Kan vi inte enas om att vi säger till om vi vill ha oombedda råd? Glöm det, det var inget.
Internet är inte bara oombedda och/eller oinitierade råd. Det kan tilläggas att det finns bra oombedda råd också, men frågan är om inte det kräver att personen som ger dem känner en någorlunda väl. Det är lite som när man får en present som man inte visste att man ville ha. Vem som helst kan inte ge den presenten.
Jag håller med om att tanken räknas, men ibland vill man att personen ska uppskatta presenten bortom gesten givande av gåva. Det är förstås roligare om personen tycker om chokladen. På samma sätt vill man ge råd människor har användning av. Man vill helst inte se de ombedda råden staplas på varandra likt recept som efterfrågats under alla år utan att komma till användning.
Goda råd kan kännetecknas av att givaren vill mottagaren väl i kombination med att hen vet vad hen pratar om. Den som kan ge goda oombedda råd har inte sällan självinsikt nog att medge när hen är för osäker eller inte tillräckligt insatt för att ge ett gott ombett råd. Personen kommer inte att chansa bara för hen blivit tillfrågad. ”Jag har ingen aning, men jag kan höra mig för.”
Jag tänker efter innan jag ber om råd på sociala medier eller när jag skriver om något som jag misstänker kommer trigga andras inre rådgivare. Ska jag gardera mig eller betacka mig för råd? Ska jag lita på människors omdöme? När jag ser någon få förslag på olika huskurer på Facebook tänker jag att personen kanske bara vill meddela sin omgivning att hen är sjuk och inte mår så bra.
Kanske måste man vara tydlig med vad man är ute efter och säga ifrån. Jag läste en tjock person som efterfrågade bekväma jeans med hög midja och blev tipsad om olika stretchjeans i för små storlekar. Det kan bli så fel ibland.