Har ni funderat på att personer som bryter mot normen eller är underordnade, barn och unga i förhållande till vuxna till exempel, bedöms med olika måttstockar utan att det är motiverat och att det finns en tendens att kräva mer av de man förväntar sig mindre av, men också en oförmågan att se när de man förväntar sig mindre av presterar mer än snitt?
Några exempel:
Ska du ha en relation med någon yngre eller äldre måste den relationen ge mer än en relation med en jämnårig. Vanligtvis uttrycks det i termer av att den yngre och den äldre kompletterar varandra. När krävde vi att jämnåriga måste få ut någonting av varandra eller komplettera varandra?
Ska rösträttsåldern sänkas till 16 år måste personer mellan 16 och 18 år vara mer politiskt intresserade och engagerade än den myndiga röstberättigade personen. När ställde vi krav på dagens röstberättigade att de måste ha särskilda kvaliteter?
Transkvinnor måste vara mer ”kvinnliga” än ciskvinnor för att en del ska betrakta dem som ”riktiga” kvinnor. Det är klart att ciskvinnor kan bli ifrågasatta om de ser ”manliga” ut. Jag blir ibland felkönad men det räcker med att jag rättar personer. Jag får inte mitt kön eller min könsidentitet ifrågasatt, det är ingen som insisterar på att jag är en man.
Om en 8-åring vill använda behå måste 8-åringen ha behov av behå och det låter sig inte definieras av dem själva. Det är upptill vuxna att avgöra om de har behov av det eller inte. Vuxna kan anses behov av behå oavsett bröststorlek. Det är snarare så att vuxna kvinnor per definition anses ha behov av något som täcker deras ”vuxna” bröstvårtor.