Efter en kort tids funderande köpte jag en surfplatta för fyra år sedan. Jag vill minnas att jag redan vid inköpstillfället var tveksam till om jag faktiskt skulle komma att använda den. Om det är det något jag har svårt för är det onödiga köp som inte kommer till användning och nyttjas. För många kvalar tekniska pryttlar och köksutrustning in i den kategorin. I mitt fall är det relativt påkostade sexleksaker som ligger och samlar damm någonstans.
Jag frågade runt och nog fanns det personer som använde plattor för det ändamål jag hade tänkt mig. Tanken var att jag skulle komma mig för att läsa och skriva mer på caféer. Jag betalade till och med några hundralappar extra för ett vikbart och portabelt tangentbord.
Under pandemin har det blivit närmast obligatoriskt att understryka om någonting som återges antingen ägde rum innan pandemin eller annars om det med hänsyn till omständigheterna skedde någorlunda smittsäkert. (Jag tror visserligen att de allra flesta människor som gör någonting som sannolikt skulle kunna ifrågasättas av andra bestämmer sig först och motiverar sitt beslut sen, i efterhand. Jag vill åka till Thailand. För mig är det faktiskt mer smittsäkert att resa till Thailand under en pågående pandemi än att låta bli eftersom jag väl i Thailand ändå inte kommer att umgås med någon. Jag hade i själva verket umgåtts med fler personer i Sverige. Eller hur det nu skulle kunna låta.)
Jag nämner framförallt att jag begick ett onödigt köp innan pandemin eftersom att de flesta caféer för tillfället inte accepterar att bli använda som kontor och skolbänkar av personer som fullt förståeligt har tröttnat på att sitta hemma dagarna i ända. Lika begripligt är det att serveringsställen som åläggs att vidta åtgärder för att minska trängseln för att motverka spridning av covid-19 vill ha så många betalande gäster som möjligt och inte ockuperas av personer som sitter med sina laptops i timmar och kanske bara beställer en kopp kaffe.
Jag har många gånger varit den personen som med eller utan dator suttit på caféer i timmar, endast druckit kaffe och efterfrågat den där påtåren. Jag har rentav undvikit caféer som skyltar med överkryssade datorer även om jag förstås tycker att det är tråkigt när caféer påminner mer om kontor, eller coffice, snarare än mötesplatser. Jag har till och med varit på ett café som bannade läsning av böcker. Då föredrar jag nästan cafékedjor med bokryggsmönstrade tapeter eller caféer som köper in flera hyllmeter av böcker på något antikvariat att använda som inredning.
För en som innan pandemin – där kom det – tillbringade stora delar av sin fritid på caféer ska det bli intressant att se om caféerna kommer att återgå till att acceptera långsittare med laptops. Jag väljer den lätta garderingens väg och tror att vissa caféer även fortsättningsvis kommer att bannlysa stora skärmar medan andra kommer att tolerera eller till och med uppmuntra dem. Små skärmar kommer även fortsättningsvis att få finnas.
Jag vill inte överdriva men jag tror att jag kan räkna antalet gånger jag ägnat plattan åt att blogga på mina två händer. Och det beror inte särskilt mycket alls på caféernas datorförbud. Sedan några månader tillbaka frekventerar jag återigen caféer. Det beror nog mest på mig. Någon slags känsla av att jag inte har något att säga.
På sistone har plattan dessutom varit oerhört långsam. Ska det vara så omständligt kan jag lika gärna blogga i mobilen och då tror jag mig ändå vara en person som blir mer kreativ av vissa begränsningar. Jag kommer inte att skriva mer, eller bättre, bara för att jag har någon avancerad dator. Jag tror åtminstone inte det.
Plattan är så kass att jag inte ens vill ge den till något barn som gillar att kolla på Youtube. För det är väl framförallt så plattor används? Det skulle väl vara något barn som behöver öva på det där tålamodet med teknik som strular och som jag saknar i sådana fall.
Med det sagt kommer jag att köpa en begagnad och lätt laptop med någon slags förhoppning om att skriva mer framöver. Jag kan garantera att jag inte kommer att använda laptopen mer sällan än plattan för jag gillar inte ens att använda pekskärmar. Jag vill enkelt kunna googla saker och ha fjorton flikar uppe samtidigt. Det var väl en dyrköpt insikt.
För caféer kommer jag nog alltid att hänga på så länge jag lever. Och får jag välja skriva jag hellre några tusen tecken än att slöskrolla på mobilen på något café. Om jag bara hade motivationen.
Plattan var inte ett helt och hållet onödigt köp. Min pappa som var tidig med att bygga datorer och som försåg mig med ny teknik, saker jag inte ens visste att jag ville ja, dog på dagen för tre år sedan.
Pappa fick användning av plattan när jag hälsade på och hans dator strulade. Ett tag efter pappas plötsliga död märkte jag att han fortfarande var inloggad på Facebook, vilket gjorde att jag kunde lägga till mig själv som efterlevande kontaktperson och göra om kontot till en minnessida.
Skrivet från min teknikhaveriraseriframkallande surfplatta. Men i dag är jag mest ledsen över att pappa inte fick leva längre och gå i pension.