Transpersoner kan vara heterosexuella

I går medverkade Moa-Lina Olbers Croall som skrivit boken ”I mitt namn – en bok om att vara trans” i P1. Det handlade om hur språket påverkar hur vi ser på saker och ting och betydelsen av ett inkluderande språkbruk. I boken finns en begreppsordlista för den som inte är bekant med begrepp som ”köna” och ”könsdysfori”.

Det tar tid att lära ut nya ord och för den som hör dem för första gången är de nya även om du och dina gelikar har använt dem de senaste tio åren. Jag minns när jag var 15 år och ny medlem i RFSU och inte förstod vad det där SRHR och SRHR-frågor som RFSU:are pratade om var för något. Det var på den tiden då personer sällan läste ut vad förkortningen stod för, sexuell och reproduktiv hälsa (översättning av sexual and reproductive health and rights), men inte ens när någon gjorde det utan att närmare förklara begreppets innebörd blev jag särskilt mycket klokare. Hur kan hälsa vara reproduktiv och vadå reproduktiva rättigheter? Jag blev tvungen att läsa på.

Fortfarande får man förklara för cispersoner att transpersoner kan vara heterosexuella. En del tror att transpersoner har någon särskild sexuell läggning eller att de i vart fall inte är heterosexuella. Då får man förklara för dem att transpersoner precis som cispersoner (personer som identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet) kan ha vilken sexuell läggning som helst, att cis och trans har med kön och inte med sexualitet att göra.

HBT-begreppet som står för homosexuella, bisexuella och transpersoner kan ha bidragit till att personer tror att trans har med sexuell läggning att göra. Om H:et och B:et representerar olika sexuella läggningar borde rimligen också T:et göra det kan man få för sig. Särskilt om personer tror att T:et står för transsexuella och inte transpersoner.

För övrigt väntar jag fortfarande på att de som tror att transsexualism och sexism har med sex att göra ska ta till sig att oralsex är sex.

Känner mig sällan så kvinnlig som när personer felkönar mig

Jag föreställer mig att jag sällan tänker på mig själv som kvinna, men jämfört med vad egentligen? Jag kan omöjligen veta om jag gör det i mindre utsträckning än snittkvinnan. Vem är hon ens?

Som heterosexuell kvinna har jag fått min beskärda del av män som ska bekräfta mig som kvinna. Jag vet inte om heterosexuella kvinnor beter sig på ett liknande sätt mot män, men jag har inget intresse av att män förmedlar att de går igång på mig för att jag är en kvinna.

Här ligger jag, en kvinna, bredvid dig, en man, och kan inte skräpa mig för att jag är så kåt. Det går inte riktigt till så. Jag blir inte kåt av att förhålla mig till män som kvinna. Min kåthet är mer fysisk och psykisk och har ganska lite med män att göra. Att jag vill ha sex med en del personer som är män ska inte förväxlas med att jag vill ha sex med män i allmänhet.

Jag känner mig sällan så kvinnlig som när personer felkönar mig. Det ska väl vara på internationella kvinnodagen i sådana fall. Att passera som kvinna är inte så viktigt för mig som att inte passera som man. Jag kan inte förklara det intellektuellt, men jag tar illa vid mig när personer felkönar mig. Eller när personer, trots att jag rättar dem och säger att jag är en kvinna, talar om för mig att jag ser ut som en man.

Jag tror att de allra flesta som felkönar personer gör det omedvetet. Då tänker jag inte på när transpersoner felkönas i media, utan på personer som felkönar personer de inte vet någonting om. Den som könar personer kommer att felköna, så enkelt är det. Om man inte vill felköna drar man ner på könandet, svårare än så är det inte. Du kanske könar rätt i de flesta fall, i den mån du får något kvitto på det, men mer intressant är de gånger det blir fel. Hur påverkar felkönandet den som blir felkönad? Det varierar givetvis. Att bli rättkönad har nog en mindre positiv påverkan på personer – främst cispersoner – än den negativa påverkan det kan ha på personer som regelbundet blir felkönade.

Det går att dra en parallell till personer som inte drar sig för att fråga andra om de är gravida, eller rentutav förutsätter det och frågar hur ”långt gångna” de är. I de flesta fall kanske de uppmärksammat en graviditet, men i alldeles för många fall har personerna fel. Oavsett om personen är gravid eller inte är det inte alla som vill prata med andra om det.

Begrav din nyfikenhet i några månader om du undrar om någon är gravid, det brukar tids nog framgå. Om det inte skulle framgå för att personen får missfall eller väljer att göra abort är det inte ytterligare ett skäl att fråga utan ytterligare ett att låta bli.

Jag skulle vilja att föräldrar förmedlade till sina barn att personer kan se annorlunda utan att det säger något om deras kön. Vad som är mer effektivt än att förklara detta för barn är att omge sig med människor med som inte ser likadana ut. Människor som har olika erfarenheter och förutsättningar. Då blir det naturligt att människor är lika i sin olikhet.

Sluta tala om för dina barn att de är duktiga kvinnor eller män om duktiga räcker. Sluta förmedla att vissa saker, intressen och erfarenheter som enbart är för kvinnor eller män. Sluta förmedla att det bara finns kvinnor och män. Sluta låtsas att kön är relevant i de fall det faktiskt inte är det.

Fittperson och kukperson

Den uppmärksamma läsaren har säkert lagt märke till att jag sedan en tid tillbaka använder orden ”fittperson” och ”kukperson” emellanåt när jag talar om erfarenheter eller exempelvis sexuella praktiker som enbart rör personer med fitta eller kuk. Några har undrat varför jag inte skriver kvinna eller man i tron att det är synonymer. Jag hade förstått invändningen om orden hade varit synonyma, men det är de inte.

De som använder ett mer inkluderande språk måste förstå att det inte är tillgängligt för alla. Att alla inte förstår att det syftar till att inkludera fler, bortom tvåkönsmodellen där mannen och kvinnan är varandras motsatser till könsorgan och könsroll. Ett inkluderande språkbruk riskerar annars att exkludera personer som inte följer det politiska samtalet.

Det går att ha en fitta utan att vara kvinna. Det går att ha en kuk utan att identifiera sig som varken kvinna eller man. Detta borde språket återspegla, en del av oss låter det ske genom att använda ord som kukperson och fittperson. Gäller det abort kan man istället tala om personer med livmödrar då det går att födas med fitta men utan livmoder, även om det är ovanligt.

Jag fick en kommentar på mitt förrförra inlägg från en person om mitt användande av orden. Personen undrade om jag kunde skriva någonting om dem. Som personen skriver kan det vara bra att ”kunna prata om villkor och upplevelser för folk med specifika könsorgan utan att automatiskt koppla ihop det med könsidentitet”. Men, undrar personen, kan det inte få motsatt effekt om man skriver kukperson istället för person med kuk exempelvis?

”Jag är transperson, född med fitta, och för mig känns det olustigt att identifiera mig med ordet ‘fittperson’. Det är liksom det sista jag är. ‘person som har en fitta’ är jag ju däremot, det är ett anatomiskt faktum. Jag talar bara för mig själv här, och undrar mest om du har tänkt något på det?”

När jag för första gången hörde orden kukperson och fittperson under en RFSU-kongress i Uppsala för flera år sedan var min omedelbara reaktion – tänk om personer inte vill identifiera sig med sina könsorgan? Då hade jag inte förstått syftet med orden. Det gör att jag har en viss förståelse för personer som inte förstår syftet med dem i dag trots att det gått flera år sedan dess. Det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande är nya ord för en del. Andra har inte kommit i kontakt med dem ännu.

Jag har tänkte på att en del varken vill identifiera sig med sitt kön eller sitt könsorgan. Jag har en kvinnlig könsidentitet, men jag vill inte bli könad i sammanhang där det inte är relevant. Ännu mindre vill jag bli felkönad. Det är inte min avsikt att reducera personer till sina könsorgan. Fittperson bör inte användas slentrianmässigt. Skriver jag om en kvinnlig författare är det inte relevant att nämna hennes könsorgan om jag inte ska referera till något hon skrivit om det förstås. Allt beror på sammanhanget.

Det är som sagt relativt nyligen som jag började använda orden kukperson och fittperson och jag gör det inte konsekvent. Det beror på sammanhanget. Jag kan uttrycka mig mer fritt på min blogg än på universitetet. I mina äldre blogginlägg är det fullt av ”kvinna” och ”man” både när det är relevant och när det inte är det.

Jag har tänkt på att det finns personer som inte vill identifieras med sitt könsorgan, tänkt på att kukperson och fittperson inte är några ultimata ord i den mån sådana finns. Samtidigt har en del problem med orden ”fitta” och ”kuk” i sig, men de bryr jag mig inte om. Jag tänker på personer som tycker att fittcupcakes är för mycket och liknande. Jag kommer inte anpassa mig efter de personer som menar att kuk, fitta och knulla är ”fula” ord när jag bloggar. Jag delar helt enkelt inte den uppfattningen.

Som personen kommenterade är det visserligen enklare att skriva ”kukperson” istället för ”person med kuk”. Jag håller med om det, men att någonting är enkelt är ett ganska svagt argument. Att kukperson ger ett bättre språkligt flyt är ett bättre argument.

Det finns andra ord också. Jag tänker framförallt på fittbärare och kukbärare. Det låter som att man går omkring och bär på sitt könsorgan. Jag har ingenting emot om andra använder orden, men för mig är de ungefär lika främmande som fittinnehavare, fittägare, fittkvinna eller kukkvinna.

Jag ser fram emot nya ord för att beskriva personer med livmödrars erfarenheter och är säker på att de kommer, men i nuläget ser jag inget bättre alternativ än att använda ”fittperson” eller ”person med fitta”. Rätta mig gärna om jag har fel.

Transpersonens jämförelseperson i diskrimineringsmål

Diskrimineringslagen anger sju diskrimineringsgrunder. Kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Syftet bakom diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck var att transpersoner skulle omfattas av diskrimineringslagens skydd mot diskriminering.

I propostionen kan man läsa: ”Den nya diskrimineringsgrunden föreslås omfatta situationer som att någon inte identifierar sig som kvinna eller man och att någon genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön än det som han eller hon ser som sitt eget. […] Avsikten är att den som identifierar sig eller uttrycker sig som exempelvis transvestit eller intersexuell ska kunna åberopa diskrimineringsförbuden.” (prop 2007/08:95 s. 116 f.)

I diskrimineringslagen definieras könsöverskridande identitet eller uttryck som ”att någon inte identifierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön”

För att det ska vara frågan om diskriminering enligt diskrimineringslagen måste någon ha missgynnats och det måste finnas ett samband mellan missgynnandet och någon av diskrimineringsgrunderna. Kan man konstatera ett missgynnande och ett sådant samband ska en jämförelse ske med en faktisk eller fiktiv person i en jämförbar situation.

Om en kvinna missgynnats får man jämföra med hur en man i en jämförbar situation skule ha behandlats. Om det är frågan om lika lön oavsett kön kan jämförelsen ske med en manlig kollega med jämförbara arbetsuppgifter. Den avgörande frågan är om en jämförelseperson utanför den ”skyddade kretsen” hade behandlats annorlunda.

Låt oss ta ett exempel. En kvinna besöker ett kommunalt badhus. Kvinnan ombeds att täcka sin överkropp eller lämna badhuset. Kvinnan har missgynnats. Har missgynnandet ett samband med hennes kön? Då får man göra en jämförelse med hur en man hade behandlats i motsvarande situation. Hade han behandlats annorlunda, hade han behandlats mer förmånligt? Ja, ja.

Orsakssambandet mellan missgynnande och diskrimineringsgrund måste inte vara ett ”faktiskt” samband. Om en person missgynnas på grund av att hen uppfattas som homosexuell finns ett samband mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden även om antagandet om personens sexuella läggning skulle visa sig vara felaktigt. Detta tas upp i en bok som jag läser just nu. Anställningsförhållandet, Inledning till den individuella arbetsrätten, av Kent Källström och Jonas Malmberg. I och med att det tas upp blev jag förvånad när jag om diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck kunde läsa följande:

”Sannolikt kommer en del bevisproblem att uppstå eftersom ett missgynnande rimligtvis måste fastställas utifrån ett jämförelsematerial bestående av såväl homo- som heterosexuella kvinnor och män” (s. 86).

Ordet ”transpersoner” är kontroversiellt och bör därför inte användas i diskrimineringslagstiftningen, kan man läsa i propositionen, men det råder ingen tvekan om att ett syfte med diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck är att stärka transpersoners skyd mot diskriminiering.

Att ett missgynnande av en transperson skulle jämföras med hur homo- och heterosexuella hade behandlats i en jämför bar situation framstår som en kvarleva från när personer trodde att HBT och HBT-personer stod för homo-, bi- och transsexuella istället för det korrekta homo-, bi, och transpersoner.

Diskrimineringsgrunder kan samverka och gör också ofta det, men om man menar det skriver man förslagvis det, då framställer man det inte som att transperson har något med sexuell läggning att göra. Varken transperson eller cisperson har något med personens sexuella läggning att göra.

Cisperson har beskrivits som motsatsen till en transperson. Cisperson är en person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck överensstämmer. Mitt juridiska kön är kvinna, mitt biologiska kön är kvinna, min könsidentitet är kvinna och jag uppfattas som regel som en kvinna även om det händer att jag blir felkönad på grund av att jag inte ser ut som kvinnor ska göra enligt normen.

Om en transperson – eller någon som felaktigt uppfattas som en sådan – har blivit missgynnad och det har ett samband med könsöverskridande identitet eller uttryck kan jag inte se varför inte en faktisk eller fiktiv cisperson (där kan vi tala om ett kontroversiellt ord) skulle vara en utmärkt jämförelseperson. Kan ni?