Förra året gav Novellix ut en novellsamling med titeln Grannar. ”Vad är egentligen en granne – är det en främling, vän eller fiende? Begreppet väcker funderingar kring integritet och civilkurage, men det berör även ämnen som gemenskap, utanförskap och gränser. Hur förhåller vi oss till våra grannar?”
När jag hörde talas om novellsamlingen, det kan ha varit på Babel (TV-programmet), tänkte jag att jag skulle läsa den, men det har blivit bortglömt. Det är lätt hänt att man glömmer bort att låna böcker som man tänkt att man vill läsa om man inte tar en anteckning.
Den som ändå hade grannar. Det finns de som har ett boende och de som inte har ett. Fast vem har ett boende och vem har bara tak över huvudet? Vem har ett hem?
När jag bodde i Stockholm tänkte jag att det inte gick att träffa någon annan som bodde i stan utan att samtalet ledde in på bostadsfrågan och jag var inget undantag. Samtalen hamnade visserligen inte om badkar, balkong och söderläge, men nog pratade jag om boende i en eller annan form.
Innan jag flyttade till Stockholm tänkte jag att stockholmare som beklagade sig över hur svårt det var att få tag i en bostad var sådana där människor som prompt måste bo i centrala Stockholm, men ganska snart insåg jag att det var svårt även för den som kunde tänka sig att bo i någon av Stockholms grannkommuner längs pendeltågslinjerna.
Jag pratade inte om bolåneräntor. Nog för att jag hade hört talas om handpenningar, kontantinsatser, amorteringar och amorteringskrav, men jag var tämligen ointresserad av samtal om bolånemarknaden. För mig fanns inget annat än hyresrätter. Och då är jag ändå uppvuxen i ett hus.
Inte heller pratade jag om Hemnet, köksrenoveringar eller om att jag ville bo större och ”rumsligare” för att kunna bereda plats åt ett gästrum. Samtalen kretsade snarare kring att över huvud taget ha någonstans att bo. Fokus har skiftat mellan delat boende och eget boende. Ständigt samtalsämne har varit bostadsköerna och svårigheten att bli med förstahandskontrakt.
Är det så konstigt att en del av oss har svårt att låta bli att prata om bostadsfrågan när boendet är så essentiellt? Vem vill inte kunna rå sig själv och stänga dörren om sig ibland?
Efter att ha flyttat runt bland olika andrahandslösningar, med undantag för ett i sammanhanget längre avbrott för ett förstahandskontrakt i Vasastan i centrala Stockholm (en studentlägenhet), har jag tänkt att jag borde ge ut en essäsamling om hemmet.
Flera essäer hade handlat om vad som gör ett hem till ett hem. Någon äldre person hade gärna fått bidra med en essä om att bo på äldreboende (i folkmun att bo på hem). Någon hade gärna fått bre ut texten om att det är helt okej med balkonger som används.
Någon essä hade handlat om hur man utan några större svårigheter kan acceptera en inte helt optimal situation om man vet att den är tillfällig. De flesta studenter klarar nämligen av att leva på studiemedel september-juni under några år just eftersom att det är tillfälligt. En mer stabil inkomst hägrar i horisonten. Essän hade beskrivit när den inte helt optimala boendesituationen börjar framstå som allt annat än tillfällig. Hägrar verkligen ett förstahandskontrakt i horisonten med mindre än att jag flyttar till Eslöv? När ska det där permanenta som består av något annat än tillfälliga boendelösningar ta vid?
”Självklart måste det bli lättare för de som har en fast inkomst att köpa sin första bostadsrätt. Tillgången på rimligt prissatta hyresrätter måste bli större. Och det är nog att ta i att kräva att svenska studenter ska dela våningssäng. Men i de stora universitets- och högskolestäder där det råder permanent bostadsbrist undrar jag om inte fler delade lägenheter vore en bra idé.” skriver Martin Liby Troein i en ledare i DN.
Jag läser Liby Troein och tänker: Varför bara studenter? Bostadsbrist är mig veterligen inte bara ett problem i de stora universitets- och högskolestäderna. Kanske var det menat att svårigheter att få tag i en egen bostad skulle vara något tillfälligt, en del av studentlivet.
Personligen har mitt fokus skiftat från att ha ett boende till att ha ett hem. Tids nog ska jag köpa mig en Moccamaster, bädda ner mig i Tom of Finland-sängkläder och brodera ”Borta bra men hemma bäst”. Då ska jag även rama in ”En stor kuk är en tröst i ett fattigt hem” som jag redan har broderat. Där har ni mina skitdrömmar.