Enligt en studie som publicerades för knappt ett decennium sedan tog det i genomsnitt 66 dagar att skapa en ny vana. Beroende på vanans karaktär kan det ta längre eller kortare tid än så. I dessa coronatider är vi så illa tvungna att lägga om vardagen. Om mitt liv var inrutat innan virusutbrottet är det ingenting mot hur det är nu. Jag har fått skala ned på det jag brukade göra och ägna mer tid åt sådant som faktiskt låter sig göras.
Första dagarna kunde jag knappt tänka på något annat än viruset medan jag följde nyheterna. Den första tiden var jag oerhört uttråkad och rastlös i min hemmakarantän, men jag är van vid att vara uttråkad och rastlös och att göra någonting åt det. Man kan inte få allt och man kan inte ha roligt jämt var någonting min mamma upprepade likt ett mantra när jag var barn. Då uppskattade jag det inte alls. I dag känner jag någon slags tacksamhet över att mina föräldrar tillät mig att ha tråkigt till skillnad från vissa innerstadsföräldrar i huvudstaden som alltid har helgerna uppbokade med en rad aktiviteter. Inte för att det någonsin var ett reellt alternativ.
För mig går det relativt fort att skapa en nya vanor. Ungefär lika fort som det går att avvänja sig vid dem. Kanske för att jag är en rutinmänniska som uppskattar regelbundenhet. Jag är en sådan som går och lägger mig samma tid oavsett veckodag och jag brukar vakna vid samma tid plus minus minuter av mig själv. Jag har mina saker jag gör dagligen och det behöver inte hända så mycket mer. Det finns för all del några essentiella saker som jag inte vill vara utan och som jag lider brist på just nu, men jag är inte den som mår dåligt över att jag allt som oftast svarar ”inget särskilt” när kollegor undrar vad jag ska göra i helgen.
Efter bara några dagar i hemmakarantän hade jag vant mig vid att inte vara ute och röra på mig och då brukar jag ändå tillbringa relativt lite tid i mitt hem. Det är dock vitt skilda saker att försöka skapa nya vanor såsom att styrketräna på gym 4-5 dagar i veckan och att tvingas vänja sig vid hemmaträning. Jag har inga planer på att vänja mig vid att vara hemma eller att knappt träffa människor. Jag uppskattar att jag har ett stort socialt behov.
Det är många som vill tro att vi kommer att leva annorlunda efter att pandemin lagt sig, men jag tror att vardagen för de allra flesta kommer att återgå till det normala. Men för all del, visst vore det positivt om att vi kunde ha fler digitala möten istället för långväga fysiska möten. Om fler slutade leva som om de eftersträvade att maximera sin klimatonytta och istället började uppskatta normala saker som att ta en promenad eller träffas på ett café.