Försiktighetsmarkörer och tvärsäkerhet

Jag uttrycker mig inte sällan med viss försiktighet. Jag använder ord som ”nog” och ”lär” när jag vill markera att jag tror att något förhåller sig på ett visst sätt. Jag frågade på Twitter häromdagen om det fanns forskning på om män generellt uttrycker sig mer tvärsäkert än kvinnor.

”Det har även forskats på vilka systematiska variationer som finns mellan kvinnor och mäns språk. Ur en tvåkönsmodell, går det att säga att kvinnor ger fler uppbackningar i samtal, alltså ord som mm och jaha, som signalerar att man lyssnar och är intresserad. Kvinnor använder även fler försiktighetsmarkörer och artighetsmarkörer och säger till exempel ”jag skulle kunna tänka mig att det här så här” istället för ”så här är det”.” (Språket i P1)

För den som använder sig av försiktighetsmarkeringar kan det bli påfrestande att prata med personer som inte gör det. Det naturliga vore att ta till sig det tvärsäkra språkbruket, men om du inte har något intresse av det då? Om du inte företräder något politiskt parti? Om du inte är en man som fått för sig att man behöver framstå som handlingskraftig för att få ligga?

Jag frågar ibland ”Vet du det eller antar du det?” när jag bemöts med en tvärsäkerhet som kan liknas vid en slags språklig härskarteknik. Jag vill prata med personer på samma villkor. Det handlar inte om att alltid gardera sig. Poängen är inte att man ska kunna påstå vad som helst och ha ”ryggen fri” för att man använt språkliga försiktighetsmarkörer. Det handlar om att inte framställa något som säkert, om det inte är det.

Det är teckensparande att uttrycka sig tvärsäkert på Twitter som har en teckenbegränsning på 140 tecken, men utanför Twitter borde man kunna kosta på sig själv att markera om bara tror att något förhåller sig på ett visst sätt.

Det kanske inte gör så mycket om personer uttrycker sig tvärsäkert i vardagliga situationer. Men det spelar roll om det handlar om könssjukdomar till exempel. Då duger det inte att påstå att man är frisk om man inte vet att man är det. I förlängningen är det också en fråga om man kan lita på människor. Om någon uttryckt sig tvärsäkert och varit fel ute lite för många gånger kan jag inte ta något av det  personer påstår på allvar utan att kolla om det faktiskt stämmer.

Istället för att tycka att det är tråkigt att inte kunna prata med personer som påstår saker utan att vikten av källkritik gör sig påmind borde jag kanske vara positiv till att de omöjliggör att jag lägger den på hyllan?

Tänk om ingen skulle sakna ditt twittrande

Sam Sundberg sa hej då till Google, Apple, Facebook och Microsoft av politiska skäl i en uppmärksammade krönika i Svenska Dagbladet för några månader sedan. Några veckor innan det avslutade jag mitt Facebookkonto utan att göra någon sak av det. Sundberg är inte den enda som gått ut i media med att han slutat använda vissa sociala medier. Narcissistiska kändisar har tidigare blivit omskrivna för att de slutat twittra eller blogga. Jag tänkte på dem när en person ringde mig för ett tag sedan och hade märkt av min frånvaro på Facebook. Jag trodde att mina uppdateringar på Facebook utmärkte sig tillräckligt mycket för att personer skulle märka om de en dag slutade dyka upp i deras flöden, men jag hade fel. Min frånvaro märks inte av just. Några personer jag känner har till exempel hälsat att de ska höra av sig till mig på Facebook då vi setts ute. Om jag trodde att min mor var ointresserad av min aktivitet på sidan hade jag fel. Hon märkte samma dag, eller om det var dagen efteråt, att jag inte fanns på Facebook och utgick från att jag hade blivit avstängd. Jag har blivit det tidigare så det hade inte varit helt oväntat. Några har märkt att de inte kommit åt min profil längre och utgått från att de ha blivit blockerade. Någon, oklart vem, skickade ett textmeddelande till min telefon och påståd att jag hade blockerat henom. Antingen har du blivit avstängd från Facebook eller så har du blockerat några av dina Facebookvänner, så måste det rimligen vara. Att någon frivilligt skulle avsluta sitt konto finns inte på kartan.

Jag tänkte på de narcissistiska kändisarna för att de antaligen inte skulle kunna hantera om de försvann från någon social medietjänst och knappt någon märkte det. Om knappt någon saknade dem. Det måste förstås inte vara frågan om kändisar, även vanliga okända personer kan annonsera att de ska sluta twittra eller åtminstone ta en paus. För tänk om ingen märker att man är borta. Det måste vara lite som att inse att bara ens föräldrar och närmaste släktingar har någon aning om när man fyller år. Bättre då att uppge födelsedatum på Facebook, bli gratulerad och intala sig själv att ens Facebookvänner hade kommit ihåg ens födelsedag oavsett. Vill man däremot inte bli uppvaktad har det blivit enkelt och kostnadsfritt att slippa. Om personer förr vänligen men bestämt tackade nej till eventuell uppvakntning på sin födelsedag i lokaltidningen räcker det i dag att låta bli att skylta med sitt födelsedatum på sociala medier.