Ung i Sverige

När jag läser personer som gör åtskillnad mellan ungdom och vuxen undrar jag om de alltid har gjort det eller om distinktionen blev viktig för dem när de fick upp ögonen för att man kan utvisa ensamkommande ungdomar.

Har ungdomarna blivit yngre eller är det bara de afghanska ungdomarna? Tidigare såg jag en del kommentarer om att ensamkommande (barn och ungdomar utan medföljande förälder eller annan vårdnadshavare till Sverige) inte var barn. Det sas att man skulle kalla saker, i det här fallet en grupp människor, vid dess rätta namn. Det kunde handla om unga som fyllt 18 år och inte räknas som barn enligt barnkonventionen, om unga som har fått sin ålder uppskriven eller om unga med okänd ålder. De senare har inte sällan blivit föremål för privatpersoners åldersbedömningar. ”Det ser vem som helst att det där inte är något barn.”

Om diverse kommentarsfältsherrar, äggkonton och en och en annan språkpolis då kunde nöja sig med att kalla ensamkommande från Afghanistan ”afghanska ungdomar” ser jag nu fler ifrågasätta deras ungdomsskap. Det måste ha varit besvärande för ”Sverigevännerna” som hoppades att svenskar inte kunde känna empati med ungdomar att inse att så inte var fallet. Barn, ungdom eller vuxen? Ung människa i Sverige som saknar nätverk både här och i Afghanistan.

De ensamkommande ungdomarna är inga ungdomar, de är män, kan det låta. Är en svenskfödd 18-åring mer av än ungdom än en afghanskfödd 18-åring? Det verkar inte bättre än att vissa tycker det. Inte minst om den senare har skägg.

Vem som är ungdom är en rätt perifer fråga som inte har särskilt mycket med engagemanget för att stoppa utvisningarna till Afghanistan att göra, men det är intressant hur människor kategoriseras då barn och unga anses vara mer skyddsvärda. Då spelar det roll vilka som inkluderas i barn- och ungdomsgruppen.

Det är därför det är så viktigt för de som engagerar sig för att ensamkommande ska få stanna att betona att det gäller barn och ungdomar, pojkar. Det är därför det är så viktigt för de som stödjer utvisningarna att ensamkommande, som grupp, kan avfärdas som män, och därmed inte lika skyddsvärda.

Är det något att bry sig om att ungdomsåren kryper allt lägre ner i åldrarna? Har de ens gjort det? Är det inte bara anonyma personer utan något som helst inflytande som retar upp sig på de som kan se människan bakom den i förekommande fall okända åldern och härkomsten?

Att hur vi pratar om grupper av människor påverkar hur vi betraktar dem, och hur de i förlängningen behandlas, tvivlar jag inte på. Framförallt tror jag att samtalet om vilka ord vi använder kan påverka hur vi ser på det vi med orden försöker att beskriva.

Det behövs en motvikt till de som pratar om våra barn och andras ungar. Ungdomarna som sittstrejkar och, andra med dem, som  uppmärksammar säkerhetsläget i Afghanistan och kräver att utvisningarna till landet stoppas är en sådan motvikt.

Hur väcks misstankarna om att någon saknar papper?

Människor som lever illegalt i Sverige ska utvisas. Det har varit regeringens målsättning de senaste åren. Det kan vara värt att ha i åtanke när polisen kritiseras för att de genomför allt fler utlänningskontroller helt i enlighet med regeringens politik. Polisens arbetsmetoder kan för all del kritiseras, vilket jag återkommer till, men ytterst är kontrollerna och antalet ”verkställigheter” en fråga om politiska beslut.

I regleringsbrev för budgetåret 2009 avseende Rikspolisstyrelsen och övriga myndigheter inom polisorganisationen kan man läsa:

”Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården ska i samråd genomföra en översyn av arbetet med att verkställa utvisnings- och avvisningsbeslut. Myndigheterna ska, utifrån vad som har framkommit vid översynen, vidta de åtgärder som krävs för att öka antalet verkställigheter.”

Under rubriken ”Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut” i regleringsbrevet från 2013 betonas att antalet avvisnings- och utvisningsbesluts påtagligt ska ökas:

”Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården ska i samverkan effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut med syfte att, i förhållande till verksamhetsåret 2012, påtagligt öka antalet verkställda beslut avseende personer som är inskrivna i Migrationsverkets mottagande.”

Regeringen har, med migrationsminister Tobias Billström i spetsen, pratat om människor i termer av kvoter. Beslut som kan vara på liv eller död för dem de riktas emot har på myndighetsspråk kallats verkställigheter. Trots kritiken mot regeringens sätt att beskriva människor som kvoter, andelar och volymer och målsättningen att utvisa fler personer har målsättningen tilltagit. Ännu fler ska utvisas.

Hur ska myndigheterna se till att fler utvisas? För det första måste de upptäcka fler människor som lever i Sverige utan uppehållsrätt. Poliser kan för all del försvara utlänningskontrollerna med att de bara gör sitt arbete, men det finns restriktioner för vad som får göras inom ramen för myndighets- och maktutövning.

Ju fler utlänningskontroller polisen genomför desto fler personer kan utvisas, men polisen har inte rätt att använda sig av vilka metoder som helst för att effektivisera sitt arbete. Poliser måste iaktta objektivitet och opartiskhet när de ägnar sig åt myndighetsutövning. Polisen får inte kontrollera en person enbart baserat på dennes utseende (se Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens inre utlänningskontroller från 2011), men trots det har etnisk profilering skett och sker utifrån allt att döma fortfarande.

En inre utlänningskontroll ska dokumenteras beträffande grunden, tidpunkten och platsen för kontrollen, vem eller vilka som kontrollerats och vem som utfört kontrollen. Dokumentation ska ordnas på ett sådant sätt att det i efterhand lätt går att få fram uppgifterna. Detta enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter för polisens befattning med den inre utlänningskontrollen.

Rapporteringen av genomförda utlänningskontroller varierar mellan de olika polismyndigheterna. Om detta har Peter Leander skrivit i sin rapport Skyldig till motsatsen bevis? En granskning av polisens inre utlänningskontroller. En del myndigheter rapporterar över huvud taget inte kontroller av personer som visar sig vara svenska medborgare. Annorlunda uttryckt – en del poliser vill inte rapportera in när de har gjort ”fel” och misstagit en svensk medborgare för en person utan uppehållsrätt. Det tar det tid att upprätta en händelserapport, men en annan bidragande orsak till den bristfälliga rapporteringen torde vara att kontrollerna har kritiserats krafigt i media.

Rasprofilering är en metod som polisen har använt i sitt arbete med att utvisa fler personer, en annan är de försöker få in de inre utlänningskontrollerna i det vanliga polisiära arbetet. Vid körkortskontroller eller när de kontrollerar om en person har giltig färdbevis i kollektivtrafiken till exempel. Detta ger också polisen en möjlighet att välja vilken kontroll de vill notera. Enbart körkortskontrollen eller det egentliga syftet med kontrollen – utlänninskontrollen.

I och med att kontrollerna inte alltid rapporteras kan det vara svårt för en person som utsatts för rasprofilering att få saken prövad i domstol. Att ha rätt är en sak, att få rätt en annan. Det blir särskilt tydligt när det gäller diskriminering som överlag är ett svårbevisad brottskategori. Har kontrollen inte registrerats finns inget bevis för att den över huvud taget har ägt rum och då är det ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, för den som upplever sig ha blivit utsatt för diskriminering att få rätt.

Hur väcks misstankarna om att någon saknar papper från första början? Det är vad den här frågan borde handla om. Alla poliser är inte rasister invänder någon, men rasprofilering är inte en mindre rasistisk arbetsmetod för det.

En del menar att Sveriges gränser har flyttats, att de har krympt och anpassat sig till kollektivtrafikens ”gränser”. För rasifierade personer som riskerar att bli kontrollerade i tunnelbanan på grund av sin hudfärg kan det förstås kännas så. För personer som lever i Sverige utan papper är det nog särskilt påtagligt. En annan bidragande orsak till den upplevelsen kan vara att vanlig polis delvis sköter gränspolisens arbete och att den inte sällan gör det i anslutning till kollektivtrafikens ”gränser”.

När man vanligtvis talar om en värld utan gränser brukar man inte avse gränserna inom kollektivtrafiken, men det finns all anledning att göra det om spärrarna i tunnelbanan utnyttjas till att upprätthålla de yttre gränserna. Bort med spärrarna i kollektivtrafiken!

Personer försvarar ibland reva-kontrollerna med att vi har en reglerad invandring. Det stämmer, tyvärr, men det ursäktar inte vilka polisiära arbetsmetoder som helst och det alldeles oavsett om de främst drabbar svenska medborgare med rätt att vara i Sverige eller papperslösa som är särskilt utsatta i vårt samhälle.

Om polisen inte vill framstå som en rasistisk yrkeskår får den upphöra med rasistiska register och arbetsmetoder. Är det så konstigt om människor – som kanske bara varit i Sverige en kortare tid – utvecklar ett polisförakt om deras första kontakt med polisen är en reva-kontroll? Poliser som hänvisar till att de bara gör sitt arbete när de kontrollerar om personer har rätt att vara i Sverige kan förslagsvis utföra det korrekt genom att dokumentera samtliga utlänningskontroller. Mörkertalet är stort.

Politikerna som är ytterst ansvariga för reva-kontrollerna måste lätta på den reglerade invandringen, ändra formuleringarna i sina regleringsbrev och betrakta de som flyr sina hemländer som människor. Människor med namn.