Subvention av den heteromonogama relationen

Kondom är ett preventivmedel som ofta glöms bort när man talar om preventivmedel. När regeringen tillsammans med Vänsterpartiet meddelade att preventivmedel skulle bli avgiftsfria för unga upptill 21 år kunde jag inte låta bli att undra om det bara gällde unga personer med livmödrar. Hade jag skrivit om den nya satsningen hade jag nämnt att den bara omfattar preventivmedel som ingår i läkemedelsförmånerna. Sådana preventivmedel som skyddar mot graviditet, men inte mot sexuellt överförbara sjukdomar. Av någon anledning har de flesta som skrivit om satsningen inte nämnt det. Tanken har kanske inte ens slagit de som själva inte använder kondom. Hade jag kommenterat regeringens och Vänsterpartiets nya preventivmedelssatsning på min blogg hade jag dessutom nämnt att den i praktiken subventionerar en viss sorts relation. Den heteromonogama relationen i vilken kvinnan tar ansvar för den reproduktiva hälsan. I tider av feminism och normkritik hade det varit önskvärt om regeringen och Vänsterpartiet kunde tänka bortom kuken i fittan och även beakta att det finns unga som inte lever monogamt. Driv frågan om sänkt kondommoms i EU eller något!

Se till att Bahnhof inte behöver vända sig till EU-domstolen – stoppa datalagringen

EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet tidigare i år. Som ni kanske kommer ihåg implementerade inte Sveriges regering direktivet i tid. Det skulle ha gjorts i slutet av 2007, men det dröjde till och med 2012 innan det röstades igenom av en majoritet i riksdagen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var de enda partierna som röstade nej.

Innan omröstningen fälldes Sverige för fördragsbrott för att inte ha genomfört direktivet i tid. Det kostade Sverige 3 miljoner euro i skadestånd. För det politiska samtalet om övervakning och personlig integritet var fällningen i EU-domstolen i februari 2010 ett dråpslag. Efter domen var det rätt tyst från regeringen om datalagringsdirektivet. Åtminstone innan riksdagsvalet samma år. De som försökte lyfta upp datalagringen på den politiska dagordningen igen bemöttes med tystnad. De enda som kunde tala om direktivet utan att riskera något var de som senare kom att rösta emot det eller hade gjort det om de hade funnits representerade i riksdagen – Piratpariet och Feministiskt Initativ. Samtidigt var samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund emot datalagringsdirektivet.

Efter riksdagsvalet talade partierna om datalagringsdirektivet igen, eller åtminstone om behovet av att genomföra det. Det var mellanvalsperiod och flera år kvar till supervalåret. De partier som var emot direktivet och ville tala om det i anslutning till personlig integritet och frihet på nätet fick veta att Sverige är skyldiga att implentera EU-direktiv och att det bevisligen kostar att inte göra det. Någon ideologisk diskussion var det inte frågan om. Det fanns de som beskrev skadeståndet som billigt i sammanhanget. En del menade att det skulle kosta Sverige mer att genomföra direktivet. I kronor räknat.

Något som däremot inte går att värdera i kronor och ören, och det är också vad diskussionen borde handla om, är personlig integritet och frihet på nätet.

Moderaterna och Socialdemokraterna hade bråttom med att genomföra datalagringsdirektivet. Partierna hänvisade till EU när de inte ville prata ideologi. I våras ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet.

Direktivet är inte förenligt med Europakonventionens artikel 8 om rätten till ett privat- och familjeliv: ”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”.

För de som motsatt sig datalagringen var det något av ett erkännade. Sverige fick dessutom tillbaka skadeståndssumman på 3 miljoner euro. Det ansågs inte rimligt att Sverige hade tvingats betala skadestånd för att inte ha infört ett direktiv som hade underkänts.

Direktivet ogiltigförklarades för att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Var är politikerna som hänvisar till EU, EU-domstolen och Europakonventionen nu? Om det var så viktigt att Sverige implementerade datalagringsdirektivet på grund av EU varför är det då inte viktigt att Sverige upphör med datalagringen på grund av EU-domstolen? Den enda rimliga förklaringen är att Moderaterna och Socialdemokraterna är emot personlig integritet och frihet på nätet på närmast ideologisk grund.

Bahnhof som slutade datalagra i och med att datalagringsdirektivet ogiltigförklarades har anmält Sveriges datalagring till EU-kommissionen. Bahnhof kommer att ”kämpa hela vägen till EU-domstolen” om det behövs. Det borde inte behövas. Sverige kan stoppa datalagringen om inte av ideologiska skäl så åtminstone för att inte riskera att bli tillrättavisat av EU-kommissionen och EU-domstolen.

Kommer ni ihåg hur det gick till när tvångssteriliseringarna av transpersoner stoppades? Det var inte socialministern som förstod det orimliga i att transpersoner var tvungna att underkasta sig sterilisering för byte av juridiskt kön. Det var Kammarrätten som tolkade artikel 8 och 14 Europakonventionen. Tvångssteriliseringarna var inte förenliga med mänskliga rättigheter, enligt domstolen.

Sveriges regering och riksdag kan förhindra att ett liknande scenario upprepas om de vill bli ihågkomna för att ha stått upp för mänskliga rättigheter. Skulle de vara ointresserade av det önskar jag Bahnhof lycka till i EU-domstolen.

Rösta bort övervakningsivrarna!

Varför är det så tyst om övervakning och personlig integritet i svensk debatt? Marie Demkers svar på frågan är att de politiska partierna inte vill politisera frågan om avlyssning. En annan bidragande orsak enligt Demker är att det inte finns någon lagstiftning som står på spel att mobilisera medborgare kring som det fanns 2008 när det inte alls var lika tyst och riksdagen röstade igenom FRA-lagen.

Frågan kommer inte att hamna på deras agenda om vi inte mobiliserar oss för som Demker skriver har de flesta partier varit ”delaktiga i den svenska övervakningen på ett eller annat sätt” och det är de väl medvetna om. Kritiska artiklar och texter måste delas och människor måste ut på gator och torg och demonstrera.

Det måste gå att engagera medborgare i ett allmänt motstånd mot avlyssning och övervakning av vanliga medborgare. Jag tänker göra det jag kan och uppmana de jag känner att inte rösta på något parti som är för övervakning av vanliga medborgare eller agerar stödparti åt något sådant. Jag tror att det är det enda som kanske kan få de ansvariga partierna att tänka om. Valresultatet måste få tala sitt tydliga språk. Efter valet kan de får göra sina valresultatsanalyser bäst de vill och komma fram till att de tappade väljare för att de inte tog värdet av den personliga integriteten på allvar.

De ansvariga partierna kommer inte att ta upp den här frågan om väljarna inte kräver det. Väljare är nämligen vad vi är för dem. Riksdagspartierna vill inte prata om FRA och riskera att ge medieutrymme åt partiet som tycker annorlunda i denna fråga. Piratpartiet. Vad de gör är att de går ut i media berättar att de har förtroende för FRA, att de utgår från att myndigheten inte bryter mot lagen. Lagen i sig vill de inte prata om. Och det fungerar. Det fungerade också inför riksdagsvalet 2010 då ett antal partier gick ut med interna riktlinjer om att inte prata om Piratpartiets frågor.

Den personliga integriteten är alldeles för viktig för att enbart agera om något ”talar för” att FRA går utanför sina redan alldeles för vidsträckta befogenheter. Då det inte ligger i de folkvaldas intresse att försäkra sig om att vanliga medborgare inte blir övervakade måste vi som berörs vara tydliga med att det i vart fall ligger i vårt.