Den mediala uppmärksamheten kring barnfrihet lär ha bidragit till att fler funderat på varför människor skaffar barn. Jag tänker på böcker som ”Ingens mamma” (2013) och ”40 skäl att inte skaffa barn” (2008) eller studien från Lunds universitet (2017), som slog fast att färre antal barn är ett av de fyra livstilsval som är mest effektiva för att minska en persons koldioxidavtryck. De övriga tre var äta en växtbaserad kost, undvika flygresor och leva utan bil.
När barnfria med erfarenhet av att bli ifrågasatta berättar om hur det är blir det tydligt att en del som skaffat barn inte verkar ha funderat på varför de har gjort det. De har väl bara velat ha barn. (Och andra har väl bara inte velat vara föräldrar.)
Behöver man ens fundera över varför man skaffar barn? Det fungerar väl alldeles utmärkt att bara försöka? Min enda synpunkt är denna: De som begär att barnfria ska kunna förklara sig borde rimligen ställa samma krav på sig själva. Personligen tycker jag att de kan sluta begära så mycket. Det finns artiklar, böcker och studier om barnfrihet för den som är intresserad av att förstå.
Det kan vara värt att påminna om att det är de som skaffar barn som genomgår en förändring när de blir föräldrar. Varför ska de som avstår från något förväntas redogöra för anledningarna därtill? Med det sagt är det knappast förvånande om barnfria har funderat mer på dessa frågor. Om inte annat för att de får frågor av föräldrar som inte alltid är så förtjusta i att tillämpa samma förklaringsbörda på sig sjäva beträffande de egna valen.
Alla märker inte av barnnormen lika mycket. Det är heller inte så att alla barnfria ifrågasätts. Många vill göra gällande att barnfria kvinnor ifrågasätts mer än barnfria män. Jag vill fortfarande läsa antologin Ingens pappa.
Barnlösa märker säkert av barnnormen allra mest och jag lider verkligen med de som vill vara föräldrar men av olika skäl inte kan skaffa barn. Och jag bara antar att att de som länge har försökt att få barn och/eller skaffat barn på egen hand genom vården har funderat mycket på varför de vill ha barn, vara föräldrar.
Barnnormen till trots är det uppenbart att barn inte ska skaffas hur som helst. Det finns ramar att hålla sig inom. En ung gravid kan få höra att hen är direkt olämplig som förälder och att det vore ansvarslöst av hen att fullfölja graviditeten och behålla barnet. När personer moraliserar över tonårsgraviditeter och talar om för unga att de borde bli bättre på att använda preventivmedel kan jag inte låta bli att undra på vilket sätt det hjälper en ung gravid person.
Omvänt kan känd person som anses ”för gammal” för föräldraskapets småbarnsår få utstå sin beskärda del näthat.
Föräldrar som skaffat ett barn kan berätta om en annan barnnorm. Syskonnormen. Normer blir ju ofta som synligast först när någon bryter mot dem, och också mest kännbara för de som ”bryter” emot dem. Jag skriver ”bryter” för att de inte alltid är en medveten överträdelse av oskrivna regler i stil med att tatuera sig i ansiktet.
Det har sagt att det inte går att förstå varför man skaffar barn om man inte har egna barn. Det sägs inte sällan för att förmå andra att skaffa barn. Som om barnfria inte klarade sig utan den förståelsen.
Jag är inte den som frågar personer varför de skaffat barn. Jag är alldeles för ointresserad av att ”vända på det” och syna någon. ”Ja, varför skaffade jag barn?” är också ett svar. Allt kan inte, och måste inte, vara genomtänkt. Framför allt måste inte vad andra gör med sina liv och kroppar förklaras eller framstå som motiverat för någon annan.
I andra sammanhang är ”man vet vad man har, men inte vad man får” ett argument för att avstå från saker. Jag lägger inte någon värdering i det, men det är bara att konstatera att den omvända ordningen gäller när frågan om att skaffa barn kommer på tal. Du vet inte vad du får, just därför måste du ta reda på det. Du kan inte leva i ovisshet om hur det hade varit att ha barn. Tänk om du ångrar dig. När du väl vet kan du fiffigt nog också motivera det i efterhand. Du har ett levande bevis på att det var värt det. Barnfria har inga bevis att visa upp. De bara är. Som om inte det vore gott nog.
För en dryg månad sedan rapporterades att vi nu är åtta miljarder människor på jorden. Nyblivna föräldrar skojade om att de hade bidragit till statistiken. I ett pressmeddelande från SCB kan man läsa att det under 2022 har fötts färre barn än på många år i Sverige. ”I 30 kommuner – stora som små – har antalet nyfödda aldrig varit lägre under 2000-talet.” Se mitt bidrag till statistiken, tänkte jag.