Tonåringar gör abort, vuxna planerar sina graviditeter

Hur unga personer skildras i relation till äldre personer i sexuella hänseenden är något som har upptagit mina tankar en hel del. Något så grundläggande som anledningen till att människor har sex varierar om vi förväntas skildra varför unga respektive äldre har det. Vi använder olika värdeladdade ord. När vi pratar om unga vanligen mer negativt laddade ord jämfört med de mer neutrala eller positivt laddade när vi pratar om äldre. Med den utgångspunkten kommer man också att se på det sex unga och äldre har med olika glasögon. Skulle de få för sig att ha sex med varandra skapar det ordentligt med huvudbry hos vissa. För hur kombinerar man en ung person med dennes uppsättning skäl att ha sex i ett sexuellt sammanhang tillsammans med en äldre person som antas ha avvikande skäl?

Frågan är inte så dum som den kan verka om man utgår från att unga har sex av helt andra skäl än vuxna, vilket jag menar att de i och för sig kan ha. För en ung person kan sex vara nytt och spännande på ett helt annat sätt än för någon som varit sexuellt aktiv under ett antal år, men den omständigheten tas sällan med i beräkningen till ungas ”fördel” när unga och vuxna ska ställas emot varandra. Inte heller kräver vi att vuxna personer ska ha samma skäl till att ha sex när de har sex med varandra. Om den ena vill för att det var en månad sedan sist och den andra för att det regnar är det helt i sin ordning.

Om en tonåring gjort en abort utgår många från att personen i fråga avbröt en oplanerad gravid och det är väl förståeligt att man inte utgår från att personer ser till att bli gravida utan vidare kan man tycka. Det hade åtminstone varit förståeligt om det inte vore för den omständighet att många också utgår från att den tonåring som fullföljt en graviditet heller inte hade planerat den.

Om en person som lämnat tonåren bakom sig blir gravid och föder utgår inte dennes omgivning från att graviditeten var oplanerad. Jag är inte främmande för att fler spekulerar i om en vuxens graviditet var planerad om personen inte har någon ”etablerad” relation, men man utgår inte i största allmänhet från att den var oplanerad vilket är fallet om en ung person blivit gravid alldeles oavsett  dennes ”civilstånd”.

Den vuxna som blev oplanerat gravid och valde att behålla barnet hade eventuellt genomgått en abort om det hade skett i ett annat skede av livet. Under tonåren har man en del fördomar emot sig, de är nog inte färre för den tonåring som anses ha blivit gravid ”för tidigt”. Man är inte mogen att ta hand om ett barn när man själv är ett har jag hört lite för många gånger. Här gör en del ett olyckligt motsatsslut; man är mogen att ta hand om ett barn när man själv inte är ett.

Som tonåring är man sannolikt fullt upptagen med att avklara sina högstadie- eller gymnasiestudier vilket ett föräldraskap kan försvåra. Som tonåring kan man tänka att man har ”hela livet” på sig att skaffa barn, man behöver inte ta det första tillfället som erbjuds om man skulle bli oplanerat gravid. För en person som blir oplanerat gravid i 30-årsåldern är nog den tanken främmande.

Media är delaktiga i att framställa unga som ansvarslösa i sexuella sammanhang. Tidningarna skriver om TONÅRSABORTER. Vore jag inte medveten om att antalet tonårsaborter minskar i Sverige varje år och har gjort det en period hade jag kunnat tro att de vore frågan om en LAVINARTAD ökning av dem.

Tonårsaborterna har minskat stadigt sedan 2006. Då gjordes det 25,4 aborter per 1000 kvinnor i åldrarna 15 – 19 år. Under 2010 hade tonårsaborterna sjunkit till 20,9 och minskade sedan ytterligare till 19,8 under 2011. – Socialstyrelsen

Statistiken över antalet tonårsaborter som genomförts tror en del säger något om tonåringars benägenhet att inte använda preventivmedel i förhållande till vuxnas. I förhållande till är underförstått, det talas knappt om vuxnas benägenhet att (inte) skydda sig. Om vuxna skyddar sig eller inte anses vara deras privatsak. En bidragande orsak är förstås att vi inte tycker att det är hela världen om vuxna personer skaffar barn. Det finns heller inte särskilda vuxenmottagningar runt om i landet som vuxna kan vända sig till för att ta hand om sin sexuella hälsa i den utsträckning som det finns ungdomsmottagningar. Vi förväntar oss att vuxna ska skaffa barn, de som inte gör det blir ifrågasatta. Särskilt om de är kvinnor.

Medan ”tonårsaborterna” antas ge oss svart på vitt att tonåringar är ansvarslösa antas vuxnas fullgångna graviditeter inte ge oss något svart på vitt utöver det uppenbara att de nog har haft vaginala samlag. Tonårsaborter – att vi över huvud taget har ett sådant vokabulär torde påverka vår syn på tonåringars känsla för ansvar i sexuella sammanhang.

Genom att se till abortstatistiken kan vi inte utläsa om tonåringar är sämre på att skydda sig när de har vaginala samlag än vad äldre personer är. En fullgången graviditet säger ingenting om huruvida den var planerad eller inte. Oplanerat gravida måste inte avbryta graviditeten i länder som tillåter abort om någon mot förmodan trodde det. Flera av er som läser detta var garanterat inte planerade. Vad man kan undersöka är personers benägenhet att skydda sig mot graviditeter i den mån de har ett sådant behov (man måste inte ägna sig åt vaginala samlag).

Den kristna tidningen Världen idag har rapporterat att allt färre tonåringar i Sverige gör abort och samtidigt tryckt på att Sverige ”ligger i topp” jämfört med andra europeiska länder. Det görs faktiskt fler aborter över huvud taget i Sverige jämfört med Malta, Irland och Polen. Nej, riktigt en så billig poäng vill jag inte göra, men man kan inte bortse från att en del länder har en mer liberal abortlagstiftning och att man i en del länder har en mer liberal inställning till tonårsgraviditeter.

Vuxna som grupp kan antagligen göra fler aborter utan att det skulle påverka synen på hur slarviga vuxna är på individnivå, men om unga skulle föda i större utsträckning skulle vi knappast utgå från att unga blivit bättre på att planera sina graviditeter. Om en ung person blir gravid tar man mer eller mindre för givet att graviditeten var oplanerad. En tonåring har generellt inget att ”vinna” på att föda. Födandet får inte henne att framstå som ansvarsfull, men det får inte en abort heller. En abort som är ett resultat av en graviditet som är ett resultat av att någon annan ejakulerade i henne. Om denna någon annans ansvar talar vi allt för sällan. Att en ung kvinna som avbryter en graviditet för att hon inte känner sig redo att ta hand om ett barn ensam betraktas som ansvarslös övergår mitt förstånd.

Handlar inte #Patriarkatetlurademigsombarn om vuxnas föreställningar om kvinnligt och manligt?

#Patriarkatetlurademigsombarn är en aktuell hashtag på Twitter under vilken det twittras om könsroller, hur de påverkade en negativt som barn och hur patriarkatet servererade dem som ”naturliga” . Min första reaktion var att hashtaggen är alldeles för lång för Twitter. Min andra reaktion var att ifrågasätta själva innehållet. Patriarkatet lurade mig… Okej?

Andra delade uppenbarligen inte min uppfattning (som jag höll inne med) om att #Patriarkatetlurademigsombarn inte var tillräckligt teckensparande eller lågt nivåmässigt då hashtaggen ”trendade” på Twitter. Vad lurade patriarkatet mig som barn?, frågade jag mig själv, så någon funktion fyllde väl hashtaggen trots allt. Så många har twittrat snarlikt om hur de upplevde att ojämställdhet och begränsningar av barns livsutrymmen beroende av kön var något naturligt när de var barn. Patriarkatet måste ha ”lurat” mig med i sådana fall tänkte jag, men jag kom verkligen inte på något av betydelse.

Måhända avser de som twittrar under #Patriarkatetlurademigsombarn tonåringar, det finns en benägenhet att kalla människor upp till 18 år barn. Jag kan se hur tonåringar på egen hand påverkas av könsnormer då deras (och vuxnas) könsrelaterade normbrott sanktioneras i betydligt högre grad än barns dito. Det är inte okej för en tonåring eller en vuxen att lägga sig på golvet i en butik och skrika, men vi har överseende med om ett barn gör det. Det finns åtminstone bland vissa vuxna en idé om att barn ska få ”leka av sig” innan de ska inrätta sig i ledet.

Om någon talar om barn ser jag små individer i sandlådan framför mig. Barn verkar i ett sammanhang precis som vuxna, men de är betydligt mer normblinda och därmed också mer normbrottsbenägna än vuxna. Barn kan begränsas av vuxnas idéer om ”kvinnligt” och ”manligt” utan att de för den sakens skull omfamnar dessa, gör dem till sina egna och betraktar dem som naturliga. Man pratar inte öppet illa om barn som bryter mot ”kvinnligt” och ”manligt” på det sätt man gör om tonåringar eller vuxna. Möjligtvis om deras föräldrar som låter det ske.

Jag skakar på huvudet åt personer som använder ordet ”pojkflicka” då jag alltid har sett det som en del av konceptet barn att vara normblind och då blir det en mix av ”kvinnligt” och ”manligt”. Om barnen ges fria händer och inte begränsas av vuxna som är mer inriktade på könsmässig renlighet det vill säga. Pojkflicka är någonting vuxna kallar sina barnjag i efterhand. De var pojkflickor för att de ägnade sig åt enligt vuxna manligt kodade saker, men när de ägnade sig åt dem tänkte de antagligen inte ”Här sitter jag och leker med bilar, vilket är manligt kodat” utan snarare ”Här sitter jag och leker med bilar”.

Flera har twittrat om att patriarkatet lurade dem att män skulle vara kåtare än kvinnor. Vilka uttryck tog detta? Är det inte sådant personer som passerat barnstadiet tror på? En majoritet av det jag läst under #Patriarkatetlurademigsombarn är sådant som jag skulle säga påverkar tonåringars och vuxnas uppfattning av vad som är ”kvinnligt” och ”manligt”, men inte nödvändigtvis barns.

Patriarkatet fick inte mig att tro att det är kvinnors uppgift att ta hand om hushållsarbetet, att det är fel att som man slå en kvinna för att det skulle vara fegt, att det är ett uttryck för kärlek när killar tafsar på tjejer i låg- och mellanstadiet. Jag såg sådant som oacceptabelt redan då. Jag vaknade inte en morgon med insikten att det inte var rätt, det var aldrig rätt.

Att lägga stor vikt vid sitt yttre och sträva efter att passera som attraktiv har kanske sjunkit ned i åldrarna sedan jag var barn. Jag skriver kanske för att vuxna genom historien har bilden av att saker sjunkit ned i ålderarna utan att de nödvändigtvis har gjort det. Jag har ingen upplevelse av att jag brydde mig om att passera som attraktiv. Kanske för att jag begåvades med en familj som inte lagt något stor vikt vid det yttre, vad vet jag. Jag lurades inte att sex skulle vara på mäns villkor, att fotboll är för män (även om min mormor sa det vid några tillfällen när jag själv ägnade mig åt sporten) eller att mitt vuxna liv skulle handla om att ta hand om hem och barn.

Jag var ganska ointresserad av det ”motsatta könet” upp till de tidiga tonåren och innan man börjar förhålla sig till det har patriarkatet ganska lite att säga till om, tänker jag.

Tonårsparlören

Har suttit och läst ur ”Tonårsparlören”, alkoholkommittén står bakom denna fantastiska bok. Tryckt 2002, jag fick den när jag fyllde tretton om jag minns rätt. Det var i samma veva som mensskydd och roliga broscyrer damp ned i brevlåda.

Boken går i stort sett ut på hur bra det är vara orolig för sina barn för då visar man nämligen att man bryr sig. Eller rättare sagt att vara orolig är vad föräldraskap går ut på. I boken finns tips och idéer för hur föräldrar ska hantera sina jobbiga tonåringar som faktiskt inte vill sitta hemma och titta in i väggen. Ett av tipsen är att ständigt ringa och ställa dumma frågor. Då visar du nämligen att du är orolig, att du bryr dig. Finns din tonåring i en tvåvåningsvilla 100 meter bort kan du alltid knacka på och fråga ”hur var det här då?” (ännu ett tips). Checka av läget, se till att spriten inte satt allt för djupa spår eller inga alls. Det låter ju fantastiskt roligt, nej då är nog telefontipset aningen hetare.

Att föräldrar visar sig vara oroliga är någonting tonåringar uppskattar hävdar författarna. Det gör säkert en del tonåringar men det kan också vara negativt. Jag kan bara tala för mig själv men jag skulle tycka att det var jobbigt om min mor satt hemma och oroade sig för att något skulle hända mig.

Försök förstå hur jobbigt det är att sitta med sina vänner när ens förälder ringer hela tiden. Över huvud taget är det jobbigt när någon ringer konstant. Särskilt när personen ifråga inte har någonting att säga. Försök sätta dig in i situationen att du hela tiden måste avbryta det du gör för att gå avsides och säga att du mår bra och tala om var du är och med vem/vilka du är.