Jag har ingen aning om det är jag som har för få högskolepoäng men jag får sällan ut något av att ta del av diskussioner om avbildade kvinnor på individnivå görs till subjekt eller objekt. Jag har ingen aning om jag gör mig dummare än vad jag är för att jag har svårt för diskussionen eller om det är diskussionen som är dum.
Objektifiering innebär att reducera en person till objekt, okej, men hur bedömer man det och måste man bedöma det i det enskilda fallet så fort en kvinna klär av sig på kroppen? Det spelar mindre roll hur stämningen var när bilden togs när utomstående tror sig kunna bedöma om den avbildade personen valde (subjekt), blev vald (objekt) eller en kombination (personen är subjekt och objekt samtidigt). Om den avbildade personen förekommer i ett sammanhang där personer regelmässigt objektifieras/läser in objektifiering kan det räcka för att en del ska ifrågasätta att bilden över huvud taget togs.
Som feminist som tycker saker får man räkna med frågor om vad man tycker om aktuella frågor. Inte sällan är det någon fråga om objektifiering på individnivå som man inte kunde bry sig mindre om. ”Vad tycker du om Miley Cyrus Wrecking ball-video?”, undrade någon i samband med att den släpptes. Då hade jag inte sett videon och mitt intresse av att titta på den för att tycka något om den på beställning var begränsat. Nu när jag har sett videon kan jag säga att jag tycker om den men förvänta er ingen sökt feministisk poäng. Jag är bara en feminist som gillar saker.
Jag vill att kvinnor ska kunna klä av sig på kroppen utan att det föranleder en diskussion om de är subjekt eller objekt. Mer eller mindre avklädda bilder på män granskas inte på det kränkande sättet, men kvinnor ska tydligen behöva ta ingående diskussioner om deras kroppar och tåla diskussioner om hur de på individnivå görs till offer för ”manliga blickar”. Det påminner mig om när och en vän tog plats i en simbassäng utan överdel på överkroppen (ni vet som halva befolkningen badar) och vi bara hann simma några meter när en kvinnlig badgäst sa ”alla män tittar på er”. Hon tittade definitivt på oss, om alla män gjorde det betvivlar jag, men det spelar ingen roll för det var hon som använde idén om den ”manliga blicken” för att begränsa vårt handlingsutrymme. Det var hon som kände sig manad att berätta att andra tittade på oss som om hon förväntade sig någon reaktion från vår sida. Tack och lov kunde vi bara simma vidare och låtsas som ingenting.
Jag tänker inte bidra till subjekt/objekt-diskussioner om kvinnor på individnivå. Blir inte ni bekymrade när personer objektstämplar andra (tro inte att personer kan skilja på att någon ”är” ett objekt och ”görs till” ett objekt)? Det blir personligt på ett sätt som rimmar illa med objektifiering som maktstruktur. Har inte fler ”gjorts till offer” för blickar som objektstämplat dem snarare än någon abstrakt ”manlig blick”?
Diskussionen om objekt och subjekt leder sällan någon vart mer än att avbildade kvinnor blir ifrågasatta. Till vilken nytta? Diskussionen om objektifiering av kvinnor brukar sluta med att någon konstaterar att män också vill vara objekt, att män också borde objektifieras. Och det var ungefär det.
Får ni ut något av diskussionen? Jag får ut ungefär lika mycket av den som dåtidens diskussioner om hur kvinnoförnedrande det är när kvinnor suger kuk. Diskussioner som bygger på att man har kommit överens om att ”så här är det” för att kunna delta ger mig överlag ganska lite. Utan tvivel är man inte klok, som Sofia Mirjamsdotter skrev häromdagen.