Under valrörelsen 2010 lanserade Sverigedemokraterna en rasistisk valfilm där en äldre kvinna med rullator ställs mot en grupp kvinnor i burka. Budskapet till oss röstberättigade var att vi hade att välja mellan invandringsbroms eller pensionsbroms den 19 september. Samma år kammade Sverigedemokraterna hem 5,7 procent av rösterna i riksdagsvalet och valdes in i riksdagen för första gången.
Sedan partiets inträde i riksdagen har flera av oss, väl medvetna om framgångarna hos de högerpopulistika motsvarigheterna i Danmark, Finland och Norge, oroat oss för var detta ska sluta.
Den allt mer tilltagande oron för att ett rasistiskt parti med nazistiska rötter ska få ett reellt inflytande över regeringspolitiken mildras knappast av att ledande sverigedemokrater ser Viktor Orbáns Ungern som en förebild för Sverige. Det är enkelt att raljera över avhoppade sverigedemokrater som emigrerat till Ungern för att landet knappt tar emot några invandrare. Lika enkelt som det är att hävda att något är ett sluttande plan är det sant att vi inte vill ha det som i Ungern med inskränkningar i medierna och domstolarnas oberoende och hat riktat mot romer, judar och andra minoriteter.
I Hotet mot demokratin (2019) skildrar Martin Gelin och Erik Åsard högerpopulismen och högerpopulistiska partiers valframgångar efter millenieskiftet 2000. Överlag har de högerpopulistiska partierna ökat sin representation i parlamenten och i vissa länder finns de representerade i regeringen. Det senare gäller bland annat Polen och Ungern, länder vars nedmontering av demokratin beskrivs närmare i boken.
Gelin och Åsard diskuterar bland annat vad som kännetecknar högerpopulism och driver tre olika teser. Den första tesen är att populismen inte är något nytt utan ”en rörelse eller idéströmning som har kommit och gått”. Inte sällan frodas den i samband med ekonomiska kriser, växande orättvisor och stora sociala och tekniska förändringar. Författarnas andra tes är en observation, ”nämligen att inget högerpopulistiskt eller högerextremt parti har kommit till makten, eller fått del i regeringsmakten, utan stöd av etablerade konservativa eliter”. Den tredje tesen ”är att den högernationalistiska våg som vi ser i dag i Europa och USA utgör ett hot mot demokratin, definierad som allmän och lika rösträtt, oberoende domstolar, grundläggande fri- och rättigheter och accepterande av en legitim opposition”.
Hittills har Sverigedemokraterna hållits utanför regeringen. Samtidigt har andra riksdagspartier, som tidigare uteslutit förhandling och samarbete med Sverigedemokraterna, närmast tävlat om vilket parti som kan lägga sig närmast Sverigedemokraternas migrationspolitik. Utan att samtidigt förlora väljare till partiet, får man förmoda. Med hänvisning till att Sverigedemokraterna skulle ha förändrats kan M numer tänka sig att regera med stöd av SD. Det kan även KD som så sent som 2018 tog avstånd från ett samarbete med SD och betonade att det fanns ideologiskt avgörande skillnader mellan KD och SD. Ebba Busch menar drygt två år senare att det finns en samsyn i många delar gällande den strama migrationspolitiken, vilket de facto är SD:s fråga. Även L öppnar för en M-ledd regering som är beroende av SD-stöd. Partiet ska ”söka samsyn” med ”alla partier” för att få igenom liberal politik. Vi får helt enkelt känna oss trygga med L:s ”röda linjer” och ”liberala kompass” och att Nyamko Sabuni helst skulle se att SD åkte ur riksdagen.
För den som är ointresserad av om det är Socialdemokraterna eller Moderaterna, eller något av dessa partier tillsammans med Sverigedemokraterna, som i praktiken driver igenom SD:s politik är det plågsamt och djupt oroväckande att se den pågående utvecklingen.
Samtidigt som S, L, M OCH KD anammat delar av Sverigedemokraternas politik och anpassar sig efter partiets retorik kan originalet skruva upp retoriken ytterligare. De bleka kopiorna tycks göra allt för makten och/eller för att inte riskera att åka ur riksdagen. Det skiljer dem i och för sig inte från S. Häromdagen studsade jag till över att Nyamko Sabuni benämnde människor som vistas i Sverige utan tillstånd som ”illegala”. Låt oss fortsätta studsa till när människor beskrivs som illegala eller när bebisar som heter Muhammed beskrivs som ett hot.
Jag har alltid varit tacksam över att vara uppvuxen i ett land man vill flytta till snarare än flytta ifrån, eller ett land man inte behöver fly ifrån för den delen. Delar av mig befarar att det är väl bara en tidsfråga innan de övriga partierna också pratar om återvandring, återtagna medborgarskap och att det bör vara olagligt att gömma flyktingar. M är redan för ett nationellt förbud emot tiggeri (Ungern har faktiskt förbjudit hemlöshet).
Göm en flykting, blir det olagligt göm två! På bilden Romina Pourmokhtari från Liberala ungdomsförbundet.
Det handlar om våra vänner och familjemedlemmar. S och M pratar om integration, men jag har svårt att se hur tillfälliga uppehållstillstånd med en ökad otrygghet och osäkra framtidsutsikter som följd skulle vara positivt för människor som beviljats asyl i Sverige.
Jag är principiellt för fri rörlighet för människor. Jag hade tänkt rösta på ett riksdagsparti som är för pluralism, permanenta uppehållstillstånd som huvudregel, som är för arbetskraftinvandring och familjeåterförening och som står upp för asylrätten. Ett parti som inte vill minska invandringen eller vill se språkkrav för permanenta uppehållstillstånd eller medborgarskap. Ett parti som ser mångfald som en tillgång och inte en belastning. Om något sådant riksdagsparti fortfarande finns. Att rösta på något parti som lierar sig med ett ensvarsparti som hetsar mot muslimer, flyktingar och ensamkommande ungdomar finns inte på kartan. Ett parti som misstänkliggör människor med annan bakgrund än svensk eller svenskfödda som råkar ha ”fel” hudfärg för delen, svenskar som inte accepteras som ”riktiga” svenskar. Det gäller för övrigt även parter som till delar kopierar delar av deras migrationspolitik (läs: S).
Var ska detta sluta?