Lyssnade på Surrogatmamman i Tbilisi i P1 Dokumentär. Programledaren Lollo Collmar följer ett par som har försökt få barn i sju år. Efter åtskilliga försök och missfall berättar en läkare att de aldrig kommer att kunna skaffa barn på konventionell väg eftersom kvinnans livmoder är missbildad.
Paret får upp ögonen för surrogatmödraskap, även kallat värdgraviditet, och kontaktar en surrogatförmedling. Innan de träffar den tilltänkta surrogatmamman har de bara sett ett fotografi av henne. Kvinnan i paret berättar att de hade en negativ bild av henne på grund av hennes utseende. Hon var sminkad och såg inte seriös (!) ut. Den bilden suddas ut när de får träffa surrogatmamman. ”Vi klickade verkligen direkt”.
Kvinnan i paret berättar att surrogatmamman var tacksam för att hon kunde hjälpa till. Enligt mannen i paret såg hon det som något av ett privilegium, hon kände sig hedrad.
Kvinnan i paret berättar om komplikationer. Surrogatmamman är först gravid med tvillingar och får missfall. Hon blir gravid på nytt och graviditeten fortskrider. Paret i Sverige känner en oro, inte bara för deras tilltänkta barn, utan även för de pengar som de har lagt ut. Pengar som de inte kommer att få tillbaka om barnet skulle dö av plötslig spädbarnsdöd. Ju längre in i graviditeten desto mer pengar kommer de att förlora om något går snett.
Gång på gång återkommer de till att det inte bara handlar om pengarna för surrogatmamman. Det är viktigt för dem att surrogatmamman inte främst ställer upp av ekonomiska skäl. De pratar om hur vissa tycker om att vara gravida, att det kan kännas bra att få hjälpa till.
Jag lyssnar på radioprogrammet och har svårt att känna någon sympati med paret. Det är ingen mänsklig rättighet att få barn till varje pris. Det kommer jag aldrig att säga till ofrivilligt barnlösa, det vore bara osympatiskt, men det innebär heller inte att jag sympatiserar med personer som lånar någon annans livmoder och moraliserar över människors skäl att bära barn åt någon annan.
Vadan denna moralism? Du betalar för att någon ska bära och föda barn åt dig. Varför skulle det inte vara okej om surrogatmamman gör det för pengarna? Varför skulle hon annars gå via en surrogatförmedling som betalar ut ersättning, lite i taget, i takt med att graviditeten fortskrider?
Kvinnan i paret menar att det faktum att surrogatmamman inte bara gör det för pengarna får henne att känna sig mindre ”skyldig” trots att surrogatmamman – som hon uttrycker det – inte får med sig något barn hem. Varför är det så viktigt för dig att hon inte gör det för pengarna, undrar programledaren.
Kvinnan i paret menar att hon är en varm och känslig person och att surrogatmamman vore ”kall” om hon bara gjorde det för pengarna. I hennes familj, säger hon, är man så rädda för att såra någon annan.
Det sägs ibland att surrogatmödraskap är ett yrke vilket som helst. Det nämns även i förbigående i programmet, att det trots allt är ett arbete som surrogatmamman utför. Utan att veta vad ett yrke vilket som helst är för något: sedan när förväntar vi oss av de som har sådana att de ska gå till arbetet av något annat skäl än att kunna betala hyran och sätta mat på bordet?
Varför skulle en kvinna mot ekonomisk ersättning bära och föda ett barn åt ett okänt par om inte för ersättningen? En mer intressant fråga är väl varför par betalar en kvinna för att bära och föda barn åt dem om det är viktigt för dem att hon inte gör det för pengarna. Hur skulle ni – om ni gick i sådana tankar – säkerställa att kvinnans incitament var ett annat?
Jag blev bara illa berörd av radioprogrammet. Varför är det så viktigt för ett ofrivilligt barnlöst par som köper surrogattjänster att surrogatmamman inte gör det för pengarna?
Att det är så viktigt för en del att surrogatmödraskap är altruistiska tror jag inte alls handlar om att man inte vill veta av ”kalla” surrogatmammor utan om att de som köper surrogattjänster inte vill känna sig – just det – kalla. De vill kunna intala sig att surrogatmamman är en altruist som vill vara behjälplig med att en familj blir till. Och vem vet, det kanske hon är. Annars kan någon få för sig att de utnyttjar en annans ekonomiska situation för att få det där barnet de så gärna vill ha men inte kan skaffa. Jag förstår att det känns bättre om man kan föreställa sig att surrogatmamman hade kunnat tänka sig att jobba gratis för att hon älskar att vara gravid. Vissa mår faktiskt bra av att vara gravida, som kvinnan i paret säger.