Häromveckan annonserades digitala dryckesprovningar i min lokala Facebookgrupp. Spritmuseum i Stockholm anordnar digital spritprovning och digitalt julbord. Digitala årsmöten är egentligen ingenting nytt, men nytt för 2020 är att flera sällskap känt sig tvungna därtill. Fysiska årsmöten har ställts in och skjutits upp med en förhoppning om att de ska gå att genomföra vid ett senare datum. I ett senare skede har det bara varit att acceptera läget, här blir inga fysiska möten gjorda. Det fysiska mötet har fått ersättas med ett senarelagt digitalt.
Är det någonting jag fått nog av under 2020 är det somligas besatthet av att se det positiva i tillvaron. Digitala arrangemang som ersatt fysiska arrangemang har framhållits som mer tillgängliga. Nu kan alla (med tillgång till en internetuppkoppling) delta vid (den digitala) filmfestivalen! För att inte tala om de som har fått ställa in flera flygresor senaste året och har framhållit det som en välgärning för klimatet.
Jag har deltagit vid några fysiska kongresser som samtidigt har varit digitala eller haft digitala inslag (vilken kongress har inte det?). Det har varit upp till var och en att antingen delta fysiskt och/eller digitalt (ibland har det varit digital omröstning för alla). Det är egentligen inte märkligare än att det knappt går att fika fysiskt med människor nuförtiden (med nuförtiden avses tiden innan Covid-19) utan att ens sällskap har en fysisk och samtidigt digital närvaro någon annanstans. Vid platsbestämda möten där det också har varit möjligt att delta via länk har det digitala fungerat som ett komplement. Det har framförallt varit en fråga om att fler ska kunna delta. Om fler faktiskt har deltagit är en annan fråga.
Nyligen läste jag om kulturer som har en i hög grad muntlig tradition. För de av oss som har växt upp med en stark skriftlig tradition är det förmodligen ingenting vi ens tänker på. I mötet med en muntlig tradition blir det dock uppenbart att vi i många sammanhang värderar det muntliga ordet lägre än det skriftliga. Det kan förstås bero på sådant som bevisvärde vid avtalsskrivning, men det skriftliga ses också som mer beständigt och giltigt. Jag föredrar mail framför telefonsamtal och ogillar flyktiga så kallade stories. Det enda som är värre än människor som ringer är de som skriver ”Hej Johanna” via chatten och inväntar svar innan de berättar vad de vill. Jag höll på sådär när jag var ett litet barn. Mamma, mamma, mamma. Säg vad du vill direkt istället, tyckte mamma.
Var var jag? Jo, stories. Det är tid du inte får tillbaka. Samtidigt kan väl även jag se värdet i att skicka ”nudies” som försvinner från skärmen innan man hunnit blinka. Eftersom det ena alltid måste utesluta det andra föredrar jag dock välformulerade kärleksbrev alla dagar i veckan.
En spaning är att vi framtiden kommer att prata om kulturer utan en digital tradition i motsats till vår digitala tradition. Jag kan tyvärr inte komma på hur denna andra tradition bäst skulle benämnas. Motsatsen till digitalt är inte nödvändigtvis fysiskt. Motsatsen till digitalt är oftast papper. Digitalt utanförskap eller att vara utan internet är något annat. Jag ser framför mig kulturer som värdesätter det icke-digitala och kanske ser ned på det digitala. Vi är redan på god väg. Jag vet inte hur många i våras som gnällde på människor som sa ”social distans” när de i själva verket menade ”fysisk distans”.
Covid-19 påskyndande den digitala traditionen. När undantaget för fri kost som åtnjuts vid intern representation infördes (läs: skattefri förmån för arbetstagaren) infördes var det till exempel ingen som hade digitala after works eller julbord i åtanke. I en proposition från 1992 kan man till exempel läsa om undantag för fri kost som åtnjuts vid representation
”Som s.k. intern representation som inte bör föranleda förmånsbeskattning bör i förevarande sammanhang ses personalfester, informationsmöten med personalen, interna kurser, planeringskonferenser (t.ex. diskussioner om budgetering, personalfrågor, inköps- och försäljningspolitik). En förutsättning för skattefrihet bör vara att det är fråga om i huvudsak interna möten (för företaget, koncernen eller dylikt), att sammankomsten har en varaktighet av högst en vecka, att det inte är fråga om möten som regelbundet hålls med kort mellanrum (varje eller varannan vecka) samt att det är gemensamma måltidsarrangemang.” (prop. 1992/93:127, s. 54 f).
Av princip dricker jag inte alkohol själv. För mig är alkohol en sällskapsdryck. Jag funderade aldrig ens på om jag skulle kunna dricka alkohol under en digital dryckesprovning utan någon i min omedelbara närhet utan tänkte att digital dryckesprovning inte var för mig. Över huvud taget tror jag inte att organiserad dryckesprovning är för mig, digital eller ej.
I Skatteverkets Corona-special för privatpersoner läser jag: ”Om din arbetsgivare betalar för ett julbord som ni i företaget ska ses och äta tillsammans i en anvisad lokal räknas detta som intern representation och är inte skattepliktigt för dig som anställd. Om din arbetsgivare däremot bekostar julbord eller annan mat för dig på något annat sätt, till exempel genom att skicka hem maten till dig, blir det en förmån som du ska betala skatt för.”
Propositionen framhåller en begränsning i tid. Intern representation kan inte hålla på hur länge som helst eller för ofta. Nog är digitala julbord på grund av Covid-19 tillfälliga. Förhoppningsvis en kortvarig tillfällighet i historien rentav. Skatteverkets besked om skattefria julbord tar dock fasta på den fysiska platsen och samvaron. Ni ska äta på anvisad plats, tillsammans!
Utan att ha några djupare kunskaper om inkomstbeskattning kan jag inte låta bli att undra om det är Skatteverket som tolkar ”intern representation” för snävt eller om det är lagstiftaren som inte har kunnat föreställa sig, eller inte velat främja, gemensamma arrangemang inom ramen för representation som utgår från olika platser. Risken med att människor inte uppehåller sig på samma plats är förstås att de kan dela det interna julbordet med någon extern. På samma sätt som det är viktigt att människor dyker upp på kontoret en viss tid varje arbetsdag. Hur skulle det annars se ut?
I Dagens Industri läser jag dock att kan finnas möjlighet att samlas för ett digitalt julbord om maten till de anställda kan betraktas som en gåva enligt den tillfälliga lagen om skattefrihet för gåvor till anställda. ”[F]öretag som väljer att ställa in julbord för sin personal på grund av smittorisk och restriktioner kan utnyttja en annan tillfällig skatteregel som infördes av regeringen under sommaren.”
Vad som skedde var att riksdagen stiftade en lag. Enligt lagen om tillfällig skatte- och avgiftsfrihet för förmån av fri parkering och gåva ska en förmån av gåva eller gåvor till en anställd inte tas upp till beskattning enligt inkomstskattelagen till den del gåvornas sammanlagda värde uppgår till högst 1 000 kr (inklusive mervärdesskatt). Denna tillfälliga skattefrihet gäller från den 1 juni till den 31 december 2020.
Särskilt i dessa tider kan jag föreställa mig att digitala after works kan fungera personalfrämjande eller bara uttråkningslindrande om man föredrar after works med vänner. Covid-19 har i alla fall fått mig att värdesätta saker som jag annars inte hade värderat särdeles högt. Jag har nog aldrig ringt så många samtal som det senaste året och det är inte ens särskilt många. Att också få höra andras röster emellanåt är viktigt. Kanske skulle jag till och med överleva ett mingel?