Jag var i 12-årsåldern när jag förstod att jag hade så kallad generande hårväxt. Jag var på Timrå badhus med en av mina bättre vänner. Vi satt mittemot varandra i en svart badring, pratade och skrattade om vartannat samtidigt som vi försökte få ner den andra i bassängen. Rätt vad det var ber hon mig att sträcka upp mina armar. Hon har fått syn på någonting. Vad vet jag inte. Med viss tvekan sträcker jag upp mina armar. Mycket riktigt, hon hade inte sett fel. Hon skrattar obehindrat. Åt mig, upplever jag.
Vännen hade upptäckt ett hårstrå i min ena armhåla. Vad var det som var så roligt? Att jag hade ett enda en centimeter långt hårstrå? Att jag inte hade upptäckt det och tagit bort det? Att jag hade begynnande synlig kroppsbehåring på “fel” ställe?
Det var inte första gången hon gjorde mig uppmärksam på saker med min kropp som jag inte ens hade tänkt på. Vid flera tillfällen jämförde hon våra kroppar. Det skedde helt på hennes initiativ. Hon lät mig förstå att henne kropp spelade i en helt annan division. Våra läppar och bakdelar var återkommande jämförelseobjekt.
Mina läppar saknade till skillnad från hennes en markerad amorbåge. Min bakdel var päronformad till skillnad från hennes äppelformade. Som tur var brydde jag mig inte mer än att jag tyckte att det var ett otrevligt beteende från hennes sida. Jag såg det inte som någonting normalt att hålla på jämföra sin egen kropp med andras och uppvärdera den på andras bekostnad.
Jag tänkte inte så mycket på min kropp i 12-årsåldern. Att jag inte hade lagt märke till ett hårstrå i armhålan var därför ingenting konstigt. Men i badringen på Timrå badhus förstod jag att det kunde vara någonting skrattframkallande. På ett dåligt sätt. Det hade jag nog förstått förr eller senare, med är möjligt att det påverkade mig undermedvetet.
Jag minns inte när jag började, eller hur länge jag höll på, men jag rakade mina armhålor under en period. Sannolikt för att det ”hörde till”. Vi gör massor av saker utan att fundera på varför vi gör dem, att raka armhålorna kan mycket väl ha varit en sådan aktivitet för mig.
Åtskilliga är de säger att de rakar armhålorna för sin egen skull. Hur vet man att man gör någonting för sin egen skull? Jag vet knappt vad det betyder, men det spelar heller ingen roll. Din kropp, ditt beslut. Jag tänker inte vara hårpolis. Jag blir tvärtom illa berörd när personer har synpunkter på så väl kvinnors som mäns kroppsbehåring. Jag bryr mig inte om skägg eller inte skägg, men jag gillar att alla människor ser olika ut och att det går att variera sig.
Jag är övertygad om att en del börjar raka sig för att någon kommenterat deras hår, kanske gjort dem uppmärksamma på det. Personer som kanske ändå hade börjat raka sig senare, vad vet jag. Själv försöker jag låta bli att uppmärksamma personer på saker som skulle kunna begränsa dem om de blev tvungna att förhålla sig till dem. Det skulle aldrig falla mig in att kommentera barns blyghet till exempel. Jag unnar dem att få vara omedvetna om sina reaktioner så långt det går och i den mån det inte skadar andra. Jag har i alla fall svårt att se att det skulle komma något positivt ur att kommentera andras blyghet. Var försiktig med vad du lär in, sa en lärare. Var även försiktig med vilka normer du lär ut.