Högtider mot rasism

Prata inte politik under middagar är något som aldrig följts på de tillställningar jag har varit. Inför thanksgiving och i samband med att Donald Trump valdes gjordes en undersökning bland amerikaner om deras planer på att prata politik under Thanksgiving Day. Utan att överdriva omfattningen var det några medier skrev om familjer som inte skulle fira thanksgiving med varandra på grund av politiska oenigheter.

Jag vet inte hur det är här, om personer låter bli att fira högtider med släkten på grund av politiska oegentligheter, men jag är tacksam för att inte är amerikan och behöver förhålla mig till personer i min närhet som röstade på Trump.

I Sverige har vi istället Sverigedemokraterna. Ett parti som delar människor mer än något annat i riksdagen. Det är andra eller tredje största parti om man ska tro opinionsundersökningarna. Det är med andra ord inte omöjligt att någon eller några släktingar lägger sin röst på det. Kring senaste riksdagsvalet var det flera som pratade om att ta bort personer som vän på Facebook om de hade röstat på partiet. Hur hanterar de släktingar som gjort det, kan man fråga sig. Tänker till exempel på en tidigare klasskamrats förälder som har en bild från Sverigedemokraterna som omslagsbild på Facebook. Det är inte alla som har släktingar som är så öppna med sina politiska sympatier och jag vill inte ens föreställa mig hur det är att ha en mor som har en sådan bild som bakgrundsbild på Facebook. Vågar man bjuda hem vänner och partners med utländsk bakgrund? Så många frågor.

Har ni någon gång funderat på vilka av era släktingar ni hade känt om det inte vore för att ni var släkt? I gårdagens Babel pratade Elsie Johansson och Augustin Erba om grannen med anledning av den nya novellsamlingen Grannar. Att vara granne är något som är ofrivilligt, säger Erba. Detsamma kan man säga om att vara släkt. Med undantag för de som med berått mod skaffar barn förstås.

Sparkar in några öppna dörrar: Släkten kan vara en brokig skara av människor. Att man är släkt behöver inte innebära att man har särskilt mycket gemensamt.

Släkten kan bestå av släktingar som knappt bryr sig om politik, men också av politiska korrekta sådana och släktingar som inte missar en chans att uttrycka sig rasistiskt och gärna vill ha sista ordet. Frågan är varför någon som är engagerad i Ingen människa är illegal, är god man åt ensamkommande barn eller argumenterar för en generös migrationspolitik på fritiden skulle lägga några av årets lediga dagar på personer som ifrågasätter asylrätten eller misstänkliggör personer som tigger.

Gömmer man flyktingar på fritiden har jag all förståelse för om man hellre firar högtider i politiskt korrekta vänners lag än bland släktingar som får sina nyheter från Avpixlat. De högtider jag känner till går ut på att ha det trevligt ihop. Ramarna för det kan se olika ut men de går aldrig ut på att behöva folkbilda om rasism.

Rasistiska medborgargarden med kvinnors otrygghet som medel

Dags att komma ut som en ”inte alla kvinnor”-kvinna. Alla kvinnor är inte rädda. Alla kvinnor tilltalas inte av politiska rörelser som anspelar på människors rädsla och oro. När jag lyssnar på kortdokumentären Natten med Odins soldater i Tendens i P1 och det framställs som att kvinnor inte längre vågar gå ut utan att beväpna sig undrar jag var de får allt ifrån. Inte är det Nationella trygghetsundersökningen (NTU) från 2015 i alla fall.

”Det är ingen som åker hem själv i dag. Jag åker aldrig in till stan själv” säger en av kvinnorna i Odins soldater. ”Folk blir våldtagna, misshandlade och mördade överallt nu”. Orsaken? ”Kanske för mycket fel folk som kommer in i landet. Det är så jag känner.”

En annan kvinna i dokumentären som bestämt sig för att gå med i Odins soldater säger  ”Kvinnor i Sverige i dag är inte trygga. Det är så. Det finns de som till och med är rädda i sitt eget hem. Det låter helsnurrigt, men så är det. Man går inte ut på stan utan att beväpna sig, nycklar mellan fingrarna eller tårgas, alltså sån där spray, färgspray och sånt. För mig är det lite främmande, för att som sagt var jag har bott här, jag har växt upp i det här landet och jag har aldrig varit med om att man går ut och beväpnar sig på stan. Så det är en skrämmande utveckling.”

Det är ingen nyhet att det finns kvinnor som känner sig otrygga eller att kvinnor som grupp känner sig mer otrygga än män som grupp. Det har alltid funnits personer som varit otrygga, mer otrygga än andra, men det finns ingen anledning att överdriva otryggheten i samhället eller att tro att rasistiska medborgargarden skulle bidra till en ökad trygghet.

”En stor majoritet av befolkningen (85 %) i åldern 16–79 år uppger att de känner sig ganska eller mycket trygga när de går ut ensamma sent en kväll i sitt eget bostadsområde. Knappt var tionde person känner sig ganska otrygg vid sådan utevistelse (8 %). En mindre andel personer, cirka 2 procent, känner sig mycket otrygga, medan 5 procent uppger att de på grund av otrygghet låter bli att gå ut ensamma sena kvällar (se figur 4.1). Totalt uppgav följaktligen 15 procent att de var otrygga.” (NTU 2015 s. 87)

”Eventuella skillnader i otrygghet mellan olika grupper behöver inte innebära att det finns ett orsakssamband” (NTU 2015 s. 90)

Hur påverkar det kvinnor som inte känner sig särskilt otrygga att höra att kvinnor i allmänhet skulle vara rädda och inte våga gå ut nuförtiden? Jag hoppas att de tänker ”inte alla kvinnor” och funderar på om det finns något fog för den beskrivningen snarare än att de får för sig att de kanske borde vara rädda, att det skulle vara något fel på dem som inte begränsar sig själva eller har en strategi när de befinner sig utomhus.

Målet borde rimligen vara att minska otryggheten i samhället. Människors otrygghet får aldrig bli ett medel för politiska förändringar som bidrar till otrygghet och utsatthet bland nya svenskar.