Om jag blev uppmanad att inte svara på ”fula gubbars” tilltal som barn vill jag i vuxen ålder uppmana äldre släktingar att lägga på luren om de blir kontaktade av ”fula uppringare”.
Under de senaste åren har det rapporterats om det ökande antalet brott mot ”våra äldre” i form av telefonbedrägerier. Det är knappast oväntat att BankID-bedrägerierna ökar i takt med BankID-användningen, men det är oroväckande att en i grunden positiv utveckling (som eskalerat under covid-19-pandemin) med fler uppkopplade äldre som gör digitala bankärenden också har en baksida i form av bedrägerier.
Det kan vara bedragare som utger sig från att vara från en bank och ber äldre lämna ut kortuppgifter och koder eller att använda sitt BankID. Till innehållet påminner telefonbedrägerierna en del om de så kallade Nigeriabreven, men telefonbedrägerierna har mig veterligen varit mer framgångsrika än bluffmejlen som vanligen hamnar i skräpkorgen numera.
Bluffmejlens och telefonbedrägeriernas teman speglar den tid vi lever i. Om man för 10 år sedan fick nys om någon okänd släkting som hade lämnat efter sig ett stort arv som man kunde få ta del av, kan man i dag få bluffmejl om diverse tveksamma metoder för att förstora sin penis (den som känner sig övervakad kan trösta sig med att bedragarnas algoritmer är ganska dåliga på att uppskatta mottagens könsorgan och banktillhörighet), att man har vunnit pengar, att man har fått ett jobb (!), Bitcoins, att man har porrsurfat (med tillhörande hot om att avsändaren har bevis för ens porrsurfningsvanor och kommer att sprida dessa om inte den avslöjade öppnar plånboken), att någon har hackat ens konto eller om påstådda bedrägeriförsök man utsatts för, vilket får betraktas som meta i sammanhanget.
Telefonbedrägerierna den senaste tiden har inte helt oväntat handlat om vaccin emot covid-19. Äldre har blivit uppringda och uppmanats att boka tid för vaccinering och lämna ut kontouppgifter. Polisen har fått lägga resurser på att informera om att det är avgiftsfritt att vaccinera sig mot covid-19 i Sverige och att vården (eller andra seriösa aktörer) aldrig någonsin kommer att ringa dig och kräva att du identifierar dig med din BankID. Detta ska inte förväxlas med att vårdgivare kan ge en möjligheten att identifiera sig digitalt, men då är det som regel en själv som kontaktat vården. Det gäller förstås inte bara vaccinationsbedrägerierna, polisen går regelmässigt ut med den här sortens varningar när nya bedrägeriteman upptäcks.
Utöver att informera äldre (och andra med för den delen) om vilka åtgärder man kan vidta för att undvika telefonbedrägerier samt vad utsatta kan göra har en del av rapporteringen om bedrägerierna den senaste tiden handlat om det faktum att de utsatta faktiskt är brottsoffer. Betonandet av det senare tror jag beror på den ökade uppmärksamheten av telefonbedrägerierna och reaktionerna på desamma. Äldre borde veta bättre än att lämna ut bankkort eller kontouppgifter till okända.
Victim blaming drabbar framförallt offer för sexualbrott (särskilt om gärningspersonen är vit). Ibland jämförs hur sexualbrottsoffer och rånoffer bemöts. Få lägger skulden på den som utsatts för ett rån eller villainbrott – så kan det gå om man äger saker! Rånoffrets trovärdighet minskar heller inte i takt med hur många rån hen utsatts för. Vi känner sympati med bilägaren som fått sin katalysator stulen. Sympatin ökar rent av med antalet katalysatorstölder.
Vid våldtäkt tillskrivs offret normalt sett mer egen förskyllan jämfört med någon blivit rånad. Den omständigheten att gärningspersonen och offret känner varandra kan påverka hur vi ser på våldtäktsoffrets skuld till gärningspersonens fördel på ett sätt som inte är fallet vid rån. Här skiljer sig nog inte telefonbedrägerier från rån om vi skulle anta att de inblandade kände varandra, men så är sällan fallet.
Även offer för telefonbedrägerier kan räkna med att få frågor om sitt agerande (inte minst från försäkringsbolag), men till skillnad från offer för sexualbrott bedömer vi dem som trovärdiga, det är ostridigt att de faktiskt har blivit bedragna. Det finns ingen ”hennes ord mot hans”-situation. Därmed inte sagt att brottsoffret inte riskerar att bli utsatt för victim blaming (med stråk av förlöjligande) om hen talar ut.
Det är aldrig riskfritt att hävda offerskap och berätta om vad man har utsatts för. Det är klart att personer inte vill riskera att bli sedda som lättlurade och korkade. Utöver att riskera att bli utsatt för victim blaming – offret borde ha vetat bättre – kan det vara riskabelt i sig att berätta att man har ett mångnolligt belopp på kontot (om man nu fortfarande har det) och indirekt att man är en person som går att lura. Flera bedragna som talat ut har föredragit att vara anonyma. Det är inte alla som skriver en bok som Christina Herrström direkt (en man lurade Herrström på hem och pengar genom social manipulation). Några har för all del gått ut med namn och bild. Andra bedragna som fått se sitt bankkonto tömt har gjort en poäng av att de tidigare skakat på huvudet åt andra som blivit lurade.
När helst det uppmärksammas att återigen en äldre person blivit snuvad på alla sina besparingar är kategorin människor som gärna ger oombedda råd inte sena med att känna sig anlitade. Såhär kan det låta: Äldre borde inte använda BankID (ungefär lika dumt som att avråda unga från att använda sociala medier för att minimera risken för dick pics). Svara aldrig när någon okänd ringer. Skaffa en god man åt gammelmormor. Installera en samtalsinspelningsapp.
Jämförelserna mellan telefonbedrägerier och sexualbrott skiljer sig åt i flera avgörande avseenden. Det är svårt att komma på situationer där det vore rimligt att lämna ut sitt bankkort eller sina kontouppgifter till någon okänd. Om en person ändå gör det och blir utsatt för brott är personen lika fullt ett brottsoffer. Det är aldrig den personens fel att hen blivit utsatt för ett brott och därmed gjorts till ett offer.
Däremot är det inte självklart så att man aldrig borde umgås med män, kända eller okända, eller följa med män hem för den delen även om det finns personer som påstår det. Inte sällan personer som beskyller feminister för att hata män. Feminister undrar i vanlig ordning vem som står för hatet. Kvinnor som inte tror det värsta om individuella män eller personer som anser att man bör behandla alla män som potentiella våldtäktsmän.
Skuldbeläggandet innebär att fokus flyttas från vad personen har blivit utsatt för till hur oförnuftigt den utsatta har agerat och därigenom bidragit den omoraliska gärningen. Istället borde vi fokusera mer på vad vi kan göra för att förebygga dessa brott utan att skuldbelägga. Särskilt eftersom att det kan vara svårt att spåra och få tillbaka pengarna.
Sajten Hitta.se visar till exempel inte födelsedagar för folk över 70 år delvis på grund av ”den oro som äldre personer har uttryckt när det gäller publicering av ålder” (kan man då sluta sig till att alla utan synlig ålder är äldre?). Tillsvidare sätter jag mitt hopp till tekniska lösningar som skyddar en från fula uppringare. Det har till exempel föreslagits att ett större ansvar bör läggas på bankerna som bör åläggas att införa system som spärrar möjligheten till uttag när stora belopp görs och risk för bedrägeri föreligger.