Visst är det intressant när någon ger uttryck för något och någon kommer med en invändning, som efter påpekade från personen som ursprungligen uttryckte något, visar sig inte hålla och invändaren trots det fortsätter att framföra sin invändning på annat håll. Antingen i sina egna kanaler eller som svar på andra som uttrycker saker i linje med den ursprungliga personen. Då undrar man två saker. Struntar personen i att dennes invändning inte håller eller blev personen alldeles till sig över att den kom på en invändning att det inte spelar någon roll att den inte håller? Hoppas personen kanske att den ska kunna leverera invändningen i ett annat sammanhang där personer godtar den som hållbar som om den annars skulle ha varit förgäves?
Om personer inte bryr sig om vad som håller finns inte så mycket att göra åt det, men man kan och bör beroende på vad det gäller påpeka om något inte håller. Inte minst för att andra som faktiskt bryr sig inte ska få för sig någonting annat och minimera risken för att de ”delar” felaktigheter. Vidare kan man argumentera för att personer som inte bryr sig om saker de delar håller åtminstone ska vara medvetna om att de struntar i det.
Om personen som kom med en invändning (som visade sig inte hålla) blev alldeles till sig av att ha kommit med en invändning kan man fråga sig vad invändningar är till för. Ska man alltid komma med invändningar – även ohållbara sådana – för att invändningar per definition skulle vara något bra? Då är vi inne på invändningar för invändningarnas skull. Eller ska man kräva en viss kvalitet av invändningarna?
Det intellektuellt hederliga vore att lägga invändningar som visat sig inte hålla åt sidan. Utgångspunkten borde förstås vara att invändningar ska hålla, inte att de är hållbara tills någon kommit med en invändning som talar för motsatsen, men många gånger handlar det nog om invändningar som personer trodde höll. Det finns inget skäl att påstå att personer medvetet far med osanning om man inte har anledning att tro det vill säga.
Ibland tror man på mer eller mindre goda grunder att man har en invändning som förändrar grundförutsättningarna för samtalet. Sådana invändningar kan förstås vara värda att lyfta. Ibland visar det sig att man hade fått allt om bakfoten. Om man bör göra en stor sak av att någon har haft fel beror givetvis på sammanhanget. Det är nog i de allra flesta fall mindre allvarligt om någon har fel i en bloggpost än om någon har fel på en ledarsida som läses av många fler och har en större påverkan på det politiska samtalet. Avgörande är också vad felet gäller. Ibland kan det räcka att medge att man hade fel och ta in en rättelse, be om ursäkt eller liknande. Mindre allvarliga fel som inte spelar någon självständig roll kräver ingen åtgärd på samma sätt.
Det måste inte vara någon stor sak att ha fel om man kan medge när man har det, om inte för andra så åtminstone för sig själv. En del av det är att inte upprepa felet. Problemet är när personer som antingen inte vet vad de pratar om eller struntar i om de har fel, man brukar prata om faktaresistens, ger uttryck för eller ”delar” felaktigheter som direkt eller indirekt kan få allvarliga konsekvenser för andra.
Det står förstås var och en fritt att försöka vara intellektuellt hederlig, men de som kräver intellektuell hederlighet av andra borde åtminstone försöka vara intellektuellt hederliga själva. Jag skriver försöka för att det är svårt. Människor agerar mer eller mindre känslomässigt. Det är med intellektuell hederlighet som med svartsjuka. Jag tror inte på personer som påstår att de är intellektuellt hederliga eller att de aldrig blir svartsjuka. Jag har mer förtroende för personer som förstår att det är en process. Personer som förstår att de skulle kunna agera svartsjukt eller vara intellektuellt ohederliga i vissa situationer, men aktivt försöker låta bli.
Ett sista tips! Låtsas inte att du missat att du fått motinvändningar som visar att din invändning inte håller genom att gå ctrl+c ctrl+v på den över hela internet. En invändning som står och faller med hur insatt ens omgivning är – den är inte mycket till invändning.