Flera av pandemirestriktionerna hävs i slutet av månaden. Värst har de väldigt upptagna haft det, skriver Niklas Wahllöf i Dagens Nyheter. ”Under ett och ett halvt år har det varit närmast omöjligt för alla upptagna – de stressade, framgångsrika, viktiga personerna – att underlåta att svara. I telefon, eller på olika former av meddelanden, som tyvärr också funnits i telefonen.”
Jag har inte varit en del av upptagenhetskulturen sedan jag bad min mamma säga att jag inte var hemma när telefonen ringde. Min ärliga mamma klarade förstås inte av att ljuga. Det hade varit lika otänkbart som att dra ur jacket.
Numer får jag inte ens chansen att verka upptagen eftersom min telefon aldrig ringer. Jag vill tro att det beror på att jag har tagit varje tillfälle som getts att berätta att jag inte tycker om att prata i telefon, och varit restriktiv med att lämna ut mitt telefonnummer, men det beror nog snarare på att andra till slut har insett storheten i andra kommunikationsvägar än telefonsamtalet.
Obligatorisk pandemianekdot: Under pandemin har jag lättat en del på mina personliga telefonsamtalsrestriktioner och ringt en del videosamtal, men jag har frågat personerna om lov först.
Det händer förstås att telefonförsäljare eller insamlingsorganisationer ringer ibland, men alla samtal är missade sådana för att jag vet hur man stänger av ljudet. Ingenting gör en så osugen på att skänka pengar till välgörenhet som när någon ringer och stör en. Rena bedragare har jag mig veterligen varit förskonad från. Om inte annat för att jag inte svarar på okända nummer. Nuförtiden är det väl ingen som memorerar telefonnummer, men jag vill inte ens tänka på hur det var innan nummerpresentatören uppfanns.
På den tiden då man ringde platser och telefoner fortfarande lät hade man närmast en skyldighet att svara om det ringde. Vid några tillfällen blev jag utskälld i kollektivtrafiken för att jag inte svarade när min telefon ringde. I dag hade jag snarare fått en utskällning för att jag inte hade stängt av ljudet.
”Att upptagenhetsidealet lever kvar efter decennier av en teknisk utveckling som inte direkt har spelat privatlivets helgd i händerna, är intressant. Bit för bit, likt en parasit har ju genomlysningen tvärt om ätit sig djupare in i allt, in i hemmet, ut på gatorna, registrerat allt vad du har gjort och vart du har åkt.” skriver Wahllöf.
Jag ser problemet med att våra liv kartläggs, att vi i någon mån låter oss kartläggas utan att alltid var medvetna om vad det innebär. Men vad gäller upptagenhetsidealet är det väl bara att logga ut och stänga av ljud och aviseringar? Kanske lättare sagt än gjort visserligen, och en del personer vill man faktiskt bli notifierad om. Det finns inställningar.
Annars är ett ombett råd att du inte måste skylla på något när du rundar telefonsamtal eller dröjer med att svara på SMS. Kan du din upptagenhetskultur vet du att kontaktförsöken går den som verkligen är upptagen förbi.
Dejtar du någon kommer du däremot framstå som en douche om du följer ”tredagars–regeln”. Risken är överhängande att personen tappar intresset och att du kan glömma att någonsin bli någons ”upptagen”.
Till min förvåning fick jag häromdagen ett direktmeddelande av en bekant som bad om mitt telefonnummer. Jag såg det inte förrän dagen efter och tyckte att det var underligt att be om någons nummer. Vad ska du med mitt telefonnummer till? tänkte jag. Personen hade visst blivit hackad. Även här finns inställningar, tvåstegsverifiering.