Plötsligt händer det att en frånvarande pappa ifrågasätts

”Man ska inte behöva välja mellan att vara mamma och minister.” Minns ni när Birgitta Ohlsson blev EU-minister? Ohlsson var gravid när medierna rapporterade om utnämningen. Ohlsson fick frågor om hur tillökningen skulle påverka hennes nya uppdrag då svenska ministrar inte kan vara föräldralediga (det utses inte någon ersättare).

Jag minns skriverierna om att Ohlsson ifrågasattes för att hon tackat ja till ett sådant jobb när hon var gravid, men jag mindes knappt att hon faktiskt ifrågasattes. Det sades att man aldrig hade ifrågasatt om en man tog på sig ett ministeruppdrag trots att hans partner väntade barn. Det stämmer säkert att man inte hade oroat sig över att en manlig minister inte skulle kunna vara föräldraledig/närvarande i sitt föräldraskap, men gör man inte en höna av en fjäder, tänkte jag då.

Vågar människor verkligen ifrågasätta en gravid kvinna för att hon tar på sig ett ministeruppdrag? Är det inte lite som när en feminist får hundra grattis-kommentarer till familjens nya tillskott och låter stackaren som undrar om barnet är en flicka eller en pojke veta att hen lever. Det är väl den sortens reaktioner man älskar som feminist, att kunna göra en stor sak av att någon ställde en obetänksam fråga? (Vill någon ”avslöja” sitt barns kön kan du utgå från att personen kommer att göra det. Det mest underhållande är dessa feminister som hemlighåller barnets kön i någon vecka genom att inte använda könsbundna pronomen och så fort barnets förmodade kön är röjt nämna könet i var och varannan uppdatering om barnet.)

Nyligen läste jag Ohlssons bok Duktiga flickors revansch som innehåller några utdrag av den kritik hon fick när hon som gravid utnämndes till EU-minister. Bland annat nämner hon kritik från Dagens Nyheters ledarsida (hittar tyvärr ingen länk). För 8 år sedan fanns det alltså personer på ledarplats som vågade ifrågasätta en havande kvinna som tackade ja till en ministerpost.

”Ingen skulle ifrågasätta en man i motsvarande position” och ”Om män vore…” är somliga feminister älsklingsdebattknep. Ärligt talat kan jag bli ganska trött på den sortens argumentation. Inte för att jag misstror deras spaningar utan för att det är ett sätt att flytta fokus från det som är viktigt för att man så gärna vill göra en feministisk poäng. Vi ska inte ha en fullgod förlossningsvård för att vi kanske hade haft det om cismän födde barn. Vi ska ha en fullgod förlossningsvård punkt.

Men så kom den dag då en man, visserligen inte havande, blev ifrågasatt för att han inte var närvarande när hans barn var nyfött. I en krönika i Expressen av tidningens biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Kulturchefen uppmanade Andreas Granqvist att avstå åttondelsfestivalen för att ”visa vad en riktig man kan vara” . Var hemma med barnet var budskapet. Att Granqvists partner enligt uppgift var av en annan uppfattning spelade ingen roll.

Andreas Granqvist är en hjälte. Som kapten i det landslag som i morgon spelar en smått drömlik kvartsfinal i fotbolls-VM är han redan för alltid inskriven i historieböckerna.

Men historieböckerna klarar sig utmärkt utan ännu en match av Granqvist. Därhemma har hans barn nyss kommit till världen. Ett barn som behöver honom mer.

[…]

Så åk hem, Granen. Bara gör det. Gå rakryggad fram till Janne och säg att det räcker nu, du har gjort dit. Visa oss vad en riktig man kan vara. Visa oss vad en hjälte är. Visa hela världen att en svensk pappa är bäst när det gäller.

Liljestrand gav oss svart på vitt att även män kan ifrågasättas för att inte vara närvarande i sitt föräldraskap, men han fick mig veterligen knappt något medhåll. Kanske för att det gällde en man eller så har vi blivit så moderna i vårt synsätt att vi inte tycker att det är vår sak att moralisera över andras föräldraskap?

Granqvist fick liksom Ohlsson massor av sympati.  Om jag inte missminner mig var det fler som stödde Ohlsson i hennes beslut att kombinera föräldraskap och ministeruppdrag än som ifrågasatte det.

Gissningsvis tycker fler att det är coolare att representera Sverige i egenskap av fotbollsspelare för det svenska landslaget än som ledamot för en parlamentarisk församling. VM pågår dessutom under en mer begränsad tid än en mandatperdiod i EU-parlamentet. Icke desto mindre var det positivt att personer sa ifrån och backade Granqvist.

Såhär 8 år senare tror jag att färre skulle ifrågasätta att en gravid person tar på sig ett ministeruppdrag även om förställlningar om kvinnan som primär förälder, och mannen som sekundär, fortfarande präglar vår syn på föräldraskap i alltför hög grad.

Du bär väl inte barn åt någon annan för pengarna?

Lyssnade på Surrogatmamman i Tbilisi i P1 Dokumentär. Programledaren Lollo Collmar följer ett par som har försökt få barn i sju år. Efter åtskilliga försök och missfall berättar en läkare att de aldrig kommer att kunna skaffa barn på konventionell väg eftersom kvinnans livmoder är missbildad.

Paret får upp ögonen för surrogatmödraskap, även kallat värdgraviditet, och kontaktar en surrogatförmedling. Innan de träffar den tilltänkta surrogatmamman har de bara sett ett fotografi av henne. Kvinnan i paret berättar att de hade en negativ bild av henne på grund av hennes utseende. Hon var sminkad och såg inte seriös (!) ut. Den bilden suddas ut när de får träffa surrogatmamman. ”Vi klickade verkligen direkt”.

Kvinnan i paret berättar att surrogatmamman var tacksam för att hon kunde hjälpa till. Enligt mannen i paret såg hon det som något av ett privilegium, hon kände sig hedrad.

Kvinnan i paret berättar om komplikationer. Surrogatmamman är först gravid med tvillingar och får missfall. Hon blir gravid på nytt och graviditeten fortskrider. Paret i Sverige känner en oro, inte bara för deras tilltänkta barn, utan även för de pengar som de har lagt ut. Pengar som de inte kommer att få tillbaka om barnet skulle dö av plötslig spädbarnsdöd. Ju längre in i graviditeten desto mer pengar kommer de att förlora om något går snett.

Gång på gång återkommer de till att det inte bara handlar om pengarna för surrogatmamman. Det är viktigt för dem att surrogatmamman inte främst ställer upp av ekonomiska skäl. De pratar om hur vissa tycker om att vara gravida, att det kan kännas bra att få hjälpa till.

Jag lyssnar på radioprogrammet och har svårt att känna någon sympati med paret. Det är ingen mänsklig rättighet att få barn till varje pris. Det kommer jag aldrig att säga till ofrivilligt barnlösa, det vore bara osympatiskt, men det innebär heller inte att jag sympatiserar med personer som lånar någon annans livmoder och moraliserar över människors skäl att bära barn åt någon annan.

Vadan denna moralism? Du betalar för att någon ska bära och föda barn åt dig. Varför skulle det inte vara okej om surrogatmamman gör det för pengarna? Varför skulle hon annars gå via en surrogatförmedling som betalar ut ersättning, lite i taget, i takt med att graviditeten fortskrider?

Kvinnan i paret menar att det faktum att surrogatmamman inte bara gör det för pengarna får henne att känna sig mindre ”skyldig” trots att surrogatmamman – som hon uttrycker det – inte får med sig något barn hem. Varför är det så viktigt för dig att hon inte gör det för pengarna, undrar programledaren.

Kvinnan i paret menar att hon är en varm och känslig person och att surrogatmamman vore ”kall” om hon bara gjorde det för pengarna. I hennes familj, säger hon, är man så rädda för att såra någon annan.

Det sägs ibland att surrogatmödraskap är ett yrke vilket som helst. Det nämns även i förbigående i programmet, att det trots allt är ett arbete som surrogatmamman utför. Utan att veta vad ett yrke vilket som helst är för något: sedan när förväntar vi oss av de som har sådana att de ska gå till arbetet av något annat skäl än att kunna betala hyran och sätta mat på bordet?

Varför skulle en kvinna mot ekonomisk ersättning bära och föda ett barn åt ett okänt par om inte för ersättningen? En mer intressant fråga är väl varför par betalar en kvinna för att bära och föda barn åt dem om det är viktigt för dem att hon inte gör det för pengarna. Hur skulle ni  – om ni gick i sådana tankar – säkerställa att kvinnans incitament var ett annat?

Jag blev bara illa berörd av radioprogrammet. Varför är det så viktigt för ett ofrivilligt barnlöst par som köper surrogattjänster att surrogatmamman inte gör det för pengarna?

Att det är så viktigt för en del att surrogatmödraskap är altruistiska tror jag inte alls handlar om att man inte vill veta av ”kalla” surrogatmammor utan om att de som köper surrogattjänster inte vill känna sig – just det – kalla. De vill kunna intala sig att surrogatmamman är en altruist som vill vara behjälplig med att en familj blir till. Och vem vet, det kanske hon är. Annars kan någon få för sig att de utnyttjar en annans ekonomiska situation för att få det där barnet de så gärna vill ha men inte kan skaffa. Jag förstår att det känns bättre om man kan föreställa sig att surrogatmamman hade kunnat tänka sig att jobba gratis för att hon älskar att vara gravid. Vissa mår faktiskt bra av att vara gravida, som kvinnan i paret säger.