I Expressen sätter Isobel Hadley-Kamptz ord på vad som är så obehagligt med den senaste tidens debatt om transkvinnor och biologi och påminner om något viktigt:
”Är det något man lärt sig av de senaste årens politiska utveckling så är det att inga segrar någonsin är vunna. Förtrycket och ofriheten och hatet kan alltid komma tillbaka, hittar alltid nya entusiastiska påhejare.”
Maria Ramnehill twittrar:
”Det här handlar inte om att man inte ska debattera kring vad kön är, hur det fungerar och så vidare. Jag vet inga som just ifrågasätter och diskuterar kön så mycket som transpersoner! Så visst kan vi debattera kön och sport, gränserna för självdefinition, fråga oss vad könsidentitet är, hur det fungerar, finns det ens? Men vi måste få göra det med en grundläggande premiss: transpersoner finns och får finnas, bär inte skulden till patriarkatet och utan att definiera ut transkvinnor ur kvinnligheten. Det måste vara grunden för alla diskussioner. Vi måste framförallt kunna göra det utan att framställa transkvinnor som ett hot mot andra kvinnors säkerhet.”
När jag började kalla mig feminist som 14-åring var huruvida transkvinnor var kvinnor inte föremål för diskussion. De kvinnoseparatistiska evenemangen kring internationella kvinnodagen välkomnade visserligen inte alla kvinnor, men gränsdragningen handlade inte om biologi utan ålder.
Äldre feminister kunde berätta om en tid då, som Hadley-Kamptz beskriver, transkvinnor inte sågs som riktiga kvinnor utan som ett hot mot kvinnorörelsen och andra kvinnor. När jag följer debatten på kultursidorna tänker jag att jag trodde att vi hade kommit längre än såhär.
När förväntas ciskvinnor förhålla sig till om de är ”riktiga” kvinnor och vad deras könsidentitet – i den mån de har någon – bottnar i?
Om jag får vara personlig. Jag hade rakat huvud i nästan 10 år och hade vant mig vid att då och då bli felkönad. Framförallt hade jag vant mig vid att få frågor om mitt hår. Varför har du rakat av dig håret? Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att jag fått den frågan minst hundra gånger.
Sedan jag slutade trimma mitt huvud för drygt ett år sedan tänker jag inte längre på att någon skulle kunna läsa mig som man. När jag var rakad hände det att personer oroade sig för att de hade gått fel när de fick syn på min uppenbarelse på damernas. Vid något tillfälle kom en person in på damtoaletten, såg mig och gick ut igen för att dubbelkolla symbolen på dörren. Jag är en kvinna – vad nu det innebär – men det var inte så mycket att jag identifierade mig som en kvinna som att jag kände: jag är inte en man! Be mig inte förklara detta intellektuellt men det var så jag kände.
Jag rakade av mig håret av feministiska skäl när jag var 15 år men det var först då jag förstod att hår var så pass förknippat med kvinnlighet. Jag hade läst Kvinnligt – myten och verkligheten av Susan Brownmiller och var väl medveten om att inte allt hår var förknippat med kvinnlighet men jag förstod inte riktigt vidden av det. Jag hade aldrig kunnat gissa att jag skulle få höra att jag var modig på grund av det. Om vi utgår från att mod förutsätter rädsla var jag inte ett dugg modig.
Det går att teoretisera kring de normer som finns men vissa normer är aldrig så påtagliga som när man bryter emot dem. Som en föreläsare i rättssociologi en gång sa kan det kännas rent fysiskt att bryta mot en norm.
Efter ett tag var jag rakad för att jag var rakad. Med tiden kändes det inte som en politisk handling lika lite som det känns som en politisk handling för mig att äta vegetarisk mat såhär 12 år senare.
När du varit med om att bli felkönad så många gånger att du tappat räkningen vet du inte längre vad som är granskande blickar och vad du projicerar på din omgivning, men det hände med jämna mellanrum att personer använde fel pronomen om mig varför jag tänker att en del på damernas omklädningsrum lär ha undrat innan jag klädde av mig på kroppen.
När jag blev felkönad tänkte jag på alla som på olika sätt har försökt förändra hur vi ser på kön, om kön verkligen sitter i håret, ens medfödda könsorgan eller reproduktiva förmåga. Det var det ingen som ifrågasatte att jag var en kvinna. Det var ingen som anklagade mig för att nästla mig in i könsseparatistiska omklädningsrum och toaletter. Däri ligger en stor skillnad mot när personer ifrågasätter transkvinnors verklighet som kvinnor.
Som ciskvinna kan jag ha rakat huvud och håriga armhålor utan att någon ifrågasätter mitt kön till personnummer eller identitet. Föreställ er hur en sådan transkvinna skulle tas emot. Våga sedan påstå att transpersoner bär ansvar för de begränsande könsnormerna.
Lästips: Feminismen måste kämpa för alla kvinnor av Maria Ramnehill och Jag betackar mig för ditt systerskap, Ebba [Witt-Brattström] av Martina Montelius.