Ibland drar jag hem män som frågar hur många av böckerna i min bokhylla som jag har läst. Om du trodde att hemmamatch var en strategi för att inte behöva bli påmind om att en del inte läser böcker trodde du fel. Det ärliga svaret är att jag har massor av böcker jag inte har läst. Jag vet inte hur många av dem jag har läst.
Personer ljuger om att de läst böcker de inte har läst och det handlar inte enbart om skolungdomar som försöker kamouflera att de struntat i läxan. För en tid sedan fann jag min läsdagbok som jag fick i lågstadiet. En läsdagbok är en bok i vilken man antecknar vilka böcker man har läst, samt eventuellt datum, författare och kommentar. Till min förvåning hade jag läst en del böcker som jag inte hade något minne av att jag läst.
Stefan Einhorns bok Konsten att vara en snäll var en oläst bok i bokhyllan framtill nyligen. Jag tänkte att jag skulle ta itu med de där böckerna som bara står och samlar damm. Jag läser boken och inser att jag inte har mycket snällt att säga om den. Jag irriterar mig på Einhorns banala exempel. Som när Einhorn går med på att sonen får cykla. En dag blir sonen påkörd. ”Jag förbannar mig själv för att jag hade velat framstå som snäll och inkännande när vår son hade tjatat om att få cykla.” Och sonen fick ställa undan cykeln.
När jag läser boken undrar jag om Einhorn medvetet missförstår eller faktiskt inte förstår varför personer säger saker som att det är tanken som räknas eller författarens ”favoritexempel inom kategorin dumma visdomsord” att man ska gå när det är som roligast. Man behöver inte hålla med, men man kan väl åtminstone försöka förstå? Einhorn verkar inte ens ha försökt. En person han däremot försöker förstå är sin egen far som ska ha sagt att en sak han ångrade i sitt liv var att han inte hade ägnat mer tid åt sina barn när de var små. ”Men sedan tillade han att om han fick leva om sitt liv skulle han sannolikt göra på samma sätt igen. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått detta uttalande, men jag tror att han menade att insikten om att han gjort fel inte skulle ändra hans prioriteringar.”
Då och då under läsningens gång kommer jag på mig själv med att jag vill vara en snäll person för att därefter läsa förenklingar om äkta och falsk snällhet där det som är positivt tillskrivs den äkta varan och det negativa, ja ni fattar. Den falska snällheten är ”riktigt dum” till sin natur menar Einhorn som inte kan förstå hur det kommer sig att snälla människor så ofta skildras som dumma. ”Det verkar också som om snälla människor samtidigt förutsätts vara lite ’dumma i huvudet’.” Motmedlet? Det är inte vi som är dumma, det är ni. Det påminner mig om alla krönikor om rasism jag läst av personer som anklagats för att vara rasister. De brukar ha en slutkläm som går ut på att de som anklagat krönikören för att vara rasist är de egentliga rasisterna.
Einhorns ansträngningar att framställa det negativa som förknippas med snällhet som falsk snällhet i kontrast till den äkta snällheten påminner mig om när personer vill ha det till att ofrivilligt sex inte är sex, att det inte är sex om det sker mot ersättning eller att det inte är sex mot ersättning om förhållandena inte är sådana att de går att försvara för personer som vill vara positiva till sex mot ersättning. Då är det inte sex utan någonting annat. Istället för att behöva reda i det som kan vara problematiskt med sex och sex mot ersättning väljer man att framställa sex som någonting alltigenom positivt.
Sex är mitt främsta intresse men jag tänker inte låtsas som att det är någonting alltigenom positivt. Jag var inte med när det beslutades att sex är som hämtat från en utopi. För övrigt tror jag inte att det för med sig något positivt att framställa sex på det viset. Personer kommer även fortsättningsvis ha och utsättas för det där du väljer att definiera som icke-sex. Ett annat bekymmer med det utopiska sexet är att ingenting är sex innan vi stämt av med de inblandade att det var en alltigenom positiv upplevelse.
Enligt överenskommelsen om sex som något utan yttre karaktäristiska har den eller de inblandade som anser att det inte var sex utslagsrösten. Resultatet blir att jag inte hade sex när jag gav oralsex till personen som enbart betraktar vaginala samlag som sex. Själv är jag inne på att sex har vissa yttre karaktäristiska utan att för den del säga att det ena eller det andra aldrig eller alltid är sex. Det finns något som är typiskt sex. Ett avtal om köp förtar inte sin karaktären av köpeavtal för att avtalsparterna rubricerar det som hyresavtal.
Något snällt om Einhorns bok kan jag ändå säga. Jag uppskattar när han skriver om civilkurage. Jag tycker om när han raljerar kring människor som uttrycker att de är ”för snälla” och måste se mer till sina egna behov. Jag nickar instämmande när jag läser att när det sägs att någon är god är det ofta med en ironisk klang. Frågan är om det inte är mer sant i dag än när boken skrevs. Sedan läser jag att ”samtidigt måste vi inse att det inte finns några fullkomliga människor” och vill lägga undan boken.
För övrigt rekommenderar jag Lena Anderssons recension av Konsten att vara snäll från 2005: ”Konsten att vara snäll är den sortens bok som mest tycks vara en förevändning för att få komma ut på de där många föreläsningarna i landet och tala om bokens ämne. Ämnet är snällhet, hur man ska vara en god medmänniska. En bra ambition, men jag drabbas tyvärr av intellektuell klaustrofobi under läsningen”.