I en debattartikel presenterade Gabriel Wikström regeringens beslut att uppdra åt Folkhälsomyndigheten att göra den första befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sexualitet på 20 år.
”[Sexualpolitiken] måste också handla om det hälsofrämjande; om det som är lustfyllt med sex. För att kunna forma en sådan politik måste vi få bättre kunskap om hur det faktiskt ser ut på det här området. Det är 20 år sedan den senaste befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sin sexualitet genomfördes. Det vi har att förlita oss på därefter är studier genomförda av kvällstidningar. Det är orimligt. Dessa mindre studier pekar dessutom på att den genomsnittliga sexuella aktiviteten i Sverige minskat. Det är viktigt att utröna om så är fallet, och vad det i så fall beror på. Om det skulle vara så att de samhälleliga förutsättningarna för ett gott sexliv – exempelvis genom stress eller andra ohälsofaktorer – har försämrats så är det också ett politiskt problem.”
Wikström har fått en del berättigad kritik som folkhälsominister, men kritiken mot sexualvaneundersökningen är bara obegriplig. Jag kan inte låta bli att undra om den handlar mer om personen Wikström eller sossarna än om studien. Jag har heller inget till övers för sossarna, men jag ser att sexualiteten är en hälsofråga som förtjänar att tas på allvar.
När Ilija Batljan och Carin Jämtin hade en debattartikel om livspusslet och svårigheten att få det ihop i Svenska Dagbladet skrev de bland annat ”Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?”. Svenska Dagbladet satte rubriken ”När ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?” och de i grunden viktiga frågorna tramsades bort.
”Det är väldigt privata frågeställningar. Politiken måste ha gränser. Allt är inte politik. Hur ofta folk har sex har inte vi politiker med att göra”. Så uttryckte sig en kristdemokraten Amanda Agestav. Sex är och ska vara en privatsak, skriver Expressen ledare och driver med tänkbara insatser.
Vad är problemet med undersökningar om sexualvanor? Folkhälsomyndighetens undersökningar intresserar sig inte sällan för privatlivet. Som miljöpartisten Magda Rasmusson skrivit på Twitter: ”Ja, det är kul att håna Wikström men vi kartlägger exakt allt, varför undanta sexvanor?”
Inte alla sexualvaneundersökningar. Folkhälsomyndigheten har vid flera tillfällen undersökt ungas förhållande till sexualitet och sexualvanor, men jag har inte sett några som gjort sig lustiga över detta eller kritiserat det offentliga för att lägga sig i ungas privatliv. Har unga mellan 15-29 år ingen rätt till ett privatliv?
Det är uppenbarligen okontroversiellt att göra studier om ungas sexuella hälsa och sexualvanor. Möjligen har några sexualpolitiskt engagerade haft synpunkter på utformningen, men det har aldrig varit frågan om att studierna över huvud taget inte borde ha ägt rum. Där har ni något att bita i när ni flabbat färdigt.