Beroende på vilket slags liv man lever kanske man knappt påverkas av Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd för att förhindra smitta av covid-19. Jag försöker föreställa mig det livet och jag vill leva det livet ungefär lika gärna som jag vill ha det där sexlivet som inte alls påverkas av att skaffa barn. Det är alls inget fel på livet, det är bara inte för mig.
Om du inte vantrivs i din ofrivilliga hemmakarantän gör du någonting fel, har jag tänkt. Det är enkelt för mig att tänka som aldrig har skrivit under på borta bra men hemma bäst.
Missförstå mig rätt. Jag uppskattar att ha ett eget hem, men jag fördrar att inte vara hemma. Efter att ha flyttat runt det senaste decenniet kan jag sörja att jag inte är en person som uppskattar att vara hemma mer än vad jag faktiskt gör. Nu när jag har ett förstahandskontrakt borde jag väl kunna sätta ett värde på att vara hemma och vara mer tacksam.
Den ofrivilliga hemmakarantänen blir någon slags omvänd detox där jag tvingas vänja mig vad att vara hemma. Och människor sägs vara duktiga på att vänja sig vid det nya normala, eller nu normala.
Alla ställen jag bott på det senaste decenniet har varit mer eller mindre tillfälliga. Från några månader till några år. Att jag sedan 10 månader tillbaka har ett förstahandskontrakt innebär inte att jag har slutat tänka på flytten, att jag har landat i att ”här ska jag bo”. Jag har ingen aning om hur det känns. Jag har inte haft anledning att fundera på det. Kanske är det lika bäst att inte vänja sig vid den vackra kökshyllan när man ändå måste maka på sig tids nog och nöja sig med en annan.
Det är alldeles som om jag har vant mig vid att boendesituationen är tillfällig och oviss. Det normala för mig har varit att det inte är någon mening att packa upp sina tillhörigheter.
En dag kanske jag har avvänjt mig vid att boendesituationen är tillfällig. Jag kan avundas de som tror sig ha flyttat för sista gången, människor som känner sig så hemma att hemmet är något de investerar i eller de som bygger sig ett eget hus. Inte för att tjäna sig en hacka utan för att leva och bo.
En annan kan känna att det inte är värt att sätta upp en bokhylla på väggen för att det vore synd att borra i väggarna om man ändå kommer att behöva flytta inom kort. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta mer än att människor påverkas av sina omständigheter. (Under ett halvår var jag inneboende hos en person som inte tillät att man gjorde hål i vägarna). Om jag någonsin flyttar in i en lägenhet med massor av håll i väggarna ska jag tänka att här har människor levt.
Kanske är det inte så konstigt att det är svårt att rota sig när man vant sig vid att flytta runt? Jag har ingen aning om hur ”här vill jag leva, här vill jag bo” känns. Jag har vant mig vid att inte känna efter. Jag kan för all del känna så om städer, men inte om fyra väggar och ett tak.
Kanske infinner sig den där känslan någon gång. Sveriges frihet under ansvar-linje förmår många av oss att tillbringa mer tid i våra hem än vad vi skulle önska. För en del av oss kan det rentav vara nyttigt. Själv hade jag inte något annat väl än att skaffa en datorskärm när karantänkroppen började protestera. Ni vet en så där pryl som man länge velat ha men som man hatar när man flyttar. Genast kände jag mig lite mer hemmastadd.
Jag förstår vad du menar. Jag tror det här med att flytta på sig regelbundet kan bli en livsstil. Om man flyttar ofta då händer det ju något,man får spänning. Jag är själv lite allergiskt mot allt som upprepar sig och gillar förändring. Inget konstigt. Vi ska nu för första gången i våra liv renovera ett rum. Det känns lite vuxet, och då är vi ju äldre än dig. Alla lever olika, alla har inte hus vid 30.