Det är enkelt att dra på munnen när barn som vill ha något använder argumentet ”alla andra får”. Att alla andra får ses inte som ett riktigt argument. Tänk om vuxna hade argumenterat på det viset?
Barn som argumenterar på det viset vet säkert någon som använt argumentet med framgång. De har förstått att man ska vara normal. Vuxna har den fördelen att de bara kan göra som alla andra. De behöver som regel inte någon om lov. De behöver inte formulera för sig själva eller någon annan att de vill göra någonting för att alla andra gör det. Praktiskt, eller hur?
Om vi kräver någonting särskilt av personer som inte gör som alla andra – för det gör vi -borde det väl i konsekvensens namn krävas någonting särskilt när vuxna missunnar barn att göra som alla andra? Varför förväntas barn vara experter på normkritik? Varför förväntas barn utmana normer?
”Har ni tänkt på vad inkonsekventa vi föräldrar är ibland.
Tänk er in i situationen en sen härlig sommarkväll och det är dags för barnen att komma in för kvällen. Barnet vill naturligtvis inte eftersom det fortfarande finns andra barn ute. Dom använder argumentet att alla andra får ju vara ute, och jag som förälder svarar med att det bryr jag mig inte om eller något liknande.
Nästa situation skulle kunna vara en vinterdag och man tycker att barnet skall ha en mössa på sig vilket han av någon anledning inte vill. Då använder jag som förälder det argumentet att alla andra barn har ju mössa på sig.
Jag använder alltså samma argument som mitt barn använde vilket jag förkastade när han använde det.”
Jag har all förståelse för att barn använder argumentet ”alla andra får”. Vad personer vill är mindre intressant är vad alla andra får och gör. Vad du vill är bara intressant om du vill göra sådant som uppfattas som ”normalt”. Barn skulle ha mindre framgång med argumentet ”jag vill vara utomhus” än argumentet ”alla andra barn får vara utomhus”.
Intressant nog invänder många föräldrar att det inte stämmer att alla andra barn får. De har förstås rätt i sak. Alla andra får ingenting. Det kanske inte ens ligger någonting i barnets upplevelse. Det kan vara ett fåtal som får det ”alla” andra få. Vad föräldrarna gör när de förklarar att deras barn har fel i sak är att de godtar argumentet som sådant. Allt annat skulle rimma illa med att man ska göra som alla andra.