För flera år sedan lyssnade jag på ett avsnitt av Vetandets värld som handlade om en undersökning som hade gjorts om ungas attityder och önskemål kring kollektivtrafiken (12 januari 2017). Reportern Ylva Carlqvist Warnborg träffade några ungdomar som åkte buss till skolan. ”Nu är ni så unga så ni har inte körkort, den dag ni har körkort, vad tror ni, tror ni att ni kommer att fortsätta åka kollektivt på samma sätt som nu?”. Hade en reporter ställt den frågan till mig när jag var 15 år hade jag antagligen blivit provocerad. Det var i den åldern jag bestämde mig för att inte skaffa körkort. Det fanns ett antal tusen på ett konto, allmänt omtalade som körkortspengar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle flytta till Stockholm – där behövde man inte körkort – och så var det någonting om klimatet.
(För pengarna köpte jag en bärbar dator för att kunna skriva utan att vara hänvisad till datorerna hemma, skolans datorer eller lånedatorerna på stadsbiblioteket i Sundsvall. Det här var innan cirka alla caféer i Stockholms innerstad började påminna mer om kontor. Jag var ganska ensam om att skriva på caféer. Och alltid på jakt efter wifi. Tillgängligt wifi blev ett försäljningsargument för caféer och SJ (i början tog tågbolaget 199 kronor för wifi under hela resan om man inte reste i första klass, då ingick surf). Ännu några år senare slutade flera caféer med wifi, alla hade ju internet i telefonen. Nu upplever jag att de flesta caféer, till och med de som portar besökare med stora skärmar – jag har motvilligt börjat förstå dem – har wifi igen. Ägarna vill om inte annat att vi ska ”checka in” och berätta att vi har varit där.)
Forskarna ville undersöka hur man kan få unga med skolbusskort att fortsätta åka kollektivt efter gymnasiet och vad som påverkar valet av färdsätt. Vill man få fler att åka kollektivt är det förstås intressant att ta reda på vad som kan få personer att överge kollektivtrafiken till förmån för (fosil)bilen.
I programmet nämns att unga ofta övertar den äldre generationens vanor och att äldre förmedlar något genom sina val. Äldre förmedlar också något genom sina val av frågor, tänkte jag.
Jag är själv uppvuxen i ett hem med två bilar men har personligen aldrig förknippat bilen med frihet. (Det skulle väl vara körande kvinnor i Saudiarabien då.) Kanske för att bilen varit så självklar. Jag är samtidigt väl medveten om att bilen, med eller utan samåkning, har varit en förutsättning för att jag skulle kunna ta mig till fotbollsmatcher när jag var yngre.
För mig har cykeln varit förknippad med frihet. Henrik Höjer beskriver det väl i Frihet på två hjul, en bok om cyklingen historia. Cykeln som ett verktyg för kvinnors frihet men också ett (färd)medel som bidrog till att demokratisera den individuella rörelsen. Så sent som 2016 förbjöds kvinnor i Iran att cykla på offentliga platser med motiveringen att det motverkar kyskhet och drar manliga blickar till sig. Med cykeln behöver jag inte passa någon tid eller leta efter och betala för parkeringsplats för att upptäcka städer eller transportera mig från en plats till en annan.
För bara några dagar sedan blev jag varse att jag tillhör millenniegenerationen. Inte nog med det, vi, eller kanske framförallt generationen efter oss, Z, ibland kallad ”generation dry”, är asketer som väljer bort saker. Flygresor, kött, sprit, körkort och sex. När unga unnar sig är det inte bakelser utan skönhetsingrepp.
Krönikören Lotta Lundberg har nämligen träffat en ung person som ”inte är säker på om hon verkligen ska ta körkort”. Hon vill inte ”bidra till planetens förstörelse, försurning och arternas utrotning”. Lundberg beskriver körkortet som fuck off-pengar. ”Det ska avnjutas med försiktighet. Men alltid ligga där i plånboken och ropa: Du måste inte gå med på det här!” Det är roligt för när personer har försökt övertyga mig om att jag borde skaffa körkort just med argumentet att det är ”bra att ha” har jag ibland svarat: det är en miljon på bankkontot också. Men jag ser fram emot en hyllningstext till de frihetliga EPA-ungdomarna.
I mars tänkte jag på att det bästa argumentet för körkort lär vara möjligheten att kunna åka och hämta en flykting eller att kunna köra någon till sjukhuset vid behov. Med körkort blir man mer behövd, någon som kan hjälpa till med saker på ett helt annat sätt. Det hade inte väl inte varit praktiskt för mig och det liv jag vill leva, men kanske för någon annan, ung person. Vad vet jag.
”Vem är det som stoppar henne från att ta körkort: har hon en elak kille, en funktionsnedsättning? Eller är det rent av ”rörelsen”, hennes egen generations giljotin som försåtligt hindrar hennes lust och lägger band på hennes frihet?”
Hur förhåller sig körkort till det liv personen lever, vill leva? Det kan men måste inte vara sorgligt när människor väljer bort saker. Varför sakerna väljs bort är knappast obetydligt i sammanhanget. En del av oss har valt bort kött av moraliska skäl och jag har av naturliga skäl svårt att se något sorgligt med det. Om unga avstår från att dricka alkohol för att de är rädda för att bilder på dem i onyktert tillstånd ska delas på sociala medier eller att personer ska förgripa sig på dem sexuellt är det sorliga anledningar. De unga är däremot inte sorgliga. Om de inte dricker alkohol av allmänna hälsoskäl har jag svårt att bli särskilt uppjagad.
Det är enkelt att tänka att något är en generationsfråga, men det lika gärna vara en oförmåga att sätta sig in i en annan människas situation oavsett generation. Det har alltid funnits vuxna utan körkort (i åldersgruppen 65-79 år har 87 procent körkort, bland personer över 18 år har 78 procent av Sveriges befolkning körkort).
Apropå kompetenta och erfarna boomers, som Lundberg också skriver om, kan de som har körkort fundera på om körkortet inte med tiden blivit en legitimationshandling. Lever du kanske med någon som alltid kör er överallt? Kan du fortfarande köra? Kommer du våga köra om tio år? Hur blir det om den du förlitar dig på att har körkort går bort eller om ni separerar? Glöm inte bort att använda de där möjligheterna ni har. Sorgligt vore annars.
Eller så är det delvis en generationsfråga hur man förhåller sig till körkort. Hur viktigt det är att ha och hur man ser på dem som inte har det. Kanske är det lite med körkort som med p-piller. Unga förknippar dem inte nödvändigtvis med frihet enbart för att många i den äldre generationen, säkert på goda grunder, gjorde det.
Det är också lättare att välja bort bil och körkort i staden där kollektivtrafiken fungerar (oftast). För övrigt är jag av åsikten att kollektivtrafiken bör byggas ut och priset bör vara så lågt att att det blir svårt att motivera bilresa – även med en fullsatt bil. Pris och tillgänglighet hänger ihop med våra val. Jag körde buss när jag studerade i Uppsala och var med om 400% trafikökning i länstrafiken när turtätheten ökade och priset på månadskortet sänktes radikalt. Nu är det tvärtom på många ställen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sommarexperiment-i-tyskland-nastan-gratis-kollektivtrafik
Kul att du börjat blogga igen!