Språkligt lättillgängligt skydd för den sexuella integriteten

Om sexuella övergrepp har med sex att göra eller inte har diskuterats. ”Det är genom vaginan som kvinnan penetreras och befruktas, den blir erotiskt centrum endast genom ett ingrepp från mannen, vilket alltid blir ett slags våldtäkt.” (s. 225) och ”Hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget ändå alltid en våldtäkt.” (s. 234) skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet från 1949. Jag delar inte de Beauvoirs beskrivning av vaginala samlag, men det är tråkigt när den ena förenklingen bemöts med den andra; våldtäkt har inget med sex att göra.

”Under de senaste kanske tio åren har själva sexet petats ut ur våldtäktsförståelsen. Vi har fått lära oss att våldtäkt handlar om makt och våld. Som för att rädda sexualiteten har våldtäkten kopplats loss från mäns lust. Men visst handlar det också om män som väljer att knulla på sina villkor. Med hjälp av patriarkatets makt åt den enskilde.” skriver Malin Ullgren under rubriken ”Våldtäkt är också sex”.

Jag känner igen mig i Ullgrens beskrivning av hur man pratat om våldtäkt, men kanske ser vi en förändring. När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att  brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp.

För att tydliggöra att sexualbrottens skyddsintresse framför allt är den sexuella integriteten föreslår vi att kapitelrubriken ändras till Om brott mot den sexuella integriteten m.m.”

Sexualbrottskommitténs förslag har i sin helhet tagits emot väl. Flera av de förändringar som kommittén förslår är sådana som efterfrågats av olika intresseorganisationer, bland annat sådana som arbetar mot sexuellt våld. En annan anledning till att vi besparats en diskussion om våldtäkt torde vara kommitténs övertygande motivering.

”När vi nu föreslår en sexualbrottslagstiftning som inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar finns det anledning att överväga om inte vissa brottsbeteckningar – i första hand våldtäkt och sexuellt tvång – samtidigt bör ändras.”

”Betydelsen av att ändra brottets beteckning ska inte underskattas. Från rent språkliga utgångspunkter kan det ifrågasättas om rubriceringen våldtäkt inte borde ha ändrats redan när utnyttjandefallen lades till i bestämmelsen i och med 2005 års reform. Redan då upphörde i praktiken kravet på våld eller hot från gärningsmannens sida. När vi nu överväger en övergång till en lagstiftning som drar gränsen mellan straffri och straffbar gärning vid om deltagandet har varit frivilligt eller inte är skälen för att ändra brottsbeteckningen ännu starkare. En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld. Om avsikten med förändringen dessutom är att ge uttryck för ett tydligt normativt budskap finns det ännu större anledning att överväga en ny rubricering för de allvarligaste sexualbrotten.” (s. 188, SOU 2016:60)

Sexualbrotten regleras i brottsbalkens sjätte kapitel.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Utan att veta om de är ute efter en moralisk eller juridisk diskussion om våldtäkt finns det fortfarande de som menar att en våldtäkt kräver ett visst mått av våld. Rent juridiskt finns det inget stöd för det. Av våldtäktsbestämmelsens andra stycke framgår att våldtäkt inte heller kräver något som överensstämmer med den ”vardagliga” förståelsen av vad våld:

”Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Den som menar att våldtäkt inte har med sex att göra får problem när inledningsvis önskat och ömsesidigt sex upphör att vara det. Vem som helst borde förstå att frivilligt sex som övergår i sexuella handlingar någon inblandad inte vill delta i byter karaktär. Genom att påstå att sex inte har någonting med sexuella övergrepp att göra behöver den som inleder frivilligt sex med någon aldrig ens fundera över det fortsatta innehållet, om det är inom ramen för samtycket eller inte. För att undvika att personer fastnar för att sex som inleds frivilligt aldrig kan övergå i sexuella övergrepp är det bättre att betrakta sex som ett händelseförlopp där sex blir vad vi tillsammans, eller personer var för sig, gör det till och att vara tydlig med att samtycke till sex inte betyder att man samtyckt till något ”paket” av sexuella handlingar. Också utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den till skillnad från våldtäkt inte är laddad med någon särskild innebörd på samma sätt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – kanske tog de initiativ till sexet som sedan fick en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de utsatts för något brottsligt.

Den vardagliga förståelsen av våld är restriktiv beroende på vilka kommentarsfält man läser. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter och sex med deras döttrar som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013, som även omfattar passiva offer, har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppet är bra för att det är negativt laddat. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver sådant som utgör en våldtäkt i juridisk mening utan att använda ordet våldtäkt är det inte säkert att personer ser några problem med det.

Sexualbrottskommittén skriver vidare:

”Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. I verkligheten utgör den typen av våldtäkt en mycket liten andel av alla våldtäkter som sker varje år.”

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte hädanefter kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp, vilket borde vara tillräckligt för att markera allvaret. Men så tillhör en del av oss den minoritet som ser allvarligt på kränkningar också.

Öde värre än döden

Kommer ni ihåg när feminister ifrågasatte att våldtäkt framställdes som ett öde värre än döden? Våldtäkten som ett öde värre än döden användes inte minst för att motivera hårdare tag mot sexualbrottslingar. Det här var innan man talade om tolkningsföreträde.

Personer som hade erfarenhet av våldtäkt skrev om hur de hade gått vidare och lagt de sexuella övergreppen bakom sig. De ifrågasatte de som talade om våldtäktsoffers liv i termer av före och efter våldtäkten. De menade att föreställningen om våldtäkt som ett öde värre än döden bidrog till att våldtäktsoffer som ville leva vidare inte sågs som riktiga våldtäktsoffer.

Det ska sägas att jag delade sådana texter ibland utan att ens fundera på om jag inte sparkade in öppna dörrar. Sedan dess har framställningen av våldtäkt genomgått en förändring.

Jag ser sällan personer tala om våldtäkt som ett öde värre än döden längre. Våldtäktsoffer beskrivs sällan som överlevare. Men av någon anledning publiceras det fortfarande texter om hur våldtäkt jämt och ständigt utmålas som ett öde värre än döden. Och av någon anledning delas de.

”Vi måste sluta förutsätta att alla våldtäktsoffer är ärrade för livet. Vi måste sluta snacka om hur någon måste vara ”helt förstörd”. Media måste sluta reproducera bilden av att ett våldtäktsoffer för alltid kommer gräma sig över våldtäkten.” (Moralfjant)

”Våldtäkt är som sagt något som alla icke-män tidigt får lära sig att de måste förhålla sig till som en högst påtaglig realitet, samtidigt som vi får lära oss att det är ett öde som nästan är värre än döden.” (Arbetaren)

”Vi matas ständigt med att det är det absolut värsta som kan hända oss. Ibland sägs det till och med att det är ett öde värre än döden, eftersom en behöver leva med sviterna efter en våldtäkt.” (ETC)

”En våldtagen kvinna är förstörd, allt som var hennes har tagits ifrån henne, för alltid. Som om en våldtäkt kommer åt kvinnans kärna, smular sönder den, trampar på den. Som om det vore bättre att vara död än att vara våldtagen.” (Sydsvenskan)

”Med tanke på den roll sexuella övergrepp spelar i vår kultur är det lätt att förstå den som drabbas av panik när en älskad vän, en partner, ett barn eller en bekant drabbas. Men ett övergrepp behöver inte förstöra livet för den som utsatts.” (Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson)

Jag vet inte om det är jag som lever i en trygg miljö eller något, men jag måste vända mig till Familjeliv för att hitta sådana beskrivningar av våldtäkt nuförtiden. Feminister och andra som varit tongivande i debatten tar inte längre våldtäktsoffers tolkningsföreträde.

Kanske har man några personer som kommenterar på Familjeliv i åtanke, men det är nog inte de som tar del av texter om att våldtäkt inte alls är ett öde värre än döden. Det är nog främst personer som alltid har läst dem som läser och delar dem. Kanske mest av gammal vana. Att våldtäkt är ett öde värre än döden verkar vara en älskad figur att kritisera, men ibland kan det vara klokt att stanna upp och fundera över om ens tidigare iakttagelser fortfarande äger giltighet.

Samlagsbegreppet i brottsbalken

Under dagens föreläsning om sexualbrott tog föreläsaren upp en sak som jag inte kände till men borde ha känt till i och med att jag är intresserad av sexualpolitik.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Endast samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag kan utgöra en våldtäkt, enligt brottsbalken. Vad jag inte hade någon aning om är att samlag endast avser en sorts samlag. Samlag enligt brottsbalken innebär kuk i fittan. Jag har antagligen utgått från att samlag omfattar anala och orala samlag då det överensstämmer med mitt språkbruk. Att samlag kan vara anala är lika givet som att oralsex är sex.

Våldtäktsbegreppet omfattar även sexuella handlingar jämförliga med samlag och dit räknas till exempel anala och orala samlag. Det nuvarande samlagsbegreppet har fått kritik för att vara heteronormativt, men det är endast heteronormativt i den mån det är cisnormativt, vilket det verkar vara. Det förutsätter samlag mellan en kvinna och en man där kvinnan har en fitta och mannen har en kuk. Antagligen skulle ett samlag mellan en person med kuk och en person med fitta räknas som samlag enligt brottsbalken oavsett deras juridiska kön, men helt säker kan man inte vara när förarbetena talar om ”mannens och kvinnans könsdelar” och det inte har prövats i domstol.

I praktiken saknar det snäva samlagsbegreppet betydelse för själva våldtäktsbegreppet om de sexuella handlingarna är jämförliga med samlag, vilket de är om de rör sig om exempelvis anala eller orala samlag.  Samtidigt kan jag inte komma på något godtagbart skäl att behålla ett heteronormativt och cisnormativt samlagsbegrepp som med lätthet kan ersättas med ett mer inkluderande begrepp.

När sexualbrottslagstiftningen förändras nästa gång får lagstiftaren gärna passa på att utvidga samlagsbegreppet i den mån det över huvud taget är relevant. Är det relevant av pedagogiska skäl? ”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till en sexuell handling döms för våldtäkt till…” kanske räcker? Lagstiftaren får gärna också se över formuleringar som antyder att alla kvinnor har en fitta och liknande.

Låt mig citera ur Prop. 2004/05:45.

”Tillämpningsområdet för våldtäkt omfattar inte allt slags sexuellt umgänge. Detta följer av att det skall vara frågan om samlag eller annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Således omfattar våldtäktsbrottet samlag. Med samlag avses endast vaginala samlag. Det finns inget krav på att samlaget skall vara fullbordat, d.v.s. att sädesavgång eller inträngande har skett, utan det är tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar har kommit i beröring med varandra.”

”Till handlingar som innebär en kränkning som är jämförbar med den som uppkommer vid påtvingat samlag räknas regelmässigt sådant handlande som att föra in ett föremål eller en knytnäve i en kvinnas underliv. Det skall vara fråga om en objektiv bedömning om handlingen typiskt sett innebär en så allvarlig kränkning som den som uppkommer vid ett påtvingat samlag. På det sättet har man velat lyfta fram kränkningens art i stället för sexualhandlingen som sådan”.

Våldtäktskulturen är mer än män dömda för sexualbrott

Det finns ingen våldtäktskultur. Detta enligt en ledare i Dagens Nyheter. Om en våldtäktskultur hade funnits hade inte bara en man av 200 dömts för sexualbrott. Vad som inte heller finns är en kultur av att anmäla sådant som faller inom ramen för brottstypen sexualbrott, men det berörs bara i förbigående. Vid sexualbrott är mörkertalet särskilt omfattande och förändringar i anmälningsbenägenheten kan också påverka antalet våldtäkter i statistiken, enligt Brottsförebyggandet rådet.

”I själva verket är det alltså ”bara” en man av 200 som någonsin dömts för ett sexbrott, och riskfaktorerna är mer individuella än samhälleliga”. Den risk som avses är inte risken att bli dömd för sexualbrott utan risken för att begå sexuella övergrepp. I DN-ledaren sammanblandas sexuella övergrepp begångna av män med andelen fällda sexualbrottslingar bland gruppen män.

Det är i sak korrekt att den som inte dömts för ett sexualbrott inte anses ha begått ett sexualbrott. Det är domstolen som avgör om ett brott har förövats. Om någon utsatts för ett brott i strikt mening är dock inte särskilt intressant ur ett brottsofferperspektiv med tanke på vad ett brott är.

Dagens Nyheter framställer det som att antalet män som dömts för sexualbrott säger något om huruvida det finns en våldtäktskultur eller inte när det snarare kan vara så att få fällande domar tyder på att det finns en våldtäktskultur. Skulle vi påstå att få fällande domar tyder på avsaknaden av en våldtäktskultur i länder där man tar mer lätt på sexuella övergrepp? Antagligen inte.

Har ledarskribenten ens funderat på vad personer som hävdar att samhället genomsyras av en våldtäktskultur menar? Våldtäktsanmälningar som leder till åtal och fällande domar brukar inte vara i fokus, utan snarare de våldtäkter som inte anmäls.

Mörkertalet som Dagens Nyheter ändå menar att vi måste ta hänsyn till talar i sig för att det finns en våldtäktskultur. Personer som blivit våldtagna blir inte sällan misstrodda och ifrågasatta. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att våldtäktsoffer drar sig för att anmäla.

Det faktum att en åklagare inte väcker åtal (kanske gick det inte ens att identifiera någon misstänkt) ska inte förstås som att anmälaren inte har varit med om det hen påstår sig ha varit med om. Inte heller ska en friande dom förstås på det viset. Målsäganden kan ha blivit utsatt för en otillåten gärning utan att åklagaren lyckats övertyga domstolen om att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att den åtalade hade uppsåt till den otillåtna gärningen.

De allra flesta som har sex är nog av uppfattningen att sex ska vara på deras villkor. De villkor som sexualbrottslagstiftningen uppställer kan i och för sig bli relevanta i efterhand om personers sexuella integritet inte respekteras. I den mån respektlösheten har tagit sig sådana uttryck som är kriminaliserade vill säga.

Det finns ett juridiskt våldtäktsbegrepp som inte ska förväxlas med det sociala våldtäktsbegreppet. Det sociala våldtäktsbegreppet kan rymma mer eller mindre än det juridiska våldtäktsbegreppet. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965. Om någon innan 1965 hade berättat för mig att hen hade blivit våldtagen inom sitt äktenskap vill jag tro att jag hade lyssnat på personen istället för att invända att hen inte alls hade blivit våldtagen av sin make eller maka.

När man talar om en våldtäktskultur är vanligen inte dömda sexualbrottslingar i fokus. Det är inte ens säkert att det som är i fokus är kriminaliserat utan det kan vara frågan om sex som inte sker med alla inblandades samtycke eller sex som delvis sker med de inblandades samtycke, men utan att något hot eller våld förekommer. Det går att samtycka till sex utan att därmed ha samtyckt till alla former av sex. Vad som problematiseras när man talar om en våldtäktskultur är ofta sådana erfarenheter som inte anmäls. Sådana erfarenheter som inte nödvändigtvis syns i statistiken.

Våldtäktskulturen handlar inte enbart om våldtäkter utan också om synen på vad framförallt kvinnor ska tåla inom ramen för det som kallas sex, synen på vem som är våldtäktsbar. Vissa kvinnor anses inte kunna bli våldtagna, antingen för att de har haft ”för mycket” önskat och ömsesidigt sex, varit för trevliga eller något annat som knappast förtar våldtäktens karaktär av en våldtäkt för den drabbade. Våldtäktskulturen påverkar hur vi rör oss, hur trygga vi känner oss i olika sammanhang.

Inte nog med att för få män döms för sexualbrott för att DN ska gå med på att det finns en våldtäktskultur. Sexbrottslingar är dessutom ”föraktade på alla nivåer av det svenska samhället, inte minst inom kriminalvården”. Det stämmer att personer som dömts för sexualbrott föraktas, men hur är det med personer som haft sex med personer som inte samtyckt, utan att för den skull ha blivit anmälda eller dömda?

På en rak fråga är de allra flesta emot våldtäkt, men det är ganska ointressant att undersöka hur personer ställer sig till våldtäkt om det inte definieras närmare. Somliga är oerhört restriktiva i sin syn på vad som är våldtäkt och erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter, våldtäkt mot barn och våldtäkter begångna av utrikesfödda.

Att kvinnor såsom våldtäktsoffer anses ha ett ansvar vid våldtäkt och att definiera våldtäkt på ett sådant sätt att en själv aldrig skulle passera som en våldtäktsman är ett av de allra tydligaste uttrycken för våldtäktskulturen.

Den enda abortgrunden värd namnet

Abortmotståndet i Europa ökar om vi ska tro den senaste tidens rapportering om föreslagna begränsningar av aborträtten. Samtidigt pågår i detta land en diskussion om hur vi ska tolka samvetsfriheten enligt Europakonventionen. Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti begränsa den fria aborträtten till att enbart gälla fram till vecka 12. Att 95 procent av alla aborter utförs innan dess verkar partiet inte ha tagit intryck av.

Det som händer runtom i Europa är en påminnelse om att aborträtten är ett resultat av feministisk kamp och att den hela tiden måste försvaras. Försvaret kan ta sig olika uttryck. Mer framgångsrikt försvar förhindrar föreslagna inskränkningar av aborträtten och förmår länder att anta en lagstiftning som utökar den.

Häromdagen nämnde jag att det har blivit mindre populärt att försvara saker på ett rent principiellt plan. Yttrandefriheten för att bara ta ett exempel. Jag skulle säga att abort är något av det vi fortfarande är mest benägna att försvara rent principiellt, men jag ser allt fler som särskilt försvarar vissa kvinnors rätt till abort. Inte helt osannolikt som en reaktion på de europeiska förslagen om att begränsa aborträtten annat än i särskilda fall.

Kvinnor som blivit gravida till följd av sexuella övergrepp har lyfts fram som särskilt skyddsvärda trots att de allra flesta mig veterligen blir gravida inom ramen för frivilligt sex. Jag förstår att de som försvarar sexualbrottsoffers rätt till abort vill väl, men det finns inget skäl att göra sig beroende av särskilda omständigheter när man försvarar aborträtten om man menar allvar med att den borde gälla alla kvinnor.

Under vilka omständigheter en man har ejakulerat i någons underliv ska inte vara avgörande för om den gravida har tillgång till abort eller inte. Feminister har ingen anledning att gå in på sådana detaljer när de försvarar aborträtten. Oavsett om befruktningen skedde inom ramen för ett sexuellt övergrepp eller i övrigt samtyckande sex ska det inte ha någon betydelse för kvinnans rätt till abort.

Vill man få kvinnor att ljuga om att de blivit våldtagna är ett säkert sätt att åstadkomma det att uppställa våldtäkt som krav för abort. Jag har ingen aning om det är svårare att bevisa att en våldtäkt har ägt rum än att få tillgång till en illegal abort på Malta där ingreppet är totalförbjudet, men att det är svårt råder det ingen tvekan om. Det går att komma på massor av praktiska invändningar av detta slag mot att inskränka aborträtten. Ibland kanske det krävs för att övertyga arbetskollegan, men allmänt finns inget skäl att föra diskussionen på den nivån. Då spelar man bara abortmotståndarna i händerna.

Abort är ingen begränsad ”resurs” som bara ett fåtal har tillgång till, men det kan verka så om man ställer sexualbrottsoffer mot personer blivit gravida för att män ejakulerat i deras underliv under andra omständigheter. Jag vet inte hur vanligt det är att kvinnor framställs som ansvarslösa personer som betraktar abort som något av ett ”preventivmedel”. Detta trots att jag enbart hört individer av annat kön tala om abort i sådana termer.

Det finns inget skäl att prioritera en del abortgrunder framför andra då det inte finns något som hindrar att så många aborter som efterfrågas utförs. Den enda abortgrunden värd namnet är en gravid person som av något skäl inte vill eller kan fullfölja sin graviditet.

Samtyckeskultur med samtyckeslag eller självreglering?

Som en person som har svårt för “signalpolitik” är det intressant att en del av dem som är negativa till någon form av samtyckeslag motiverar det med att en sådan vore just signalpolitik. Signalpolitik är inget otvetydigt begrepp och personer använder det för olika syften. Jag vill i vart fall mena att en samtyckeslag inte hör dit eftersom att den skulle förändra gällande rätt. Signallagar angriper något som redan är förbjudet (vårdslöshet i trafik eller djurplågeri till exempel) och förbjuder det “igen” i en särskild lag (se trafikförordningens förbud mot “användande av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet” och förbudet mot att genomföra sexuella handlingar med djur i djurskyddslagen) för att skicka signaler till allmänheten utan att förändra gällande rätt.

Var och en ska ha rätt till sin kropp. Den rätten omfattar en rätt att samtycka till sex, men för att den ska fylla någon funktion också en rätt att inte ge sitt samtycke och att sluta samtycka. Det senare är något annat än att “ta tillbaka” ett samtycke en givit inledningsvis. Samtycke är antingen något man har eller inte har. Om en person slutar samtycka eller av något skäl inte samtycker till vissa sexuella handlingar måste andra respektera det. Ett samtycke till sex är inte ett samtycke till sexuella handlingar vilka som helst. Att en person inledningsvis hade någon annans samtycke ger inte denne någon rätt till ett “avslut” på sina villkor. Föreställningen att män som grupp har rätt till ett avslut på sina villkor är en produkt av könsmaktsordningen enligt vilken kvinnor är underordnade män, men den har också sin grund i den vanliga uppfattningen att sex måste följa en särskild mall. En mall som ger män som grupp vissa sexuella fördelar på kvinnor som grupps bekostnad. Att man inledningsvis hade en persons samtycke är ingenting man använder emot någon annan om man menar allvar med att människor ska ha rätt till sina kroppar.

Syftet med en samtyckeslag är inte enbart att signalera att det är fel att ha sex med personer som inte har samtyckt till det. Syftet är också att kriminalisera sexuella handlingar med en person som inte har samtyckt. Det är i dag inget brott att ha sex med någon som inte samtyckt. (Om personen är under 15 år räknas det som våldtäkt mot barn oavsett om personen var med på det eller rentutav tog initiativ till det.)

En samtyckeslag berör till skillnad från lagar som är ett utflöde av signalpolitik något som de allra flesta människor har en positiv har en inställning till och allt fler som har ett aktivt sexliv efterfrågar en sådan. En samtyckeslag skiljer på sex med de inblandades samtycke och sex utan någon av de inblandades samtycke medan det som träffas av signalpolitik vanligtvis ses som något negativt i sig. Det går att hävda att sex med samtycke är helt väsensskilt sex utan samtycke och det är rimligen också upplevelsen för den som inte samtycker, men det faktum att man kan sluta samtycka till sex man inledningsvis var med på gör det svårt att helt separera dem, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt.

I någon mening signalerar en lag alltid något, men vad som utmärker signalpolitik är att signalerna är målet. Signalerna är inte ett misstag om de inte får till effekt att personer tycker att det som utmålas som fel också är fel. De är inte ens säkert att de ses som ett misstag om de för med sig negativa konsekvenser. Sådant går alltid att nonchalera om inte annat. Huvudsaken är att det signaleras. Om människor inte uppfattar dem som lagstiftaren vill är det för all del tråkigt, men man avkriminaliserar inte något som kriminaliserats av signalpolitiska skäl utan vidare då det kan uppfattas som en signal i sig. En signal som lagstiftaren inte vill skicka. Det är en anledning till att jag har så svårt för signalpolitik. Svårigheten att bli av med lagstiftning som är en produkt av politiker som ville visa sig handlingskraftiga utan att förändra något med hjälp av signaler.

beatrice ask

Vår justitieminister Beatrice Ask som annars är signalpolitikens tillskyndare är inte beredd att i lag “signalera” att det är fel att ha sex med någon som inte samtycker. Ask tog avstånd från en samtyckeslag när hon medverkade i Agenda med anledning av en demonstration för samtycke som samlade flera tusen deltagare. Moderaterna är som enda riksdagsparti emot en samtyckesreglering. Socialdemokraterna meddelade nyligen att de vill se en “förutsättningslös utredning” av våldtäktslagstiftningen. Frågan har redan utretts som bland annat Miljöpartiet som länge verkat för en samtyckeslag konstaterat. Att Socialdemokraterna öppnar för att utreda möjligheterna att införa oaksamhetsrekvisit för vissa sexualbrott är betydligt mer intressant. Men en förutsättningslös utredning kan komma fram till vad som helst. Det är för tidigt att säga att Socialdemokraterna är för en samtyckeslag, men de vill i vart fall inte göra sällskap med Moderaterna och framstå som ett riksdagsparti som är förutsättningslöst emot.

Personer som efterfrågar en samtyckeslag har förhoppningar om att en sådan ska verka normerande och förändra människors attityder. Att en samtyckeslag ska bidra till att fler försäkrar sig om samtycke innan de har sex med någon till skillnad från i dag då en del utgår från att sex är helt i sin ordning om ingenting annat sägs. Som vi vet betyder “om ingenting annat sägs” inte särskilt mycket då personer som är offer för sexuella övergrepp anses ha sig själva att skylla. Det finns så gott som alltid en förmildrande omständighet.

Om lagar kan förändra attityder är en intressant diskussion. Jag tror att de kan bidra till attitydförändringar om de – som i det här fallet – kompletteras med en diskussion om samtycke och samtyckeskultur. Den diskussionen är nog mer sannolik att påverka människors attityder än en lagtext i sig varför en ikraftträdd samtyckeslag inte får sätta punkt för arbetet med att förändra människors attityder. Attityder är i ständig förändring och attitydförändring kräver en ständigt pågående process.

demo

Det är bekymmersamt att uppskatta attitydförändringar, men de allra flesta verkar vara rörande överens om att det tar tid att förändra människors attityder varför det kan vara tveksamt att döma ut en lag som trädde i kraft för en mandatperiod sedan för att den inte gett resultat. Vilkas attityder det är man vill förändra måste man också ta hänsyn till. De allra flesta verkar vara rörande överens om att det är enklare att påverka unga människors attityder och det är ofta de som är i fokus när man talar om samtycke även om det angår oss alla. Om en samtyckeslag endast förändrar formar ungas attityder till sex som en aktivitet som förutsätter de inblandades samtycke, men inte har någon märkbar påverkan på äldre som växt upp med att samtycke inte är en naturlig del av sex måste den trots allt ses som en framgång. Hur vi ser på sexuella övergrepp och vilka som kan drabbas är inte alls osannolikt färgat av vad som gällde innan 1965, året då våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades, bara för att ta ett exempel. Med det sagt kan man fråga sig när det skulle vara möjligt att uppskatta om en samtyckeslag har förändrat attityder.

Emellanåt framställs det som att alla i själva verket är överens om att samtycke är en förutsättning för sex, utom de som inte försäkrar sig om att samtycke föreligger när de har sex och raljerar över det antar jag, och att en samtyckeslag inte är “rätt väg” att gå. Vilken väg är då rätt? Om man är för en samtyckeskultur men tveksam till en samtyckeslag borde man inte ha någonting emot frågan. Jag tror inte på någon rätt väg, men för alla som gör det borde det vara ganska givet att vi i sådana fall inte har utforskat den ännu.

Samtycke är ingen förutsättning för att sexuella handlingar ska företas i dag, men det hindrar inte att personer som möter unga personer och pratar med dem om sex och samlevnad förmedlar att sex förutsätter samtycke. RFSU och RFSL gör det redan. Vidare finns det inget som hindrar de som är tveksamma till en samtyckeslag att tråka ut sin omgivning med betydelsen av samtycke i sexuella situationer. Jag förutsätter att de ägnar sig åt den sortens självreglering just eftersom att de är tveksamma till en samtyckeslag. Medan vi väntar på att det ska ge resultat våldtas personer.

Preventiva åtgärder mot våldtäkt är sällan preventiva

Det finns två sorters människor, de som kan tänka sig att förgripa sig sexuellt på andra och de som inte kan det. Det finns inga belägg för att kvinnor som klär sig på ett visst sätt löper en större risk att bli våldtagna än andra kvinnor, men trots det framställs det som en sanning. Senast på Svenska Dagbladets Ledarbloggen.

En person som kan tänka sig att utsätta en annan person för ett sexuellt övergrepp kan säkert föreställa sig (det går att föreställa sig i stort sett vad som helst) att det är enklare att utsätta en person med mindre kläder för ett påtvingat samlag. Men det kräver att personen är kapabel att förgripa sig på en annan människa från första början, något som lite kläder hit eller dit knappast förändrar.

Att kvinnor ska tänka på hur de klär sig handlar nästan alltid om överfallsvåldtäkter trots att sexuella övergrepp där förövaren är bekant med offret är betydligt vanligare. Det enda man åstadkommer genom att framställa val av klädsel som en preventiv åtgärd mot sexuella övergrepp är att tala om för personer som kan tänka sig att förgripa sig på någon att välja ut offer som klär sig på ett visst sätt så att de kan ursäkta övergreppen inför sig själv och eventuellt också inför andra som kan tala om ”förmildrandrande omständigheter”.

En annan risk med tugget om kvinnors klädsel är att kvinnor som klär sig ”oförsiktigt” tänker att det är deras fel om de blir våldtagna och låter bli att anmäla. Flera som tillhör det så kallade mörkertalet som det talats om de senaste dagarna har känt skuld inför vad de blivit utsatta och det bottnar dels i de preventiva åtgärder mot våldtäkt som ständigt kommer på tal utan att de är det minsta preventiva.

Kvinnor som är tillsammans med män löper antagligen en mindre risk att bli våldtagna av andra män de känner eftersom att en förövare som våldtar en upptagen kvinnan riskerar att få hennes partner på halsen. Kategorin män som kan tänka sig att våldta kan se kvinnor som allmängods om de inte ”tillhör” någon man. Ett illustrativt exempel på en del mäns respekt för mäns äganderätt till ”sina” kvinnor är att det som kvinna kan det vara enklare att avvisa sexuella förslag från män genom att hänvisa till sin (ibland uppdiktade) partner än att visa sig ointresserad eller säga nej.

Vidare löper kvinnor som har sociala relationer med män antagligen en större risk att bli våldtagna (av män) än de som inte har det. Frågan är vad vi ska med den informationen till? Ingen aning. Det skulle aldrig falla mig in att uppmana kvinnor att antingen vara märkbart monogama eller att helt och håller bryta med män. De flesta personer våldtar inte personer i sin omgivning så varför vidta sådana oproportionerliga åtgärder? Ingen aning. De enda åtgärder jag har ett större moraliskt problem med är de som framställs som sådana utan att vara det – att klä sig på ett visst sätt är inte en preventiv åtgärd mot att bli utsatt för sexuella övergrepp hur gärna en del än vill tro det.

Sexuella övergrepp med normala sexuella inslag

Vad vi betraktar som sexuella övergrepp handlar i någon mening om vad vi betraktar som normalt och onormalt. Om en 17-åring och en betydligt äldre person har analsex med varandra skulle en del mena på att det utgör någon form av övergrepp då de ser analsex och stor åldersskillnad mellan en relativt ung och äldre person separat som något onormalt. Vad som anses normalt handlar inte så mycket om hur vanligt analsex eller stor åldersskilnad är utan mer om våra egna känslor. Om en övervägande majoritet av 14-åringar hade oralsex efter skolan skulle vi inte få höra att det är normalt att vara sexuellt aktiv som 14-åring.

Vad som ses som onormalt handlar också om oss själva. Skulle jag ha velat haft analsex alls eller med en betydligt äldre person när jag var 17 år? Svarar man nej på den frågan är det enkelt för en del att dra den felaktiga slutsatsen att det inte ligger i någon 17-årings intresse att ha det.

Vi är mer benägna att känna med personer som faller offer för sexuella övergrepp med ”onormala” inslag. Om en sexuellt övergrepp innehåller sådant som vi tänker oss att önskat och ömsesidigt sex vanligen innehåller och som vi själva får ut någonting av ser vi många gånger förmildrande omständigheter och urskuldar gärningsmannen. Var det verkligen så farligt med påtvingad vaginal penetration? Vaginal penetration är sådant som normala människor ägnar sig åt när de har sex, hur skulle han kunna förstå att du inte ville det? Om det handlade om en batong i underlivet skulle jag kunna förstå, men nu var det en alldeles normal kuk.

Den stora utmaningen som jag ser det är INTE att få människor att förstå det allvarliga i att överfalla människor eller att stoppa upp föremål på personer som inte vill. Sådana övergrepp förekommer och är förkastliga, men de flesta är överens om att de är – just det – övergrepp. Människor som blir utsatta för sådana övergrepp kommer inte i alls lika höga grad få höra att de har sig själva att skylla då människor i allmänhet känner obehag inför för dem.

Den stora utmaningen handlar om att få människor att se det allvarliga i att tvinga sig på människor och göra saker som i önskade och ömsesidiga sammanhang ses som helt normala. Tar de schablonbilden av en våldtäkt ur sitt sammanhang ser de bara vaginal penetration med ejakulation i kvinnans underliv, och det är ju sådant som normala människor ägnar sig åt under lördagskvällarna, hur skulle det kunna vara fel i något sammanhang om alla inblandade är över 15 år?

Vi måste sluta ta sexuella handlingar ur sitt sammanhang. Sexuella övergrepp är en fråga om sammanhang och inte om de sexuella praktikerna. Enskilda handlingar utgör inte seuxella övergrepp. Att inte uttala sig tvärsäkert om vad ingen kvinna eller man vill baserat sådant som man själv inte vill ägna sig eller aldrig har ägnat sig åt är en bra början.

Prata om vad sexuella övergrepp är. Ingen ska inbilla sig att sex per automatik är önskat och ömsesidigt för alla inblandade om det sker mellan jämnåriga och innehåller praktiker som man tänker sig är ”normala”.

Att göra en Bjästa!

Språkrådet har presenterat några nya ord i vanlig ordning och glädjande nog finns ordet Bjästa med bland 2010 års nyordslista. Att göra en Bjästa är att ”ta parti för en förövare av ett brott och mobba offret” enligt Språkrådets formulering. Bjästa återfinns i mitt hemlän, Västernorrlands län, men innan Uppdrag granskning sände reportaget Den andra våldtäkten, som skildrade misstron mot en av de unga kvinnorna, hade jag inte hört talas om Bjästa vad jag vet. Misstron och mobbningen har onekligen satt orten på kartan.

Jag har ingen aning om vad de två kvinnorna tycker om Språkrådets beslut, med jag skulle inte bli förvånad om Språkrådet varit i kontakt med dem. Det finns ett behov av ett ord som beskriver den mobbning som tyvärr drabbar våldtagna kvinnor. Den här gången hade kvinnorna tur i oturen i och med att media rapporterade om det som hände i Bjästa. Plötsligt pratade alla om våldtäkterna och mobbningen och kvinnorna fick sin sociala upprättelse.

Läser man okritiskt antifeministiska bloggar kan man få intrycket av att det kommer enkelt för kvinnor att anmäla sexuella övergrepp. Jag vet inte vad man grundar det på när det är ett ganska känt faktum att många, om inte de flesta, sexualbrottsoffer tar på sig ansvaret för vad de upplevt. Det är givetvis gärningsmännens ansvar, men det finns sällan något spår av offermentalitet, vilket sexualbrottsoffer brukar tillskrivas.

Av de kvinnor jag känner har många erfarenhet av sexuella övergrepp, men jag kommer bara på en som anmält ett sexuellt övergrepp. Det som hände i Bjästa sänder signalen att du gör bäst i att hålla tyst om dina erfarenheter av sexuella övergrepp. Detsamma gäller våldtäktsanklagelserna kring Julian Assange, i det fallet pratar man passande nog om ett globalt Bjästa.

Våldtäkt är ett fruktansvärt brott, men alla förtjänar en andra chans. Jag hoppas att den unga mannen kan leva ett någorlunda normalt liv efter att han har avtjänat sitt straff. Varken gärningsmannen eller hans mor verkar ha alla hästar hemma, men mest förbannad blir jag när jag tänker på omgivningens agerande som får ses som ett övergrepp i sig. Att våldtäktsmän inte känner någon sympati med våldtäktsoffer ligger i sakens natur, men att omgivningen – som ingenting visste – spottade på en ung kvinna som påstod att hon hade utsatts för ett allvarligt brott är under all kritik.

Förhoppningsvis sänder Språkrådets Bjästa en viktig signal till de Bjästabor som är berörda och andra som bagatelliserar våldtäkt.

Kvinnors påstådda offerroll är en älskad fiende

Kvinnor som talar ut om sexuella övergrepp och gråzoner uppmanas att ta av sig offerkoftan. Kvinnor överlag ska inte vara några offer och det upprepas som ett mantra när sexuella övergrepp kommer på tal. Liksom Niklas Hellgren undrar jag vad en offerkofta, som har blivit något av ett modeord bland debattörer, är för något.

Vet jag några kvinnor som identifierar sig med de sexuella övergrepp de blivit utsatta för? Inte vad jag kan komma på. Känner jag några kvinnor som anmält sexuella övergrepp? Jag kommer på en och då räknar jag inte med mig själv. Har jag kommit i kontakt med kvinnor som ältat sexuella övergrepp de varit med om? Jag har knappt kommit i kontakt med några som betraktar sig själva som en produkt av övergrepp även om sexuella övergrepp är en erfarenhet som påverkar personer olika mycket.

Risken är att man gör personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp till offer genom att tjata om offerkoftor. Det är faktiskt bara ni som tjatar om offermentalitet.