Antifeministiska män har en tendens att påtala de fördelar kvinnor, enligt dem, har gentemot män, och lyfta fram dessa för att falsifiera att män som grupp skulle vara överordnade kvinnor. Jag har verkligen inga problem med att eventuella fördelar kvinnor har på gruppnivå, och som män saknar, diskuteras. Men enstaka fördelar innebär för den skull inte att kvinnor och män är jämställda, att män inte skulle vara överordnade kvinnor. För tvärtom vad antifeminister påstår är en vinnare aldrig en vinnare rakt igenom.
Med tanke på att antifeminister inte sällan beskyller feminister för att gräva efter (och därigenom förstora upp och på pappret skapa) ojämställda villkor för att få sin världbild bekräftad är det ganska underhållande när antifeminister gör just det. Dels går det att ifrågasätta om det de betraktar som fördelar verkligen är fördelar, men också den antifeministiska logiken. Nämligen, om någonting är till fördel för kvinnan, är det självklart till nackdel för mannen. Den logiken går alldeles utmärkt att relatera till abortdebatten och det faktum att en del antifeminister framställer det som ett uttryck för kvinnors makt över män att den som bär fostret har sista ordet om eventuell abort.
Jag anser inte att det är en ”manlig” fördel att män är fria att onanera hur mycket eller hur lite de vill. Men även om jag gjorde det och om jag kunde relatera till den överordnade, havande, kvinnan som får bestämma om hon vill göra en abort eller behålla barnet, kan jag ändå inte köpa den av antifeminister ofta presenterade lösningen på problemet, nämligen att båda inblandade parter ska fatta beslutet gemensamt (läs: att mannen och kvinnan måste vara överens).
Pelle Filipssons bok ”Den vackraste gåvan” om ofrivilligt föräldraskap med sin egen son som utgångspunkt (varför skrevs inte boken under pseudonym?) aktualiserade debatten om kvinnans fria val. Männen som beklagar att mannens ord inte har någon juridisk relevans vaknade plötsligt till liv. Männen vars syre är missuppfattningen att det går vara två om den sortens beslut.
Det är klart att kvinnan och mannen kan ha samma uppfattning om huruvida graviditeten ska fullföljas eller ej, men när åsikterna går isär, vilka är de fall debatten handlar om, finns det inget sådant som ett ”gemensamt” beslut som båda kan ställa sig bakom. Antingen är det den gravidas val eller så anser man att mannen har vetorätt att bestämma över en annan människas kropp.
Man är vanligtvis två om att barnalstringsknulla, men endast en riskerar att bli gravid. Båda kan inte få sin vilja igenom när det råder delade meningar. Det finns ingen halv abort. Gemensamma beslut främjas knappast genom manlig vetorätt och tvångsaborter eller tvångsfödslar för gravida.