Stammisskap handlar om att bli så trygg med ett ställe att man inte skulle tveka att gå dit ensam. Det nämns i förbigående i Stil i P1 apropå personer som gärna tillbringar tid på barer, restauranger och kaféer.
Personligen är jag tveksam till att använda den definitionen då jag inte har just några ställen som jag inte kan tänka mig att besöka ensam. Känner andra sig inte trygga med att dricka kaffe själva på lokal? För mig är kaffe ingen hemmadryck och jag är heller ingen hemmaperson. Jag föredrar den tredje platsen med välbekanta och obekanta främlingar och har ställen jag regelbundet besöker. Likafullt har jag aldrig betraktat mig som en stammis. Jag är bara en långsittare som öppnar plånboken.
Med sällskap på ett konditori.
Jag föreställer mig att stammistypen är tjenis med personalen och bjuder på sig själv. En annan hälsar på personalen utan att vara trevlig på det där självklara sättet. Jag är inte särskilt pratsam när jag träffar människor som jag inte känner väl. Jag förväxlar heller inte att prata i ett, vilket inte ska inte blandas ihop med att hålla igång samtalet, med social kompetens. Och det är väl tur att det också finns människor som uppskattar att hålla käften. I övrigt har jag inget att tillföra ämnet.
Till saken hör att jag nästan alltid besöker kaféer ensam. Jag dricker inte kaffe ute för att socialisera även om det för all del kan vara trevlig med fikasällskap. Jag har inget behov av att interagera med andra kafébesökare även om jag tycker att det är trevligt när någon erbjuder mig att läsa dennes dagstidning eller när äldre kommentarer någon roman jag läser.
Jag uppskattar att vara själv bland andra människor medan jag sitter och skriver, läser eller bara tittar förstrött på förbipasserande. Jag blir sällan distraherad av sorlet eller slamret av koppar. När jag bodde i huvudstaden brukade jag plugga på kaféer. Annat är det på tåg, då föredrar jag om personer är tysta alternativt pratar något språk jag inte förstår eller franska.
Det tillhör ovanligheterna att jag går ut och fikar med någon och det beror inte enbart på att jag knappt har någon att fika med i Malmö. Jag fikade som regel själv även när jag bodde i Stockholm. Annat var det när jag hängde i Sundsvall. Då jag ofta hade sällskap av flera personer. Fika var ett sätt att umgås.
Över huvud taget tycker jag om att göra saker själv vare sig det handlar om att besöka kaféer, träna eller resa. Samtidigt som jag är sällskapssjuk. Jag har väl helt enkelt vissa saker som jag uppskattar att göra själv, saker som andra kan förknippa med sällskap.
Under början av pandemin drack jag kaffe hemma i över ett års tid. I normala fall dricker jag kaffe på kaféer flera gånger i veckan. Det var det jag gjorde, det jag la mina pengar på. I somras återupptog jag kaféandet och började besöka ett ställe i närheten om lördagsmorgnarna. Efter bara några veckor började jag gå ut allt mer regelbundet.
Sedan en tid har jag nästintill återupptagit mitt tidigare kafébeteende med undantag för att det inte går att sitta lika länge som jag skulle vilja på ett och samma ställe då sittplatserna kraftigt har begränsats. Jag har tagit ett bord avsett för en person på ställen där det funnits och tänkt att det under en pandemi kan uppfattas som ansvarsfullt att besöka kaféer utan sällskap.
På mina ställen, där ägarna syns till emellanåt, där man känner igen personalen och där finns krokar att hänga sina saker på, är det ofta fullt med långa köer redan vid öppning. Det gläder mig att personer fortsätter stödja kaféerna. Många köper take away. Även det ansvarsfullt. Själv dricker jag bara kaffe ur pappersmugg vid enstaka tillfällen, senast häromdagen när jag tog en lunchpromenad.