I dag, söndagen den 8 november, är det fars dag.
Fars dag används inte sällan som en ursäkt för att skriva om debattartiklar om andra saker. Dagen har bland annat använts som en förvändning att skriva debattartiklar om mammor eller om att pappor minsann inte förtjänar en egen dag. Ett beteende inte helt olikt hur en del män ägnar den internationella kvinnodagen åt att beklaga sig över att kvinnor aldrig belyser mäns villkor. Ibland handlar debattartiklarna visserligen om pappor, frånvarande sådana. Debattartiklarna kan också uppmana pappor att vara bättre förebilder för sina söner, framtidens pappor.
Häromdagen läste jag en debattartikel av Margareta Kitlinski, överläkare och sektionschef på Reproduktionsmedicinskt centrum vid Sus i Malmö, som uppmanade pappor att använda fars dag till att berätta för sina barn hur ”underbart, viktigt och livsförändrande” det var att bli deras far med en förhoppning om att de en dag ska få uppleva föräldraskapet. (Sydsvenskan 7/11-2020)
”Alla vuxna har möjlighet att hjälpa barn till insikter. I detta fall insikter som leder till att de kan planera sina liv så att de en dag får möjlighet att bli firade på fars eller mors dag.”
Debattartikeln framstår mest som ett svepskäl för att få skriva om barnlöshet, eller ”ofrivillig barnlöshet” som debattören skriver. Ungefär som en debattartikel kan utgöra ett svepskäl för att uppdatera en blogg.
Jag lider förstås med barnlösa oavsett kön (barnlöshet ska ej förväxlas med barnfrihet). Jag lider även med er som gärna hade hälsat på era pappor men är förhindrade därtill på grund av den rådande pandemin eller med er som har förlorat era pappor. Hade min pappa levt hade jag ringt honom.
Debattartikeln hänvisar till att var femte man aldrig blivit pappa. En del män blir aldrig pappor för att de gjort ett aktivt val och bestämt sig för att de inte vill ha barn. Hur många av icke-papporna som inte vill vara någons pappa framgår inte av Statistiska centralbyrån siffror som artikeln hänvisar till, men ofrånkomligen är det så att en del män är barnlösa och för dem kan det vara en stor sorg.
”Ofrivillig barnlöshet är något som på senare år fått ökad uppmärksamhet i samhället genom både massmedier och informationsinsatser från vården. Men i de flesta fall kan man då förstå det som något som bara drabbar kvinnor. Nästan aldrig handlar det om hur män upplever situationen, trots att både forskning och antalet sökande på fertilitetskliniker visar att orsaken till barnlösheten i lika hög grad beror på männen som på kvinnorna.
Anledningarna till ofrivillig barnlöshet är många och komplexa. Det kan bero på sjukdomar i fortplantningsorganen, dålig livsstil, rökning, sexuellt överförbara sjukdomar eller låg kvalitet på spermierna. Fastställt är dock att det till stor del beror på att många unga idag väntar med att bli föräldrar så pass länge att det inverkar på deras biologi, på förmågan att få barn.”
Debattören uppmanar pappor och andra vuxna att ”plantera ett frö som kan innebära att deras söner och döttrar kan få ett liv som innefattar barn”. Tillåt mig betvivla att föräldrars berättelser om hur fantastiskt det är att vara förälder kommer att motverka barnlöshet. (Jag vill förresten gärna se en sketch om föräldrar som försvårar för sina tonårsbarn att ha ett sexliv för att ett decennium senare propsa på om barnbarn.) Men om vi köper premissen att föräldrar kan ge sina barn insikter som leder till att de skaffar barn utgår jag från att föräldrar som varit närvarande i sina barns liv framstår som mer trovärdiga i sitt förmedlande av barn är meningen med livet. Se till att dela på ansvaret om du har en medförälder. Ta ut halva föräldraledigheten och dela på vabbandet.