I Dagens Nyheter läser jag om två män som blivit föräldrar genom surrogatmödraskap utomlands. ”Det var en stor upplevelse när vi fick beskedet om att vi äntligen var gravida.” Jag studsade till när jag läste om männen som väntade barn.
När studset hade lagt sig tänkte jag på hur män som lever i olikkönade relationer kan prata om sin partners graviditet som en gemensam upplevelse: Vi är gravida.
Det finns förstås avgörande skillnader. Surrogatmamman väntar inte barn med någon (papporna i det här fallet). Det finns också likheter. För den som inte är gravid och väntar barn sker grossessen (varför slutade vi använda detta fantastiska ord som leder tankarna till något grotesk?) alltid utanför den egna kroppen. I någon annans kropp.
Att graviditeten är isolerad till en människas kropp blir om inte annat uppenbart när man läser följande: ”Vid de första insättningarna av embryon reste Anders och Mathias ner för att vara med. De umgicks med surrogatmamman och hennes familj. Men för varje misslyckat försök förbyttes deras entusiasm mot oro för att det inte skulle gå. Tre insättningar tog sig inte alls, en ledde till ett tidigt missfall och en till ett missfall efter att halva graviditeten gått.”
Sena missfall är något som kan få de som genomlevt dem att ställa till med begravning. Här nämns ett sent missfall endast i förbigående.
En annan aspekt är att inga barn är så planerade som barnen som tillkommit via IVF (vare sig själva graviditeten är outsourcad eller inte). Det finns ett narrativ om att barn som sätts till världen ska vara önskade och, underförstått, planerade.
Det finns massor av oplanerade barn som varit önskade och jag är inte så säker på att de som genomlidit flera missfall och misslyckade försök med IVF har en lika rosenskimrande bild av planerade barn som de som i sitt missriktade försvar för aborträtten indirekt utmålar de planerade barnen som mer önskade än de som blev till på grund av midsommar eller strömavbrott (eller kanske snarare för att en kukperson delade med sig av sina könsceller). Missförstå mig rätt, oplanerade graviditeter kan vara ett elände, men i jämförelse med flera års misslyckade försök att bli gravid framstår den oplanerade graviditeten nästan som en lättnad, om man ändå vill ha barn vill säga.
Vi kan för all del haka upp oss på män som gör andras erfarenheter av att vara gravida till sina egna. Jag hakar för närvarande inte upp mig alls mer än att jag studsade till av en formulering, men jag överväger att börja göra det. Min främsta drivkraft är att det inte är några andra erfarenheter, annat än de kopplade till graviditet och förlossning, som ska delas. Med undantag för aborten. Du hör aldrig någon som spridit sin vildhavre berätta: ”Vi gjorde abort”. Hade vi gjort det hade vi också sett fler män demonstrera för rätten till fri abort.
Beslutet att avbryta en graviditet är alltid den gravidas även om andra (med eller utan delaktighet till själva befruktningen) kan tänkas vilja lägga sig i. Inte ens om den gravida låter den delaktiga fatta beslutet skildras aborten som en gemensam erfarenhet . Vi gjorde aldrig abort. Hon gjorde abort om hon så blev övertalad därtill. Skulden (över att ha gjort abort) och skammen (över att vara en sån som har behövt göra abort) är alltid hennes att bära hur mycket hon än lyssnar in sin omgivning.
Vi har mens. Vi missade att betala en räkning. Vi glömde att hämta barnet på förskolan. Vi har inte städat inför föräldrarnas/svärföräldrarnas besök i helgen. Vi har erektionsproblem och har sökt vård för komma till bukt med våra problem. Vi vill aldrig ha sex med varandra. Vi vill alltid ligga med varandra. Vi använder förvisso kondom, men vi använder inte p-piller. Vi gjorde slut med varandra. (Okej, jag medger att personer tenderar att uttrycka sig så även när det otvivelaktligen är någon som dumpat och någon som blivit dumpad. Det är inte mig eller dig det är fel på, det är oss det är fel på.)
Mind the orgasm gap? Kanske kan kvinnor runda orgasmgapet genom att anamma en syn på mannens kropp som en del av dem själva. När han kommer i vanlig ordning och inte hon kan hon stanna upp och intala sig att ”vi kommer” och genast lär det kännas bättre. Eller varför kan inte han känna att vi inte alls kommer om hon (jag menar vi) inte kommer? Bekymret är väl att det vore förknippat med en förväntan på henne att hon måste komma, vilket är något som också kan drabba män. Kanske i än högre grad till och med. Kvinnans orgasm blir ett kvitto på att han har gjort något rätt. Mannens icke-orgasm gör att det går att ifrågasätta om sex över huvud taget har ägt rum.
Nej, jag tror inte på att utsträcka upplevelser som sker i min eller andras kroppar till att angå andra på något mer genomgripande sätt. Synsättet att vad som sker i våra kroppar angår andra bidrar bland annat till att andra tycker att de har något att säga till om ifråga om att fullfölja eller avbryta graviditeten. Personen som mycket väl kan ha varit delaktig i befruktningen kan förstås dela med sig av sin inställning i frågan, men det kan praktiskt taget vem som helst.
Där fri abort råder behöver den gravida inte ta någon annans inställning i beaktande vid sitt beslut att fullfölja eller avbryta sin graviditet. Det går som bekant inte att göra en halv abort så glöm alla som vill vara med och bestämma. Det är av eller på. Där någon begär att få vara med och bestämma hamnar man genast i veto och det vette tusan om det går att benämna utslagsröst som medbestämmande utan att begå våld på språket.
I praktiken lyssnar gravida inte sällan in den delaktiga och/eller sin omgivning men det är något annat än att den gravida måste ta hänsyn till vad någon annan tycker i fråga om hen borde fullfölja eller avbryta sin graviditet. Den gravida behöver inte ens nämna sitt tillstånd för någon annan. Så gravid var du att du inte ens märkte när vi gjorde abort.
Ena pappans glasögon gjorde större intryck än artikeln. Underströk hur konsumtion måste synas i vår tid. På näsan. Eller i tidningen.
Allt kan köpas. Det är den enda etiken. Inget får hindra att saker får ett pris och att affärerna blir av. Och andra måste se att jag köper.
I mitt hem. Med konst på väggarna. Böcker i hyllan. Mina hornbågade glasögon. Där lyckas jag i böckernas världar låtsas att existensen är harmonisk och bra. Stunderna blir kortare och kortare.
För snart nog tvingas jag av mina räkningar, och av en okvävbar önskan att leva en dag till, ut bland arméerna av byråkrater, tyngdlyftare och kafébiträden.
Tiggande händer. Löften om köpbar lycka med vita tänder pryder tunnelbanans väggar. Nån blir arg inne i tåget för hen har bråttom till grottekvarnen.
Var det jag som köpte, skrek och la ut det på Instagram. Var jag surrogatmamman? Köparen? Vittnet? Offret? Förövaren? Eller inget alls?
Vansinnet knackar på. Jag rättar till hörlurarna. Världen som den är blir fjärran. Världen som den borde vara tar över. Jag ser igen det goda i människan och läser vidare i ”Bury my heart at Wounded Knee”.
På centralen köper jag kaffe och bestämmer jag ska prata med eleverna om totalitär konst.
Styckeindelningen gick förlorad. 🙁