Jag har ingen motivation att skriva. Min enda motivation är att jag vill vara en skrivande människa och där finns inga genvägar. Jag tänker när jag skriver och ja, det var länge sedan jag formulerade en tanke i skrift.
Vanligtvis när jag tänker att jag borde göra något ser jag bara till att göra det. Jag har någon slags inre motivation som jag inte vet varifrån den kommer. Jag minns den där gången jag prokrastinerade. Jag minns inte föremålet för denna nya erfarenhet men däremot att jag tänkte: är det såhär vanliga människor har det?
Jag inväntar inte det utmärkta tillfället som aldrig kommer. Jag ska inte bara någonting. Det kan vara att jag borde ge mig själv tillfälle att läsa dagligen. Och då kan jag fortsätta med det tills vidare. Tills jag känner att det inte ger mig något längre eller lästillfällena måste stryka på foten för att ge utrymme åt andra slags tillfällen eller måsten.
Jag har inte fått någon skrivuppgift som jag kan ta mig an sen. Jag måste själv ge mig den uppgiften och försöka intala mig att någon, eller något, annars blir lidande.
Dåligt samvete kan vara utmärkt som drivkraft betraktat. Något som lättare låter sig frammanas när man har en fysisk dagbok att svara inför. Särskilt om man har en årsdagbok utan årsneutrala blad. Fyller man inte ut sidorna blir den bara en obegagnad, ej begagnad, vara.