Några av er kanske kommer ihåg när personer undertecknade insändare med eget namn och signaturer endast var för vänner av tvål och vatten? Jag minns i alla fall att det var betydligt vanligare att insändare signerades med namn när jag läste Sundsvalls Tidning och Dagbladet som barn. Det här var innan gratistidningen Metro började distribueras i Sundsvall.
Andra kanske minns när personer läste och kommenterade bloggar och kommentarerna visades under blogginläggen till skillnad från i dag då kommentarerna lever sitt eget liv på andra plattformar. Valet stod mellan att uppge namn och använda signatur.
Insändarsidorna kunde trycka på att namn gav en större tyngd än en signatur. För bloggar är det annorlunda. Alla som drivit en blogg och fått en del näthat vet att det viktiga för de som hatar inte nödvändigtvis är att bli publicerade eller tyngden i publiceringen, även om de allt som oftast fått det här med yttrandefrihet och censur om bakfoten. Det handlar snarare om att människor ska få känna på vad hat innebär – ett sätt att försöka tysta dem.
Den som fått näthat i inkorgen vet att hat från anonyma gärningspersoner kan vara nog så besvärande, till och med än mer så beroende på vem du frågar.
”På Twitter har jag lärt känna ännu fler, och många av dem hade inte namn och bild på sig själva i början. Vi började prata, äktheten och allvaret fanns där oavsett. Så som internet brukade fungera.
Nu vet jag som sagt inte längre. Inte för att jag tror att uppvisad identitet skulle motverka näthatet, åtskilliga vanliga småbarnsfäder mord- och våldtäktshotar glatt unga popartister på Facebook öppet och under eget namn. Men för att jag numera alltid har med misstanken att den som väljer att vara anonym inte är på riktigt. Inte tycker saker på riktigt, inte finns på riktigt, inte ser relationen till mig som riktig.” (Isobel Hadley-Kamptz för Kit)
”En vanlig invändning är då: ”Argumenten blir väl inte sämre för att avsändaren är anonym?” Och det blir de inte. Men det finns en uppsjö av andra skäl att vilja se ansiktet på sin diskussionspartner.
Den som öppet står för sina åsikter tvingas vara korrekt. Har hen fel kommer straffet direkt och riskerar också att bli långvarigt. Den som är anonym, eller som 34-åringen har flera ansikten, kan skriva vad som helst. Om kritiken blir för stark avslutar hen sitt alias och startar ett nytt.
Som anonym slipper man krav på konsekvens och att ens åsikter är förenliga, man kan lova både gratis godis och bättre tandhälsa.
Visst kan det finnas särskilda skäl att vilja vara hemlig. Men i tider av faktaresistens, trollfabriker och desinformationskrig är öppenheten extra viktig.” (Erik Helmersson i Dagens Nyheter)
Ska jag skriva under med mitt riktiga namn? Det tål att funderas på vare sig man tycker till om dagsaktuella frågor i lokaltidningen eller på sociala medier. För mig var det ingen tvekan om jag skulle använda mitt namn. Det var en trovärdighetsfråga. Jag kände mig inte modig – mod implicerar rädsla – även om en del ville göra gällande att jag var det. Frågan är om det inte är mer relevant att tala om mod i dag med tanke på dagens samtalsklimat. Jag är inte alls säker på att jag hade rekommenderat en ung kvinna att publicera texter under eget namn när döds- och våldtäktshoten kommer som ett brev på posten så fort en kvinnlig feminist och antirasist, gärna ung, uttrycker en åsikt offentligt. Det är bekymmersamt att det som skulle ge mer tyngd riskerar att tynga en.