Vi besvarar ditt samtal så snart vi kan, vänligen vänta, hörs i bakgrunden och jag inser att personen på caféet vid bordet närmast mitt sitter i en telefonkö med högtalartelefonen påslagen. Flera minuter har gått när den telefonköande smiter in på toaletten, även det en syssla för ensamseglaren.
Det är nog så trist att telefonköa för egen del, att behöva överhöra någon annans telefonköande är snäppet värre.
Det har knappast undgått någon som reser kollektivt emellanåt att det finns en kategori människor som lyssnar på film och musik utan hörlurar i offentliga miljöer utan en tanke på sin omgivning. Eller för den delen människor som pratar i telefon i kollektivtrafiken.
När jag först förstod att personen satt i telefonkö tänkte jag på mina brusreducerande hörlurar som låg alldeles intill mig. Parallellt med att somliga betalar tusenlappar för att stänga ute ljud finns det människor som aktivt utsätter sin omgivning för diverse ljudföroreningar.
Jag är en stadsmänniska som är fullt införstådd med att caféer inte är förknippade med tystnad. Ett café är inte ett bibliotek även om jag förstås föredrar cafésorl framför caféer som spelar så hög musik att det knappt går att föra ett samtal.
Ljud och oljud i stadsmiljö är ingenting nytt, däremot är det relativt nytt att människor strömmar rörlig bild och musik utan att använda hörlurar. Tidigare kunde man besväras av läckande hörlurar i kollektivtrafiken. Annorlunda förhåller det sig när personer lyssnar utan hörlurar, i de fallen är oversharingen inget olycksfall i arbetet utan ett nödvändigt ont för omgivningen till den som prompt måste lyssna på musik utan hörlurar. Kanske är det vi som inte vill utsättas för passivt lyssnande som måste använda utrustning som aktivt stänger ute ljud fortsättningsvis.
Lika sällsynt som mörkret är på vissa platser är tystnaden, den tysta avdelningen ombord på SJ inkluderad. På sistone har det talats en del om ljusföroreningar och den slentrianmässiga belysningen av utomhusmiljöer med anledning av Johan Eklöfs bok Mörkermanifestet. Det blir aldrig riktigt mörkt i stadsmiljö. Minns du när du såg en stjärnklar himmel senast? Jag var i Upplands-Bro.
Medan artificiellt upplysta miljöer kan fungera trygghetsskapande, förvisso på bekostnad av djur, natur och vår naturliga dygnsrytm, är det svårare att se någon poäng med det hörlurslösa lyssnadet och de ljudföroreningar det medför. Visst är det bekvämare att lyssna utan hörlurar. En av många fördelar med att arbeta hemifrån är att kunna ha radion på i bakgrunden.
Samtidigt finns förstås också människor som gärna lyssnar på musik i det offentliga rummet men låter bli om de inte har några hörlurar tillgängliga. Den kategorin människor hörs knappt och är därför inte lika enkel att lägga märke till. De mer hänsynsfulla är som goda grannar, man märker knappt av dem.
Ingen vill veta vad du lyssnar på! En funktion jag uppskattat under skitåret 2020 är mute. Då tänker jag inte främst på Twitters mute-funktion som låter en slippa se muteade twittrares tweets utan möjligheten att mutea sig själv under videosamtal. Under videosamtal är det ett slags social kompetens att mutea sig själv. Annorlunda förhåller det sig utanför videosamtalen då det snarare ses som bristande social kompetens att inte läcka ljud även om man inte har något att tillföra.
En annan bra funktion är förstås ”mute all” som gör det möjligt för den som bjudit in till mötet att mutea övriga deltagare. Tänk om man hade tillgång till den i – ursäkta uttrycket – verkliga livet och kunde mutea alla kallpratare. Tillsvidare betalar somliga av oss ett högt pris för tystnaden. Hur det gick för telefonköaren har jag dessbättre ingen aning om.