Från början förstod jag inte att det ens fanns ett ideal för fittan, säger en Johanna. Den här Johanna har någonstans förstått att det nog finns ett ideal, men inte riktigt vad det går ut på. Det ska sägas att jag inte aktivt letat upp det. Det är klart att jag hört en del prata om att en trång fitta är att föredra framför en slapp fitta, men det är rätt svårt att veta hur trång man är. Jämfört med vad? Det är betydligt enklare att ta fram ett måttband och mäta en kuk. Jag har uppfattat att det finns en diskussion om hur fittor luktar, men jag har inte klart för mig hur idealfittan luktar. Finns det ens en ideallukt? Det finns deodorant för underlivet, intimdeo, men jag skulle inte satsa pengar på att produkten slagit eller att personer föredrar fittor som luktar deo.
Då jag har dålig koll på hur den ideala fittan ser ut är det intressant att läsa att det ”parallellt med dagens fittkonst och mensaktivism frodas ett annat vaginaideal: den släta, tajta, nästintill obefintliga barbievulvan.”
Det är svårt att skriva en sån här text utan att en del av er kommer att börja fundera på hur era underliv ser ut, fundera på om er fitta överensstämmer med idealet. Jag vet inte hur det är för andra, men jag har rätt dålig koll på ideal överlag. Det skulle rent teoretiskt kunna vara negativt för mig att ta del av idealet, men av någon anledning bryr jag mig för lite.
Det är intressant om det finns ett ideal som man knappt märker av. En del skulle säga att det är utmärkande för ett ideal eller en norm, att att det är något man utgår från, men utan att man är medveten om det. Jag är medveten om smalhetsidealet och ser det överallt, men det skulle inte förvåna mig om personer som är eller har varit tjocka är mer medvetna om det än smala överlag. Det är svårare att vara medveten om ett fittideal om man sällan tar del av fittor, föreställer jag mig. Jag hör sällan personer prata om fittan som den mest intressanta, sexuellt tilltalande kroppsdelen , om hur fittan bör se ut. Jag hör betydligt fler prata om bakdelar och bröst.
Det finns tydligen blygdläppsplastik, slidförsnävning, klitorislyft och fettsugning av venusberg. Det finns personer som vill ha så kallade barbiefittor, som förminskar eller avlägsnar blygdläppar och personer som tajtar till sina underliv, men hur vanligt är det? Att någonting förekommer är inte så intressant som omfattningen. Hur förhåller sig fittpersoner till sina underliv? Jag vet inte. Skulle de flesta känna igen sin fitta om de såg den på bild? Hur många måste lägga sig under kniven för att vi ska kunna tala om ett ideal? Behöver några över huvud taget göra det?
Jag har svårt att se att ett fittideal skulle kunna bli lika påtagligt som smalhetsidealet i och med att det ligger i sakens natur att fittan är mer dold. Kläder döljer fittan. Vi kan inte välja partner på stan utifrån hur deras könsorgan ser ut på det sätt vi kan välja personer på grundval av hur långa deras kroppar är. Kläderna måste av först. Samtidigt som det faktum att fittan inte syns försvårar för ett fittideal att slå innebär osynligheten att personer kan sitta hemma och få för sig att det skulle vara något fel på deras fittor, att de inte ser ut som fittor gör mest. En del av att synliggöra fittan är att synliggöra fittan i plural, mångfalden av fittor. Jag är övertygad om att det går att visa upp fittor och kroppar utan att befästa ideal för även om de flesta inte tar del av fittor på det sätt de kan ta del av kroppar i övrigt utan att behöva klä av dem är det någonstans möjligt att snappa upp hur fittor bör vara och se ut, hur andras fittor ser ut. Det är något vi kan förhålla oss till oavsett om det ligger någonting i det eller inte.
Kroppen är asymmetrisk. En del kukar är sneda. Det sägs att de flesta sneda kukar vänsterkukar. Om resten av kroppen är asymmetrisk borde det även gälla fittan, tänker jag, men det är en sak att intellektuellt förstå att kroppen är asymmetrisk och en annan att acceptera asymmetrin. Behovet av att påtala att kroppar ser olika ut blir aldrig inaktuellt så länge personer förhåller sig till hur den egna kroppen ser ut i relation till andras kroppar. Så länge det växer upp nya generationer som inser att kuken är sned eller att det ena bröstet är olikt det andra i tron att det är något fel på deras kroppar.