Våldtäktskulturen är mer än män dömda för sexualbrott

Det finns ingen våldtäktskultur. Detta enligt en ledare i Dagens Nyheter. Om en våldtäktskultur hade funnits hade inte bara en man av 200 dömts för sexualbrott. Vad som inte heller finns är en kultur av att anmäla sådant som faller inom ramen för brottstypen sexualbrott, men det berörs bara i förbigående. Vid sexualbrott är mörkertalet särskilt omfattande och förändringar i anmälningsbenägenheten kan också påverka antalet våldtäkter i statistiken, enligt Brottsförebyggandet rådet.

”I själva verket är det alltså ”bara” en man av 200 som någonsin dömts för ett sexbrott, och riskfaktorerna är mer individuella än samhälleliga”. Den risk som avses är inte risken att bli dömd för sexualbrott utan risken för att begå sexuella övergrepp. I DN-ledaren sammanblandas sexuella övergrepp begångna av män med andelen fällda sexualbrottslingar bland gruppen män.

Det är i sak korrekt att den som inte dömts för ett sexualbrott inte anses ha begått ett sexualbrott. Det är domstolen som avgör om ett brott har förövats. Om någon utsatts för ett brott i strikt mening är dock inte särskilt intressant ur ett brottsofferperspektiv med tanke på vad ett brott är.

Dagens Nyheter framställer det som att antalet män som dömts för sexualbrott säger något om huruvida det finns en våldtäktskultur eller inte när det snarare kan vara så att få fällande domar tyder på att det finns en våldtäktskultur. Skulle vi påstå att få fällande domar tyder på avsaknaden av en våldtäktskultur i länder där man tar mer lätt på sexuella övergrepp? Antagligen inte.

Har ledarskribenten ens funderat på vad personer som hävdar att samhället genomsyras av en våldtäktskultur menar? Våldtäktsanmälningar som leder till åtal och fällande domar brukar inte vara i fokus, utan snarare de våldtäkter som inte anmäls.

Mörkertalet som Dagens Nyheter ändå menar att vi måste ta hänsyn till talar i sig för att det finns en våldtäktskultur. Personer som blivit våldtagna blir inte sällan misstrodda och ifrågasatta. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att våldtäktsoffer drar sig för att anmäla.

Det faktum att en åklagare inte väcker åtal (kanske gick det inte ens att identifiera någon misstänkt) ska inte förstås som att anmälaren inte har varit med om det hen påstår sig ha varit med om. Inte heller ska en friande dom förstås på det viset. Målsäganden kan ha blivit utsatt för en otillåten gärning utan att åklagaren lyckats övertyga domstolen om att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att den åtalade hade uppsåt till den otillåtna gärningen.

De allra flesta som har sex är nog av uppfattningen att sex ska vara på deras villkor. De villkor som sexualbrottslagstiftningen uppställer kan i och för sig bli relevanta i efterhand om personers sexuella integritet inte respekteras. I den mån respektlösheten har tagit sig sådana uttryck som är kriminaliserade vill säga.

Det finns ett juridiskt våldtäktsbegrepp som inte ska förväxlas med det sociala våldtäktsbegreppet. Det sociala våldtäktsbegreppet kan rymma mer eller mindre än det juridiska våldtäktsbegreppet. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965. Om någon innan 1965 hade berättat för mig att hen hade blivit våldtagen inom sitt äktenskap vill jag tro att jag hade lyssnat på personen istället för att invända att hen inte alls hade blivit våldtagen av sin make eller maka.

När man talar om en våldtäktskultur är vanligen inte dömda sexualbrottslingar i fokus. Det är inte ens säkert att det som är i fokus är kriminaliserat utan det kan vara frågan om sex som inte sker med alla inblandades samtycke eller sex som delvis sker med de inblandades samtycke, men utan att något hot eller våld förekommer. Det går att samtycka till sex utan att därmed ha samtyckt till alla former av sex. Vad som problematiseras när man talar om en våldtäktskultur är ofta sådana erfarenheter som inte anmäls. Sådana erfarenheter som inte nödvändigtvis syns i statistiken.

Våldtäktskulturen handlar inte enbart om våldtäkter utan också om synen på vad framförallt kvinnor ska tåla inom ramen för det som kallas sex, synen på vem som är våldtäktsbar. Vissa kvinnor anses inte kunna bli våldtagna, antingen för att de har haft ”för mycket” önskat och ömsesidigt sex, varit för trevliga eller något annat som knappast förtar våldtäktens karaktär av en våldtäkt för den drabbade. Våldtäktskulturen påverkar hur vi rör oss, hur trygga vi känner oss i olika sammanhang.

Inte nog med att för få män döms för sexualbrott för att DN ska gå med på att det finns en våldtäktskultur. Sexbrottslingar är dessutom ”föraktade på alla nivåer av det svenska samhället, inte minst inom kriminalvården”. Det stämmer att personer som dömts för sexualbrott föraktas, men hur är det med personer som haft sex med personer som inte samtyckt, utan att för den skull ha blivit anmälda eller dömda?

På en rak fråga är de allra flesta emot våldtäkt, men det är ganska ointressant att undersöka hur personer ställer sig till våldtäkt om det inte definieras närmare. Somliga är oerhört restriktiva i sin syn på vad som är våldtäkt och erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter, våldtäkt mot barn och våldtäkter begångna av utrikesfödda.

Att kvinnor såsom våldtäktsoffer anses ha ett ansvar vid våldtäkt och att definiera våldtäkt på ett sådant sätt att en själv aldrig skulle passera som en våldtäktsman är ett av de allra tydligaste uttrycken för våldtäktskulturen.

Planerade ejakulationer ger oplanerade graviditeter?

Vilka är det som inte planerar de oplanerade graviditeterna? Är det den ena eller den andra av de inblandade eller ingen av dem? Kan man tala om att en graviditet var oplanerad om person planerade att ejakulera i någon annans underliv och också gjorde det?

Det går inte att planera att göra någon annan gravid utan vidare. Alldeles oavsett om förutsättningarna för att göra någon gravid är uppfyllda eller inte vet den som ejakulerar i någon annans underliv om att det är förenat med chansen/risken att personen blir gravid.

Det finns olika former av uppsåt inom juridiken. När jag läste första terminen på juristprogrammet behandlade böckerna direkt uppsåt, indirekt uppsåt och likgiltighetsuppsåt. Direkt och indirekt var enklare att förklara för andra, tyckte jag. Likgiltighetsuppsåt var svårare. Hur kan man vara likgiltig och ha uppsåt samtidigt?

Jag kom att tänka på likgiltighetsuppsåt häromdagen efter att ha twittrat om att man måste skilja på oplanerade graviditeter och mäns planerade ejakulationer i kvinnors underliv. Då slog det mig att mäns planerade ejakulationer i kvinnors underliv i vissa fall kan utgöra ett utmärkt exempel på likgiltighetsuppsåt. Om man bortser från att uppsåt är något man har till en kriminaliserad handling eller underlåtenhet och att ejakulera i någons underliv utan dennes samtycke inte är en kriminell handling.

Jag tycker om sexreferenser och tänker ta mig friheten att begå några nu. Saker som annars kan vara svåra att förklara kan bli begripliga om man relaterar dem till sex. För andra kan matreferenser fylla samma funktion. Det beror nog helt och hållet på vilka intressen man har.

Direkt uppsåt är när du ejakulerar i en person medveten om att denne kan bli gravid och det är ditt syfte med att göra det. Indirekt uppsåt är när du är medveten om att personen du ejakulerar i nog kommer att bli gravid utan att det är ditt syfte med att ejakulera i personens underliv. Likgiltighetsuppsåt är när du misstänker att personen kan bli gravid om du ejakulerar i dennes underliv, men likväl gör det och är likgiltig inför graviditeten i sådana fall.

Hade det varit en kriminaliserad handling att ejakulera i någon utan samtycke hade man inte gjort någon åtskillnad beroende på vilken sorts uppsåt det var frågan om. Straffet hade inte varit mindre kännbart om det ”bara” hade varit likgiltighetsuppsåt. Uppsåt är uppsåt. Antingen har man det eller inte. I teorin i alla fall.

Verkar uppsåtsformerna svåra att skilja åt? Det kan bero på att de är det. Vad tänkte personen när hen företog en handling eller lät bli att handla? Jag har ingen aning om vad män tänker innan, under eller efter de ejakulerar i kvinnors underliv. Jag har ingen aning om de ens tänker. Att jag kom att tänka på likgiltighetsuppsåt beror på att män som ejakulerar i andras underliv utan att ha några planer på att göra någon på smällen verkar vara likgiltiga inför graviditetsrisken. Det gäller också risken att de själva skulle kunna drabbas av en sexuellt överförbar sjukdom.

Det har påståtts att kvinnor, framfört allt unga sådana, ANVÄNDER abort som preventivmedel. Bortsett från att det är en dålig metafor i om med att aborter inte är preventiva i den meningen verkar det inte ligga något i det.

Den som gjort abort hamnar alltid i fokus när abort diskuteras. Detta trots att en oplanerad graviditet också kräver någon annans inblandning. Vi fokuserar på de som kan bli gravida när abort diskuteras trots att det finns personer som BETRAKTAR abort som ett preventivmedel och tänker att det är lugnt – för dem – att ejakulera i andras underliv utan samtycke.

Är det några som betraktar abort som ett preventivmedel så är det de män som tänker att om kvinnan blir gravid kan hon alltid göra abort. Män som inte sällan också utgår från att kvinnan skulle göra abort i sådana fall och skulle känna sig ”överkörda” om hon inte gjorde det.

Det oplanerade inslaget handlar inte nödvändigtvis om att ejakulationen inte var planerad utan om att den inte var ägnad att göra kvinnan gravid. För den som blivit oplanerat gravid torde det vara ganska ointressant vad den som agerade ansvarslöst tänkte och kände. Det är en ganska klen tröst att personen inte hade ”direkt uppsåt” att göra en gravid, att personen bara var likgiltig inför den risken.

Är det ett planerat risktagande kvinnor utsätts för när män ejakulerar i deras underliv utan samtycke? Risken är nog inte överlagd i den meningen att män som ejakulerar i kvinnors underliv aktivt tänker på graviditetsrisken, men de vet rimligen om den. Det skulle inte förvåna mig om personer som beter sig på det viset tänker bort den risken för att klara av att utsätta andra för den. Om de stannade upp och tänkte sig för är det inte säkert att de skulle klara av det. Bättre då att intala sig att alla kvinnor använder preventivmedel om de inte säger någonting annat. Risken med ett sådant resonemang är förstås att barn som inte var planerade blir till. Då passar det inte att komma dragandes med att man utgick från att den andra använde preventivmedel eller att det oplanerade barnet är hennes ansvar då hon inte utnyttjade ”preventivmedlet” abort.

Samtyckeskultur med samtyckeslag eller självreglering?

Som en person som har svårt för “signalpolitik” är det intressant att en del av dem som är negativa till någon form av samtyckeslag motiverar det med att en sådan vore just signalpolitik. Signalpolitik är inget otvetydigt begrepp och personer använder det för olika syften. Jag vill i vart fall mena att en samtyckeslag inte hör dit eftersom att den skulle förändra gällande rätt. Signallagar angriper något som redan är förbjudet (vårdslöshet i trafik eller djurplågeri till exempel) och förbjuder det “igen” i en särskild lag (se trafikförordningens förbud mot “användande av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet” och förbudet mot att genomföra sexuella handlingar med djur i djurskyddslagen) för att skicka signaler till allmänheten utan att förändra gällande rätt.

Var och en ska ha rätt till sin kropp. Den rätten omfattar en rätt att samtycka till sex, men för att den ska fylla någon funktion också en rätt att inte ge sitt samtycke och att sluta samtycka. Det senare är något annat än att “ta tillbaka” ett samtycke en givit inledningsvis. Samtycke är antingen något man har eller inte har. Om en person slutar samtycka eller av något skäl inte samtycker till vissa sexuella handlingar måste andra respektera det. Ett samtycke till sex är inte ett samtycke till sexuella handlingar vilka som helst. Att en person inledningsvis hade någon annans samtycke ger inte denne någon rätt till ett “avslut” på sina villkor. Föreställningen att män som grupp har rätt till ett avslut på sina villkor är en produkt av könsmaktsordningen enligt vilken kvinnor är underordnade män, men den har också sin grund i den vanliga uppfattningen att sex måste följa en särskild mall. En mall som ger män som grupp vissa sexuella fördelar på kvinnor som grupps bekostnad. Att man inledningsvis hade en persons samtycke är ingenting man använder emot någon annan om man menar allvar med att människor ska ha rätt till sina kroppar.

Syftet med en samtyckeslag är inte enbart att signalera att det är fel att ha sex med personer som inte har samtyckt till det. Syftet är också att kriminalisera sexuella handlingar med en person som inte har samtyckt. Det är i dag inget brott att ha sex med någon som inte samtyckt. (Om personen är under 15 år räknas det som våldtäkt mot barn oavsett om personen var med på det eller rentutav tog initiativ till det.)

En samtyckeslag berör till skillnad från lagar som är ett utflöde av signalpolitik något som de allra flesta människor har en positiv har en inställning till och allt fler som har ett aktivt sexliv efterfrågar en sådan. En samtyckeslag skiljer på sex med de inblandades samtycke och sex utan någon av de inblandades samtycke medan det som träffas av signalpolitik vanligtvis ses som något negativt i sig. Det går att hävda att sex med samtycke är helt väsensskilt sex utan samtycke och det är rimligen också upplevelsen för den som inte samtycker, men det faktum att man kan sluta samtycka till sex man inledningsvis var med på gör det svårt att helt separera dem, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt.

I någon mening signalerar en lag alltid något, men vad som utmärker signalpolitik är att signalerna är målet. Signalerna är inte ett misstag om de inte får till effekt att personer tycker att det som utmålas som fel också är fel. De är inte ens säkert att de ses som ett misstag om de för med sig negativa konsekvenser. Sådant går alltid att nonchalera om inte annat. Huvudsaken är att det signaleras. Om människor inte uppfattar dem som lagstiftaren vill är det för all del tråkigt, men man avkriminaliserar inte något som kriminaliserats av signalpolitiska skäl utan vidare då det kan uppfattas som en signal i sig. En signal som lagstiftaren inte vill skicka. Det är en anledning till att jag har så svårt för signalpolitik. Svårigheten att bli av med lagstiftning som är en produkt av politiker som ville visa sig handlingskraftiga utan att förändra något med hjälp av signaler.

beatrice ask

Vår justitieminister Beatrice Ask som annars är signalpolitikens tillskyndare är inte beredd att i lag “signalera” att det är fel att ha sex med någon som inte samtycker. Ask tog avstånd från en samtyckeslag när hon medverkade i Agenda med anledning av en demonstration för samtycke som samlade flera tusen deltagare. Moderaterna är som enda riksdagsparti emot en samtyckesreglering. Socialdemokraterna meddelade nyligen att de vill se en “förutsättningslös utredning” av våldtäktslagstiftningen. Frågan har redan utretts som bland annat Miljöpartiet som länge verkat för en samtyckeslag konstaterat. Att Socialdemokraterna öppnar för att utreda möjligheterna att införa oaksamhetsrekvisit för vissa sexualbrott är betydligt mer intressant. Men en förutsättningslös utredning kan komma fram till vad som helst. Det är för tidigt att säga att Socialdemokraterna är för en samtyckeslag, men de vill i vart fall inte göra sällskap med Moderaterna och framstå som ett riksdagsparti som är förutsättningslöst emot.

Personer som efterfrågar en samtyckeslag har förhoppningar om att en sådan ska verka normerande och förändra människors attityder. Att en samtyckeslag ska bidra till att fler försäkrar sig om samtycke innan de har sex med någon till skillnad från i dag då en del utgår från att sex är helt i sin ordning om ingenting annat sägs. Som vi vet betyder “om ingenting annat sägs” inte särskilt mycket då personer som är offer för sexuella övergrepp anses ha sig själva att skylla. Det finns så gott som alltid en förmildrande omständighet.

Om lagar kan förändra attityder är en intressant diskussion. Jag tror att de kan bidra till attitydförändringar om de – som i det här fallet – kompletteras med en diskussion om samtycke och samtyckeskultur. Den diskussionen är nog mer sannolik att påverka människors attityder än en lagtext i sig varför en ikraftträdd samtyckeslag inte får sätta punkt för arbetet med att förändra människors attityder. Attityder är i ständig förändring och attitydförändring kräver en ständigt pågående process.

demo

Det är bekymmersamt att uppskatta attitydförändringar, men de allra flesta verkar vara rörande överens om att det tar tid att förändra människors attityder varför det kan vara tveksamt att döma ut en lag som trädde i kraft för en mandatperiod sedan för att den inte gett resultat. Vilkas attityder det är man vill förändra måste man också ta hänsyn till. De allra flesta verkar vara rörande överens om att det är enklare att påverka unga människors attityder och det är ofta de som är i fokus när man talar om samtycke även om det angår oss alla. Om en samtyckeslag endast förändrar formar ungas attityder till sex som en aktivitet som förutsätter de inblandades samtycke, men inte har någon märkbar påverkan på äldre som växt upp med att samtycke inte är en naturlig del av sex måste den trots allt ses som en framgång. Hur vi ser på sexuella övergrepp och vilka som kan drabbas är inte alls osannolikt färgat av vad som gällde innan 1965, året då våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades, bara för att ta ett exempel. Med det sagt kan man fråga sig när det skulle vara möjligt att uppskatta om en samtyckeslag har förändrat attityder.

Emellanåt framställs det som att alla i själva verket är överens om att samtycke är en förutsättning för sex, utom de som inte försäkrar sig om att samtycke föreligger när de har sex och raljerar över det antar jag, och att en samtyckeslag inte är “rätt väg” att gå. Vilken väg är då rätt? Om man är för en samtyckeskultur men tveksam till en samtyckeslag borde man inte ha någonting emot frågan. Jag tror inte på någon rätt väg, men för alla som gör det borde det vara ganska givet att vi i sådana fall inte har utforskat den ännu.

Samtycke är ingen förutsättning för att sexuella handlingar ska företas i dag, men det hindrar inte att personer som möter unga personer och pratar med dem om sex och samlevnad förmedlar att sex förutsätter samtycke. RFSU och RFSL gör det redan. Vidare finns det inget som hindrar de som är tveksamma till en samtyckeslag att tråka ut sin omgivning med betydelsen av samtycke i sexuella situationer. Jag förutsätter att de ägnar sig åt den sortens självreglering just eftersom att de är tveksamma till en samtyckeslag. Medan vi väntar på att det ska ge resultat våldtas personer.