Pojkvänner utan hud

I Dagens Nyheter läser jag om dejtingspel i Japan och digitala flickvänner och pojkvänner.

”– Många som vi frågade föredrog en virtuell flickvän för att de kände att de kunde vara sig själva och de fick inte kritik för hur de var. Flera uttryckte att de bara ville ha en partner som inte dömde dem och tyckte om dem som de var. Det är ett så pass individualiserat samhälle och många är ganska reserverade, så de här spelen kan ses som någon slags eskapism, säger hon.”

Säg den som inte kan relatera till att man vill kunna vara sig själv bland människor man tycker om. Jag blir illa berörd när andra beskriver hur de försöker att förändra partners. Jag förstår också att det kan finnas saker man kan vill förändra i sina relationer men det är något annat än att välja någon för att den ser ”rätt” ut, har ”rätt” utbildning, inkomst eller rätt någonting annat och utifrån det försöka anpassa personer efter någon mall av hur en flickvän eller pojkvän bör vara.

Det finns förstås saker man får så lov att acceptera om man vill ha relationer med icke-virtuella flick- och pojkvänner. Ibland vill man olika saker. Ibland går det att kompromissa. Det finns alltid saker man kan störa sig på i relationer och då tänker jag inte bara på så kallade kärleksrelationer. Huvudsaken är att det man får ut av relationen i stort väger upp dessa störningsmoment.

Den som gett upp idén om icke-virtuell partner för att den inte tål kritik kan väl sägas ha accepterat att de egna kraven är oförenliga med att ha en viss sorts nära relationer. Men därifrån till att skaffa en virtuell partner? Jag kan inte relatera alls.

Jag har en del relationer över internet. Med riktiga människor, kan tilläggas. Människor som jag antagligen aldrig kommer att träffa och inte känner något behov av att träffa. Det gör visserligen ingenting om vi skulle springa på varandra i något sammanhang, men det är inget måste för relationens fortlevnad. Relationen är och har aldrig varit något annat än en relation online. Det är inte ens säkert att det skulle vara lika trevligt att umgås i den så kallade köttvärlden.

Mycket löser digitaliseringen, men mitt behov av icke-virtuell fysisk och sexuell närhet är konstant. Det blir ingen digital pojkvän eller man i byrån i form av en sexrobot för mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.