Åldras med värdighet

Jag har funderat på det där med värdighet då det är återkommande att personer avfärdas för att de inte åldras med värdighet. Vad lägger vi in i värdighet? Vad menar vi med att personer inte accepterar sin ålder? Det är framförallt äldre som får veta att de ska åldras med värdighet. Att åldras utan värdighet är att fortsätta som om ingenting hänt.

Äldre måste göra någonting för att åldras med värdighet. De måste visa att de accepterar sin ålder. För äldre kvinnor kan det handla om att klippa av sig håret. Låter hon håret vara långt accepterar hon inte sin ålder. Här någonstans vill jag inflika att det är ni som inte accepterar hennes hår, kamma er.

Jag har tänkt på värdighet i termer av bestämd känsla av vad som är värdigt beteende för den egna personen snarare än en fråga om anseende. De som talar om att åldras med värdighet verkar mer vara inne på att man ska försöka betrakta sig själv utifrån. Jag tänkte på det häromdagen. Hur tråkiga personer som är måna om hur de framstår ofta är. Att det borde vara tvärtom.

Värdighet är något individuellt för mig. Det är upp till individen att bedöma vad som är värdigt för henne. Hur någon annan åldras kan bara vara (o)värdigt den, inte någon annan. Om man accepterar att värdighet är något individuellt finns inte ett sätt att åldras med värdighet. Då blir ”åldras med värdighet” bara tomma ord. Tack för påminnelsen, då går jag och åldras med värdighet.

Värdighet får större betydelse när man talar om bemötande. Det talas om värdigt bemötande inom vården till exempel. Hur behandlar man en person som har svårt att kommunicera vad den vill? Här kan synen på värdighet ha betydelse för den vård personen får. När det gäller personer som kan ta hand om sig själva kan den istället begränsa en. Om man är väl medveten om att något anses synonymt med att inte acceptera sin ålder kanske man väljer någonting annat bara för den trygga normalitetens skull.

Vad menar ni med att äldre ska åldras med värdighet? Varför skulle ni vara i stånd att avgöra vad som är värdigt någon annan? Hur accepterar man inte sin ålder? Om du inte kan svara på det borde du inte uppmana andra att åldras med värdighet.

För egen del tror jag att personer har blandat ihop hur andra lever sina liv med med bemötande. Om någon lever på ett sätt som avviker från hur du vill leva kan du antingen acceptera att personen lever annorlunda eller så kan du se det som ett bemötande av din livsstil. Ser man andras sätt att leva som bemötanden av den egna personen är det enklare att intala sig själv att man borde ha synpunkter. Bemötanden angår en, det gör inte hur andra lever sina liv nödvändigtvis.

Jag föreställer mig att en del kvinnor som har långt färgat hår provocerar sådana där som tror att de är universums centrum just för att de tolkar det långa färgade håret som en kritik av deras sätt att leva. Det blir en påminnelse om att något annat än anpassning är möjligt. Sådan kritik måste de naturligtvis ha rätt att svara på. Du borde tänka på att åldras med värdighet, blir då bästa försvaret.

Värdighet för mig är tätt förknippat med integritet. Att böja sig för omgivningens nycker vore under min värdighet. Men jag ser ingen anledning att försöka definiera vad det innebär att åldras med värdighet då det betyder olika saker för olika personer. Det enda jag har åsikter om är att det inte är din sak om någon annan åldras med värdighet, accepterar sin ålder eller inte.

Äldre kvinnor som gör sig till

Kan ni sluta tala om för kvinnor att de ska åldras med värdighet? Om du som läser detta inte vet vad jag menar kan det bero på att du lyckats undgå de kvinnor som förmedlar hur viktigt det är att andra kvinnor håller på ”värdigheten”. För det är alltid kvinnor.

Att åldras med värdighet handlar om att ”acceptera sin ålder”. Att acceptera sin ålder kan tyckas ofrånkomligt för hur gör man om man inte accepterar den? Du kan gärna inte höra av dig till en myndighet om du känner dig som en ung person fångad i en äldre persons kropp och få siffrorna i ditt personbevis korrigerade. Att acceptera sin ålder tycks handla om att kvinnor som uppnått en viss ålder ska undvika att passera som yngre än vad de är. Det finns inga tydliga riktlinjer för hur en 65-åring ska se ut att förhålla sig till, men några saker som återkommer när man lyssnar på de som finner det viktigt att äldre kvinnor åldras med värdighet är att de inte ska visa (för mycket) hud, sminka sig (för mycket), vara sexuellt utmanande eller bära ”ungdomliga” kläder. Att ens omgivning tror att man är yngre efter tjugofem tar de flesta som en komplimang, men av någon anledning vill man frånta äldre kvinnor den glädjen.

Vi uppmanas ständigt att vara oss själva. Att försöka vara någon annan (hur nu det går till) anses falskt, men vem man är förändras och ska få förändras. Det är inte meningen att uppmaningen ska begränsa någon. Uppmaningen till trots riskerar man att utsättas för sociala sanktioner av olika slag om man inte anpassar sig och man kan också komma att avfärdas som en wannabe.

När man säger till äldre kvinnor att de ska åldras med värdighet är det en tvångströja. Att äldre ska vara sig själva har blivit synonymt med att äldre ska vara äldre. Hur man behandlar äldre kvinnor påminner om hur man ser på barn och unga. Barn ska få vara barn, säger vuxenvärlden, men de menar inte att barn som vill ha en barnidenitiet ska få den respekterad, utan att barn ska vara barn. På motsvarande sätt ska äldre kvinnor vara äldre. De ska påtvingas en identitet av att vara äldre även om de känner sig ungdomliga. Detta sker med en medvetenhet om unga ibland vill passera som äldre och vice versa.

Senast i går påmindes jag om hur viktigt det är att äldre kvinnor åldras med värdighet. Jag satte mig intill två äldre kvinnor på bussen. Det borde jag inte ha gjort för jag fick bland annat veta att ”kvinnor i 65-årsåldern som försöker att se ut som 14 år är…för mycket”. ”Patetiskt” fyllde den andra kvinnan i och nickade instämmande.