för dig om det inte är påkallat.

För att ta ett banalt exempel: Uppskatta att någon annan har en trivsam heminredning utan att fundera på varför den inte påminner mer om din. Försök se det tilltalande i att den ena miljön inte är den andra lik. Bejaka att människor föredrar och väljer olika.

Sex utan slut

Jag tänker på de gånger jag spelat spel utan att avsluta det enligt det statiska regelsystemet. De som menar att man bara spelar spelet så länge man följer dess regler struntar jag i.

Jag tycker inte om att titta på film. När personer vill titta på film med mig svarar jag ibland att det går bra om vi kan dela upp filmtittande i flera omgångar. Vi kan visserligen se filmen från början, vi behöver inte spola oss fram, men jag behöver pausa.

Jag tänker på sex utan slut, på människor som vill veta när de är klara istället för att känna efter; är jag klar nu? Vi vill veta när vi kan sägas ha haft sex. Med vi menar jag förstås vissa mer än andra. En del ville det tidigare, en del har slutat bry sig och några har aldrig brytt sig om de oskrivna regler som omgärdar sex, men det kan räcka att man ligger med personer som gör det för att ändå påverkas av dem, till exempel män som kommer och utgår från att det är över då, man spar ändå det bästa till sist, eller hur? Utan att ens fundera över om de vill avbryta, om deras sexpartner vill fortsätta och om sex måste avslutas på ett visst sätt.

Personer fejkar orgasm för att de vill avsluta. Hur blir det om vi skulle sluta förknippa orgasm med avslut? Vad får vi fejka då?

Jag vet inte, men den sexuella motsvarigheten till då var det dags att göra kväll, hur låten den?

Språkligt lättillgängligt skydd för den sexuella integriteten

Om sexuella övergrepp har med sex att göra eller inte har diskuterats. ”Det är genom vaginan som kvinnan penetreras och befruktas, den blir erotiskt centrum endast genom ett ingrepp från mannen, vilket alltid blir ett slags våldtäkt.” (s. 225) och ”Hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget ändå alltid en våldtäkt.” (s. 234) skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet från 1949. Jag delar inte de Beauvoirs beskrivning av vaginala samlag, men det är tråkigt när den ena förenklingen bemöts med den andra; våldtäkt har inget med sex att göra.

”Under de senaste kanske tio åren har själva sexet petats ut ur våldtäktsförståelsen. Vi har fått lära oss att våldtäkt handlar om makt och våld. Som för att rädda sexualiteten har våldtäkten kopplats loss från mäns lust. Men visst handlar det också om män som väljer att knulla på sina villkor. Med hjälp av patriarkatets makt åt den enskilde.” skriver Malin Ullgren under rubriken ”Våldtäkt är också sex”.

Jag känner igen mig i Ullgrens beskrivning av hur man pratat om våldtäkt, men kanske ser vi en förändring. När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att  brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp.

För att tydliggöra att sexualbrottens skyddsintresse framför allt är den sexuella integriteten föreslår vi att kapitelrubriken ändras till Om brott mot den sexuella integriteten m.m.”

Sexualbrottskommitténs förslag har i sin helhet tagits emot väl. Flera av de förändringar som kommittén förslår är sådana som efterfrågats av olika intresseorganisationer, bland annat sådana som arbetar mot sexuellt våld. En annan anledning till att vi besparats en diskussion om våldtäkt torde vara kommitténs övertygande motivering.

”När vi nu föreslår en sexualbrottslagstiftning som inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar finns det anledning att överväga om inte vissa brottsbeteckningar – i första hand våldtäkt och sexuellt tvång – samtidigt bör ändras.”

”Betydelsen av att ändra brottets beteckning ska inte underskattas. Från rent språkliga utgångspunkter kan det ifrågasättas om rubriceringen våldtäkt inte borde ha ändrats redan när utnyttjandefallen lades till i bestämmelsen i och med 2005 års reform. Redan då upphörde i praktiken kravet på våld eller hot från gärningsmannens sida. När vi nu överväger en övergång till en lagstiftning som drar gränsen mellan straffri och straffbar gärning vid om deltagandet har varit frivilligt eller inte är skälen för att ändra brottsbeteckningen ännu starkare. En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld. Om avsikten med förändringen dessutom är att ge uttryck för ett tydligt normativt budskap finns det ännu större anledning att överväga en ny rubricering för de allvarligaste sexualbrotten.” (s. 188, SOU 2016:60)

Sexualbrotten regleras i brottsbalkens sjätte kapitel.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Utan att veta om de är ute efter en moralisk eller juridisk diskussion om våldtäkt finns det fortfarande de som menar att en våldtäkt kräver ett visst mått av våld. Rent juridiskt finns det inget stöd för det. Av våldtäktsbestämmelsens andra stycke framgår att våldtäkt inte heller kräver något som överensstämmer med den ”vardagliga” förståelsen av vad våld:

”Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Den som menar att våldtäkt inte har med sex att göra får problem när inledningsvis önskat och ömsesidigt sex upphör att vara det. Vem som helst borde förstå att frivilligt sex som övergår i sexuella handlingar någon inblandad inte vill delta i byter karaktär. Genom att påstå att sex inte har någonting med sexuella övergrepp att göra behöver den som inleder frivilligt sex med någon aldrig ens fundera över det fortsatta innehållet, om det är inom ramen för samtycket eller inte. För att undvika att personer fastnar för att sex som inleds frivilligt aldrig kan övergå i sexuella övergrepp är det bättre att betrakta sex som ett händelseförlopp där sex blir vad vi tillsammans, eller personer var för sig, gör det till och att vara tydlig med att samtycke till sex inte betyder att man samtyckt till något ”paket” av sexuella handlingar. Också utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den till skillnad från våldtäkt inte är laddad med någon särskild innebörd på samma sätt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – kanske tog de initiativ till sexet som sedan fick en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de utsatts för något brottsligt.

Den vardagliga förståelsen av våld är restriktiv beroende på vilka kommentarsfält man läser. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter och sex med deras döttrar som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013, som även omfattar passiva offer, har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppet är bra för att det är negativt laddat. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver sådant som utgör en våldtäkt i juridisk mening utan att använda ordet våldtäkt är det inte säkert att personer ser några problem med det.

Sexualbrottskommittén skriver vidare:

”Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. I verkligheten utgör den typen av våldtäkt en mycket liten andel av alla våldtäkter som sker varje år.”

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte hädanefter kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp, vilket borde vara tillräckligt för att markera allvaret. Men så tillhör en del av oss den minoritet som ser allvarligt på kränkningar också.

Sex tips för att bli bättre på sex

RFSU har publicerat sex tips för ett bättre sexliv.

1. Våga visa både med kroppsspråk och i ord hur du vill ha sex
2. Fråga vad din partner uppskattar i sängen
3. Utgå från tidigare positiva upplevelser och praktiker
4. Utforska din egen sexuella njutning på egen hand, det gör det enklare att beskriva för någon annan
5. Prioritera och ge utrymme till sex i vardagen
6. Fokusera på din egen och partnerns njutning istället för negativa tankar om din kropp

Tipsen är konkreta och de frångår tanken att sex skulle vara någonting man antingen är ”bra” eller ”dålig” på. Det går att bli bättre på sex. Sex är ett av få områden där erfarenhet betraktas som någonting dåligt bland vissa bedömare, men dem kan man bortse från såvida de inte menar att erfarenhet överlag är något dåligt och de närmare kan utveckla vad de menar.

Det fanns en tid då jag trodde att man antingen var bra eller dålig på att sjunga och att det bara var att acceptera. Kanske trodde jag att de som ”hade sångröst” var naturbegåvningar för att de sällan gjorde något nummer av all sin sångträning. Kanske var det bara en ursäkt för icke sångbegåvade att inte göra mitt bästa. Alla kan inte vara intresserad av att sjunga bra.

Vare sig man tror på naturbegåvningar inom sex, sång eller någonting annat finns det ingenting som talar för att det skulle vara sämre att lägga ned 10 000 timmar på något man tror på än att få förutsättningarna serverade.

Mer feministisk intellektuell energi åt sexuell frihet

”För det är väl ändå människan, den hela människan, som är vårt mål? I så fall bör vi inte ägna vår feministiska intellektuella energi åt att fundera på vad som är manligt respektive kvinnligt beteende” skriver Nina Björk i en krönika för Godmorgon, världen.

Om den hela människan är målet bör man fundera över hur man pratar om ”kvinnligt” och ”manligt”. När man pratar om föreställningar om kön och hur de begränsar människor bör det framgå att man avser sociala konstruktioner, däri ligger förändringspotentialen om inte annat.  Att befästa beteenden som antingen kvinnliga (och därmed positiva) eller manliga (och därmed negativa) är knappast förenligt med att människan oberoende av sitt kön ska ha frihet att forma sitt liv.

Innan man pratar om ”kvinnligt” och ”manligt” beteende kan det vara värt att fundera på om det över huvud taget finns något fog för att knyta beteendena till – om än sociala – kön. För ganska ofta när jag läser utsagor om hur kvinnor och män är kan jag inte låta bli att undra om det är baserat på hur någons senaste partners av visst kön betedde sig. Särskilt när jag identifierar mig med mannen. Är utsagorna bara baserade på någons senaste flick- eller pojkvänner kan det ifrågasättas om de säger något om kvinnor eller män i allmänhet.

Kanske är det jag som omger mig med toleranta personer, men jag kommer allt mer sällan i kontakt med personer som ger uttryck för att ”ingen kvinna vill” ditten eller datten eller att särskilda sexuella praktiker skulle vara kvinnoförnedrande. Om den spaningen säger mer om samtiden än om min omgivning är det positivt för det mest intressanta med den sortens kategoriska uttalanden är att man får en inblick i vad en del kvinnor på individnivå inte går igång på. Och man slipper vara en sån där inte alla kvinnor-kvinna.

Det kräver en del av en att inte utgå från att andra fungerar som en själv och det måste det få göra då personer är olika. Jag kan inte skriva föregående mening utan att det känns som att slå in en öppen dörr. Just på grund av genom sig själv känner man andra. Det är en sak att förstå att människor vill och väljer olika rent intellektuellt och en annan bejaka det. Det rimmar illa med att människor ska kunna forma sina liv i enlighet med sina preferenser att ifrågasätta dem när de inte överensstämmer med de egna. Eller som Sofia Nerbrand uttryckt det: ”En central del av liberalismen är förmågan att inte bara tala väl om frihet, utan också uppskatta det faktum att människor gör olika val.”

Det finns saker man varken har förhållit sig till eller övervägt att man skulle kunna göra. Skriva en bok till exempel. En bidragande orsak kan vara att ingen man kunnat identifiera sig med har skrivit böcker. Om man däremot har författare i släkten kan det vara närmare till hands att föreställa sig som någon som skriver böcker och faktiskt skrida till verket. Inte för att att vill skriva böcker, men ni förstår nog vart jag vill komma.

En annan sak är att vad människor vill kan variera övertid. Var man ska bo är en sådan sak de flesta förr eller senare måste förhålla sig till och det är också ett användbart exempel när man pratar om att vad man vill kan variera genom livet. Det finns inget självändamål i att aldrig ändra sig eller i att agera som om man inte har ändrat sig som jag ser det, i det här fallet att aldrig flytta.

Färre utsagor om vad som är ”kvinnligt” respektive ”manligt” och vad som ligger i kvinnors respektive mäns intressen vore på tiden. Över huvud taget att se hela människan bortom tvåkönsmodell och könad ram vore något. Får man höra alltifrån ingen kvinna vill till alla kvinnor vill eller alla kvinnor borde är risken att man undermedvetet anpassar sig efter alla utsagor när man hade kunnat stanna upp och funderat över vad man själv vill, vilket kan vara nog så svårt att få klarhet i. När jag inte är säker på vad jag vill brukar jag tänka att ett som är säkert är att i vart fall vet ännu mindre om vad jag vill.

Det är knappast hela världen om människor på individnivå får för sig att alla andra egentligen vill leva som dem. Problematiskt blir det när tillräckligt många med något som helst inflytande är överens om att det sätt de lever på är gott nog åt alla. Då kan det bli aktuellt att andra ska anpassa sina livsstilar i enlighet med deras preferenser, att begränsa människors frihet kort sagt. Antingen straffsanktionerat ovanifrån eller med hjälp av social kontroll och sociala sanktioner såsom utfrysning.

Det är lite som med slut-shaming. På individnivå kan människor ha olika uppfattningar om vad som är lagom med sex eller ett lagom antal sexpartners för dem. Jag har själv någon uppfattning om hur mycket sex jag vill ha. Det är en annan sak när personliga preferenser upphöjs till någon slags standard som begränsar människors, framförallt kvinnors, sexuella frihet. Då är den enda rimliga motreaktionen är att stå upp för sexuell frihet och människors rätt till sexuellt självbestämmande.

Det kallas orgasmgapet

Att kukpersoner kan räkna med orgasm i betydligt högre utsträckning än fittpersoner när de har partnersex. Att en del fittpersoner som inte har några bekymmer att uppnå orgasm vid solosex sällan eller aldrig orgasm när de har sex tillsammans med andra.

Orgasmgapet är inte bara statistik.

  1. Orgasmrelativismen som Martin Ezpeleta skrivit om. ”Var femte kvinna går alltså lottlös från sängen. Eller lottlös och lottlös… det kan ju vara skönt ändå. Det hör man ofta. Avdramatiseringen av den kvinnliga orgasmen. Som om sexet självklara slutstation inte vore att få komma, utan att ha lite mysigt. En erotisk resa i Karin Boyes anda: ”Visst finns det mening och mål med vår färd, men det är resan som gör mödan värd”. Såklart gäller den här orgasmrelativismen endast kvinnan.”
  2. Vi pratar om hur vi ska hantera kukpersoners utlösningar snarare än om frånvaron av fittpersoners utlösningar. Utlösningarna hanteras med olika preventivmedel och metoder.
  3. Vi pratar om hur fittpersoner fejkar orgasm, men inte om kukpersoner som fejkar att de kan ha vaginala samlag utan orgasm (de menar utlösning) för att de inte vill använda kondom.
  4. Kukpersoner ger ”orgasmgaranti” till fittpersoner. De är förstås medvetna om orgasmgapet, det är det som antas göra orgasmen åtråvärd för kvinnor och personer med fitta. Föreställ dig att fittpersoner skulle ge kukpersoner orgasmgarantier för att få ligga. Ni kan bortse från personer som har sex mot ersättning och utställer sådana ”garantier”.
  5. Kukpersoners orgasm/utlösning är någon slags minimistandard vid samlag. I och med kukpersonens orgasm är samlaget ”fullbordat”.
  6. Går en kondom sönder förutsätts den innehålla sperma. Ta ett dagen-efter-piller om kondomen går sönder, är något man säger till unga.
  7. När personer pratar om vaginala samlag ingår det att kukpersoner ska ha orgasm. Det är därför vi ger råd till personer som inte vill bli gravida att de över huvud taget inte borde ha sex (de menar vaginala samlag). Som om det inte vore möjligt för en kukpersoner att ha samlag utan att ejakulera.

Mouth to pussy me before pussy dick

En del säger att pornografin är en dålig inspirationskälla till sex, men den har åtminstone givit oss termer som ”pussy to mouth” eller p2m.

”It is the action of a woman taking the male’s penis and inserting it into her mouth immediately after removing it from her pussy so she may enjoy the tasty juices of her vagina.”

Behövs en term för att ta en kuk som man nyss haft i fittan i munnen? Om ja, behövs även en term för när man omsluter en kuk som man haft i munnen vaginalt? Om nej, varför inte?

Visst är det intressant att termen ”dick to mouth” inte syftar på när en fittperson ger en kukperson oralsex efter vaginalt samlag utan:

”When a female gives one male oral sex then right after shes done goes and kisses/makes out with another man. So basically it’s kinda like the first guy’s dick is in the second’s mouth hence ”dick-to-mouth”.

Som alla säkert vet är det kvinnor som ”förändras” av att ha sex. Det är kvinnor som kan bli ”sexuellt förbrukade”, genomgå så kallade ”oskuldsoperationer” och få intyg på att de inte haft vaginala samlag. En kuk är bara en kuk oavsett till vad och hur regelbundet den har använts. En kuk blir inte använd.

En kvinna eller en fittperson kan också ha en så kallad ”dick mouth”. Det kan handla om att man gett en kukperson oralsex och blivit med en dick mouth eller att man hånglar med en annan kukperson efteråt. Det finns olika definitioner och tankar om hur länge tillståndet varar. Enligt en källa varar det i 24 timmar. Det påminner om personer som menar att det är fel att ha sex med olika personer på en och samma kalenderdag.

Jag kan inte låta bli att undra hur vanligt det är att personer inte vill ge eller få oralsex efter vaginala samlag. Hur pussy to mouth och dick to mouth beskrivs varierar. Det som skiljer kukarna från fittorna är att kuken delas med någon annan, en utomstående. Någons kuk förs munvägen över till någon annan kukperson. Jag medger att det är svårt att följa tankegången.

Pussy to mouth hade kunnat beskriva när en kukperson hånglar med någon annan efter att ha slickat fitta, men av någon anledning ska fittor inte delas vidare. Alldeles oavsett är jag positiv till att personer har sexuella preferenser och om någon tycker att det är något alldeles extra att någon får smaka på sitt eget könsorgan tänker inte jag vara negativ.

En annan positiv sak med ”pussy to mouth” är att vi kommer ifrån att oralsex skulle vara någon slags ”förspel”. Vill du låta din inspireras av pornografin? Pussy to mouth och olika sexuella aktiviteter omvartannat kan vara något för dig.

Hur spontant är det där spontana sexet, överlag men främst sett till sitt innehåll? Flera har ifrågasatt oralsexets status som förspel. Oralsex är sex. Samtidigt som jag förstår varför oralsex ofta föregår vaginala samlag – samlag utan tillräcklig lubrikation är inte att rekommendera – går det alldeles utmärkt att låta andra sexuella aktiviteter vara ”förspel” eller att återuppta oralsex efter att man haft exempelvis vaginala samlag.

Oralsex kan genomsyra sex om man så vill. Personer som över huvud taget inte vill ha oralsex väcker frågor om inte oralsex som förspel är bättre än inget oralsex alls om det är de alternativ som står till buds. För egen del föredrar jag oralsex som förspel, mellanspel och efterspel.

Kanske ägnar vi oss mer åt det vi har satt ord på? Det vi pratar om? Jag är för kukpersoner som vill hångla, särskilt när de går ”mouth to cum mouth”. Jag uppskattar när personer går ”mouth to menstruation pussy”, över huvud taget när personer går ”mouth to pussy” och får en ”pussy mouth”.

Det måste rimligen finnas någon motsvarighet till ”pussy to mouth” när en kukperson får oralsex efter vaginala samlag (det finns trots allt en term för när det sker efter anala samlag, a2m). Vi kan inte ha ett sexuellt vokabulär som utgår från att kukpersoner ejakulerar vid vaginala samlag och inte vill ha oralsex efteråt.