I Sydsvenskan skriver Elin Henriksson om hur anställda som inte har barn tenderar att få stå tillbaka på många arbetsplatser när semestrarna ska planeras. Om hur anställda med barn kan förvänta sig fördelar vid semesterplaneringen i form av förtur när semesterveckorna ska väljas.
“För en av mina vänner som är socionom har synsättet minst sagt blivit påtagligt. Sedan hon började jobba för ett par år sedan har hon aldrig varit ledig en klämdag, jobbar alltid de sämsta passen kring jul och nyår och får välja sin sommarsemester efter alla andra i teamet. Får kollegerna inte ledigt när de vill lägger de in sitt trumfkort: föräldraledighet.” (Sydsvenskan 9/8-2021)
Utan att ha någon aning om hur vanliga den sortens outtalade förväntningar är på arbetsplatser kan jag bara föreställa mig den barnfrias frustration i det läget. Vem som helst borde förstå att återhämtning och vila är viktigt oavsett om man har barn eller inte. Jag tror också att vem som helst förstår det. I realiteten är det nog så att en del tycker att föräldrars tid, och relationer, till barnen, är mer värd.
Henriksson fortsätter: “Men det finns andra meningsfulla relationer att vårda än dem till ett barn. Kanske vill man fira en sista jul med en sjuk farmor. Kanske vill man resa bort med sin partner, som likt de flesta andra inte har semester i slutet av augusti. Och kanske vill man, inte minst, för en gångs skull få känna att ens liv betraktas som fullvärdigt trots avsaknaden av barn.”
Kanske vill man bara vara ledig?
När jag tar del av personer som anser att barnfrias semester skulle vara mindre värd än föräldrars slår jag bakut: Har du någonsin övervägt att en barnfri person kanske är barnfri just det för att den vill ha mer fri tid?
Jag har full förståelse för om barnfria (och personer som lever i ensamhushåll) vänder sig emot bilden av dem som ensamma människor som inte har någon som väntar på dem när de kommer hem från jobbet. (Bortse här från att små barn sällan väntar på en där hemma utan att det ropas om orosanmälan.) Samtidigt har jag svårt att se varför den eventuella existensen av meningsfulla relationer skulle vara relevant i förhållande till anställdas lagstadgade semesterrätt. Den anställdes behov av återhämtning och vila bryr sig inte nämnvärt om huruvida denne har relationer som bär mening i dennes liv.
Den som trots allt inte kan fjärma sig från bilden av barnfria som ensamma kan förstås överväga barnfrias utsikter att knyta sociala kontakter när de är lediga. Föreställningen att barnfrias tid är mindre värd löper nämligen parallellt med föreställningen om den ensamma barnfria människan i avsaknad av meningsfulla relationer. Om de mer vetande brydde sig om vår påstådda ensamhet skulle de förslagsvis uppvärdera vår fritid.
Elina Pahnke är inne på att vi borde uppvärdera andra relationer än den mellan en förälder och ett barn:
“Den barnlöse beskylls inte sällan för att vara egoistisk. Det är ett förvrängt narrativ, som hade kunnat motas tillbaka genom att tala om andra relationer som likvärdiga; vänskapen, bandet till andras barn, den självvalda familjen.
Men hellre än att bygga nya kollektiv svarar den barnlöse ofta med att presentera sig själv som en medvetet autonom varelse.” (Aftonbladet 28/7-2021)
Uppvärdera gärna andra relationer än den mellan en förälder och ett barn, eller traditionella tvåsamma relationer för den delen. Personligen har jag dock inget intresse av att mota andras felaktiga föreställningar om barnfria genom att lyfta fram mina andra relationer. Här finns trots allt inget att se, bara ett ointresse för det egna föräldraskapet.