Häromdagen läste jag en längre text av Simon Sorgenfrei i tidskriften Respons om vår fascination för och intresse av fåglar, fågelskådning och den ökade utgivning av fågelböcker. Försök läsa den 27 minuter långa texten utan att vilja läsa mer om fåglar säger jag bara.
Respons anger nämligen beräknad lästid för respektive text på sin sajt. Där finns alltifrån krönikor som går att läsa på bara några minuter till recensioner som kan ta uppåt en halvtimmes uppmärksamhet i anspråk.
Bara så att du vet kommer det att ta tid att ta sig igenom denna text. Min första tanke var att tidsangivelsen kan fungera som en varning till den tänkbara läsaren. Vid närmare eftertanke tror jag inte att uppgiften fyller den funktionen för just Respons läsare, men väl kanske i andra sammanhang. Hur sugen blir du när en vän erbjuder sig att låna ut en tegelsten till bok?
Om man tänker efter är beräknad lästid inte konstigare information än uppgifter om hur lång en film eller hur långt ett poddavsnitt är. Uppgiften långfilm borde kunna fungera som en varning om ni frågar mig.
Om beräknad lästid känns främmande är det nog för att vi inte är vana vid den informationen. Vill vi ens ha den? Känns det inte genast lite mer (ännu mer) motigt att läsa? Den faktiska lästiden skiljer sig förstås från den beräknade beroende på hur snabbt man läser. Jag tror inte att jag läser särskilt fort. Utan att ha bemödat mig om att ta reda på min läshastighet föreställer jag mig att man vet om man läser snabbt.
För mig tog det längre tid än 27 minuter att läsa Sorgenfreis text och det beror inte enbart på att jag kände mig tvungen att googla på om ruggningar och biotoper.
Annorlunda är det om man lyssnar på ljudböcker, då får man tidsangivelser och kan dessutom välja uppläsningshastighet. Själv har jag aldrig lyssnat på en ljudbok. Det närmaste är att jag ibland har lyssnat på Sveriges Radios radioföljetonger och radionoveller för att radion har varit på i bakgrunden.
Det var det där med tiden. Mitt bekymmer med längre artiklar är den tid ens totala mediekonsumtionen trots allt tar. När jag var yngre och läste tidskrifter och dagstidningar på biblioteket kunde jag skylla på att det var en fråga om bristen på pengar. Inte visste jag att det också var en fråga om tidsbudget. Jag förstår att journalistik måste få kosta men jag kunde ändå bli provocerad av kampanjer med budskapet att det minsann bara kostade en krona om dagen eller en latte i månaden att teckna en prenumeration. I själva verket en klumpsumma som vid något tillfälle ska betalas.
Eftersom jag lever ett förhållandevis odramatiskt liv utan massor av kostsamma aktiviteter, mitt liv innehåller ganska få måsten, har jag spontant svårt att sätta fingret på vad den totala mediekonsumtionen tar tid från, men något är det, måste det vara.
Betydligt enklare är det för mig att peka på vad slöskrollande av sociala medier tar tid från. Kort sagt allt. Går det inte att säga om allt vi gör? Ja och nej, men framförallt inte på samma sätt. Jag fönar inte håret i timmar. Jag upplever inte att andra saker som jag hade kunnat göra får styrka på foten på samma sätt om jag exempelvis läser, träffar en vän, ägnar mig åt fysisk närhet och beröring eller tränar. Jag kan se någon slags mening i allt detta som jag sällan ser i slöskrollandet som trots allt brukar definieras utifrån att det sker utan något egentligt mål.
Målet med slöskrollandet kan för all del vara att fördriva tid eller lindra uttråkning. Helt ineffektivt är det inte om du glömmer bort tiden ombord på tåget eller om det kan underlätta julsamvaro. En fråga som alltid tycks finns i bakgrunden är: Hade du kunnat använda tiden på ett bättre sätt? Hade du kunnat läsa en bok istället eller bara tittat ut genom tågfönstret? För att vara så kritiska till prestationssamhället är vi rätt hårda mot det prestationsfattiga slöskrollandet. Prestationen ligger snarast i att försöka hålla nere slöskrollandet med hjälp av appar som mäter ens skärmtid och påminner en om att man borde ha gått och lagt sig för två timmar sedan.
Eventuellt blir du så uppslukad av vad som händer eller inte händer på skärmen medan du uppdaterar att du råkar åka någon station för långt och måste byta perrong till tunnelbanelinjen i norrgående riktning. Då har du plötsligt mer än fördrivit tid. Man känner sig sällan dum för att man prioriterat att plocka svamp i timmar istället för att göra något annat på det sätt man kan känna två timmar av slöskrollande senare.
När jag skriver att användande av sociala medier kan ta tid från kort sagt allt tänker jag främst på hur effektivt apparna blockerar ut allting annat i ens omgivning på ett sätt en radio som står på i bakgrunden aldrig kan göra. Alltifrån barn i vatten eller lyktstolpar som står i vägen.
Går någonting förlorat om man på förhand vet hur lång tid en text beräknas ta att läsa? Jag tror inte det. Kanske associerar somliga fixeringen vid sidor eller minuter med läsläxor och uppmaningar till barn och unga om att läsa minst 20 minuter per dag i en valfri bok.
Personligen är jag inte särskilt spontan av mig och ser ingen motsättning mellan ambitioner om ökat läsande och lustfyllt läsande som förväntas ske spontant. För många av oss ger det ena det andra.
För övrigt är det orättvist mot boken om den förknippas med prestation istället för nöjesläsning. Detta samtidigt som allt fler påtalar svårigheten i att göra sig fri hämmande prestationsförväntningar. De kan vara faktiska eller inbillade. Det är inte alla som har sinnesron att bara gå ut i skogen och titta på en fågel utan att räkna och kryssa för i listor.
Det är knappast de läsandes fel att läsning är skolans matematik i jämförelse med annan kulturkonsumtion. Jag vet inte varför personer som med lätthet kan se en film varje kväll inte läser (eller lyssnar) på böcker. För det går inte att komma ifrån att läsning är mycket mer förknippat med prestation än vad filmtittande är. Det är ingen som behöver ett filmlov eller stimuleras till ett ökat netflixande. Det är knappast bokens fel.
Det var det där med tiden. Jag prenumererar på ett antal tidskrifter som blir lidande och ändå vill jag prenumerera på fler. För att stödja specifika tidskrifter men också för att jag faktiskt vill läsa dem. Jag förmår inte intala mig själv att det inte är konstigare med halvt lästa tidskrifter än att ha tillgång till flera strömningstjänster varav en del man knappt använder. Det är alldeles för mycket oanvänt gymkort över det för mig. Endast de oinlösta presentkorten framstår som mer meningslösa.
Tidskrifterna ligger framme huller om buller utan att lyckas påminna mig om att bli lästa. Jag har vant mig vid att de ligger där. Då och då får jag ett ryck och läser ett nummer från början till slut. Jag kan för all del uppskatta dessa ryck även om jag hellre skulle vilja läsa någon artikel då och då för det kan bli ganska mastigt. Samtidigt finns böcker jag vill läsa. Radioprogram och poddar jag vill lyssna på. Dokumentärer jag trots allt vill se.
Vad den totala mediekonsumtionen tar tid från? Jo, den tar förstås delvis tid från annan mer meningsfull mediekonsumtion. Andreas Ekström skrev nyligen en krönika om att tidsbudgeten riskerar att pajas av uppmärksamhetsekonomin.
”Kärlek är inte som paj, heter det. Man kan ju dela ut hur mycket som helst utan att det tar slut.
Tid, däremot.
Tid är absolut paj.
Vi lever i kulturellt överflöd – det har aldrig i historien producerats lika mycket ny kultur som nu. Jag är bland dem som har förhållit mig obekymrad inför detta. Det finns ju ingen platsbrist på internet. Så länge jag vet vem jag ska lita på för guidning är det väl bara bra med bredd.” (Sydsvenskan 13/8-2021)
Använd tiden väl skulle jag sammanfatta Ekströms budskap. Stör ut annan mindre meningsfull mediekonsumtion. Lättare sagt än gjort. Och det är väl också poängen med uppmärksamhetsekonomin där ingenting är gratis?
Vi ska överkonsumera med vår uppmärksamhet som valuta. Om beräknad lästid av artiklar kan upplevas som en varning om vad som väntar kommer sociala medier-plattformarna inte att förvarna oss om beräknat slöskrollande. Vill du verkligen lägga ett okänt antal timmar av din fredagseftermiddag på att skrolla flöden och ”reagera” på saker?
Du ska helst bara ryckas med och efteråt undra var all tid tog vägen. Det kan vara alldeles utmärkt om du bara vill fördriva tid under tågresan, men annars? Vad ska du göra med all den tid du inte alls sparar utan ägnar åt ”förrädiskt evighetsrullande”?