Om det inte vore för covid-19 hade jag tagit tåget över bron i sommar och druckit öl på Warpigs Brewpub i Kødbyen eller Fermentoren som ligger ett stenkast bort på mäklarlingo.
Trots att runt 15 000 människor dagligen pendlar över bron för att arbeta och att jag tilltalas av Öresundsregionen, eller Greater Copenhagen, som politiskt projekt kan jag inte komma ifrån att åka till Köpenhamn faktiskt känns som att åka utomlands.
Väl i Köpenhamn växlar jag till engelska utan att skämmas och jag får en inblick i hur Sverige var förr i tiden, innan rökförbudet infördes på serveringsställen den 1 juni 2005.
Hur svårt jag än har för rökning (mår dåligt av själva tobaksröken) är det charmigt på något sätt att påminnas om detta förr. Ungefär charmigt på samma sätt som det är att läsa om rökning ombord på flygplan, om bilrökning eller den rökande joggaren.
”Nu, på femtusen meters höjd, fällde han tillbaka ryggstödet, tände en cigarrett och lät tankarna på ön och familjen sjunka tillbaka ner på medvetandets botten.” Maj Sjöwall & Per Wahlöö, Mannen som gick upp i rök (1966)
Väl i Danmark påminns jag om vår svaga krona, om att Danmark är ett av de dyraste länderna inom EU (om inte det dyraste) och att danskarna har en enhetlig moms på 25 procent.
Medan andra åker på weekendresor till Frankrike eller Italien brukar jag dra till med att jag ska åka utomlands fastän jag vet att det egentligen inte räknas enligt någon, oklart vem, om man bara turar över sundet.
Hur skulle en person som bor och verkar i Sverige annars motivera resan inför sig själv om inte med semester? Bor du på den här sidan om sundet betalar du 120 kronor enkel väg för att åka till ett land som är relativt dyrt och där allting är dyrare för oss svenskar på grund av hur vår krona står sig gentemot den danska.
Att jag åker dit emellanåt beror framförallt på att jag har haft roligt i Köpenhamn. Jag har druckit vin utomhus vid något vattendrag, cyklat runt på en lånecykel och fått någon slags guidad cykeltur, blivit bjuden på hemlagad mat, varit på punkspelning, blivit raggad på, blivit igenkänd, haft sex.
”Det enda jag vill är att komma in i Danmark och dricka en bajer eller lyssna på skriken från Tivolis karuseller.” (Therese Thomasson, Sydsvenskan 26 juni 2020)
Albin Arrling ”saknar innerligt att stå vid Nørreport och halvnervöst skanna av förbipasserande i väntan på att rätt ansikte till slut ska dyka upp”. Själv gav jag upp tanken på gränsdejtande innan den ens hade växts när jag var utanför Strömstad för några år sedan och fick en del ”superlikes” av norrmän.
”Även på andra sidan landet där motorstaden Detroit övergår i kanadensiska Windsor, och där inresebestämmelserna är mindre strikta, verkar gränsdejtandet lysa med sin frånvaro. I olika onlinefora beklagar sig kärlekskranka om hur det är en pain in the ass att behöva visa sitt pass för att gå på en dejt. En Sarah går så långt som att säga: ”You never win in a border city.” (Albin Arrling, Sydsvenskan 19 juni 2020)
Köpenhamn är framförallt en stad jag vill ha roligt i igen. Om det inte vore för reserestriktionerna hade jag nog inte längtat så mycket efter stan, eller snarare idén om den.
Brexit och reserestriktionerna som införts med hänvisning till Covid-19 utgör, om inte annat, en påminnelse att stängda gränser mellan länder är ett otyg och att rörelsefrihet även för människor är något vi bör värna alldeles oavsett om man väljer att utnyttja den eller hellre hemestrar i Skåne.
Det är då själva fan att det inte finns någon cykelfil på bron och att sommarbiljetten inte gäller inom Öresundsregionen.