Kalle Lind skriver om det vanliga påståendet ”Tjugo procent av svenska folket kan ju inte vara rasister.” och frågar sig: Varför inte?
”Man hör det sägas allt oftare, i ett tonfall som verkar vilja lugna både den som lyssnar och den som pratar. Man läser det i debatterande texter som vill förstå eller förklara eller ursäkta dem som kan tänka sig att rösta på ett parti som rimligen inte heller kan vara rasistiskt eftersom tjugo garanterat orasistiska procent kan tänka sig att rösta på det.
Det läggs fram som en sorts sanning, som om det är en fysisk omöjlighet att var femte svensk kan tycka illa om folk för deras ursprungs skull. Notera också det lilla ordet ju: de där tjugo procenten kan ju inte vara rasister, det säger ju sig själv.
[…]
Jag påstår alltså inte att tjugo procent av svenska folket är rasister. Jag påstår inte heller att tjugo procent av svenska folket inte är rasister. Jag tror bara att tjugo procent av svenska folket kan vara rasister. Likaväl som noll eller hundra procent kan vara det, och likaväl som tjugo procent kan vara ateister eller bilister. Ingen spärr sänks ner från ovan just som rasismen råkar överskrida nitton procent.” (Sydsvenskan 6/8-2021)
Tjugo procent brukar syfta på Sverigedemokraternas väljare då partiets företrädare och sympatisörer gärna vill ha det till att en femtedel av väljarkåren röstar på SD. Partiet kammade hem 17,53 procent av rösterna i riksdagsvalet 2018. Olika opinionsundersökningar ger däremot vid handen att kring tjugo procent av väljarna skulle rösta på partiet om det var val i dag.
Svenska folket avser i dessa sammanhang personer som är röstberättigade i Sverige. Unga och andra icke-röstberättigade räknas som vanligt inte.
Som många andra är jag uppvuxen med historier om det relativa betygssystemet som tillämpades mellan åren 1962 och 1994. Betygen fördelades enligt en femgradig skala. Såvitt jag förstår skulle betygen sättas i relation till andra elevers prestationer snarare än utgå från vissa uppställda betygskriterier.
Det jag minns av historierna är att betygssystemet upplevdes orättvist eftersom att femmorna kunde ta slut. Endast sju procent av eleverna kunde, såvitt jag förstår, få det hösta betyget och det oavsett elevernas kunskaper.
När jag googlar läser jag att det är en myt att femmorna kunde ta slut och vet varken ut eller in. Utan att grotta ned mig mer i ett betygssystem som slutade användas när jag var i förskoleåldern tänker jag våga mig på en gissning som mer relaterar till det Lind skriver om, nämligen att en del av dem som inte har kommit över den där fyran i matematik ser någon slags bortre gräns för hur stor andel av befolkningen som kan vara rasister och det alldeles oavsett vilka föreställningar och åsikter den hyser om olika grupper på grund av etnicitet, hudfärg, kultur eller religion.
Jag vet inte om den bortre gränsen tillåter att sju procent av befolkningen är rasister eller om det är så nära noll som möjligt som gäller, men ett som är säkert är att tjugo procent är en ”fysisk omöjlighet” som Lind skriver.
Tror man att endast en viss andel av en befolkning kan vara rasister kommer denna grupp följaktligen rymma personer med mer eller mindre rasistiska åsikter och föreställningar, som begår mer eller mindre brott med rasistiska förtecken, och är mer eller mindre extrema i sina uttryck beroende på hur normaliserade sådana uttryck är i samhället i stort.
Något säger mig att de som tycker att det säger sig självt att en femtedel av befolkningen inte kan vara rasister knappast har samma relativa syn på inställningen till jämställdhet eller kvinnosynen bland utrikes födda. Tjugo procent av utrikes födda kan faktiskt inte ha en unken kvinnosyn i behov av en rejäl uppdatering, det faller på sin egen orimlighet.
För egen del finner jag politikens innehåll mer intressant än hur stor andel av befolkningen som är rasister. Det finns flera riksdagspartier som ställer sig bakom och genomför SD-anstruken politik just nu som inte kan klassas som rasistiska, och det är ingen tröst alls i sammanhanget att de ju inte är rasister.