Kajjan Andersson har skrivit boken Livsviktigt – en handbok i kroppspositivt föräldraskap. Utan att vara förälder kan man fundera på hur man uttrycker sig om kroppen inför barn och hur man kan främja ett kroppspositivt samhällsklimat.
Jag har tidigare lovat mig själv att aldrig fälla negativa kommentarer om min egen kropp eller andras kroppar inför mina syskonbarn. Jag har även lovat mig själv att inte säga “Vad stor du har blivit” till dem.
Under min uppväxt fick jag ofta höra “Vad stor du har blivit” när jag träffade äldre släktingar. Det var nästan som en hälsningsfras. Mina äldre släktingar syftade inte på min obefintliga rondör utan min kroppslängd. Jag tog inte illa vid mig, jag tyckte bara att det var tjatigt. Om jag ska upplevas tjatig i detta liv tjatar jag hellre om något annat än kroppslängd.
I boken ger Andersson en del tips till föräldrar och flera av dem avser beteenden som författaren menar att en förälder bör avstå från. Andersson tipsar bland annat om att man bör undvika att prata om kroppsvikt och kroppsrecensera i barns närvaro.
Genom att recensera andras kroppar visar man att man fäster vikt vid hur människor ser ut och därigenom att det är viktigt. På samma sätt blir “Vad stor du har blivit” en påminnelse om att den egna kroppen hamnar under lupp. Barn jag träffar kan få upptäcka själva om de har växt sedan sist vi sågs. Undrar jag hur långa de är för att jag vill köpa kläder åt dem frågar jag förslagsvis deras föräldrar.
Vad någon väger kan vara relevant i en del sammanhang. Inom sporter där det finns olika viktklasser för de tävlande (om man bör ha viktklasser är en annan diskussion) eller när du ska köpa en flytväst till exempel. Att kroppsvikt kan vara relevant i diverse sammanhang betyder inte att man för den skull bör prata kroppsvikt med barn eller uppmana barn att ”tänka på vikten”. Som Andersson skriver kan det mycket väl vara så att barn som får höra att de borde tänka på vikten knappt tänker på något annat.
Kajjan Andersson skriver om den tjocka kroppen, kroppsförakt, ätstörningar och kroppsacceptans. Författaren bemöter de som med falsk omtanke försöker reducera frågan om kroppsvikt till enbart en fråga om ”hälsa” och påminner om den hälsa som mer sällan diskuteras i dessa sammanhang, nämligen den psykiska.