Icke-jämnåriga relationer och avståndstaganden som får passera

Jag har vid ett antal tillfällen befunnit mig i sammanhang där sociala och sexuella relationer mellan icke-jämnåriga personer kommit på tal och någon känt ett behov av att ta avstånd från sådana relationer. Antagligen utan en tanke på de som har erfarenhet av att ha varit den betydligt yngre eller äldre i en relation. Genom sig själv känner man andra, ni vet?

När någon tagit avstånd har det inte varit frågan om att åldersskillnad bara inte är något för dem, varför de nu skulle understryka något sådant, utan om att det inte borde vara något för någon.

Att det fortfarande är gångbart att uttrycka sig negativt om vissa relationer är uppenbart  även om jag vänder mig emot att den icke-jämnåriga relationen skulle utgöra en särskild sorts relation. Att få reagerar när någon tar avstånd från relationer med åldersskillnad förstärker uppfattningen om sådana relationer som avvikande.

Skälen till att vi inte reagerar när personer visar prov på intolerans kan variera. För det första. Att bli överrumplad kan få nästan vem som helst att fumla efter orden. För det andra. Du kanske är på någon årlig släktsammankomst och vill undvika att spä på den redan dåliga stämningen. Du kanske inte vågar stå upp för någon slags relationsfrihet i lunchrummet, på festen med många nya ansikten eller under bokcirkelmötet om du själv riskerar att betraktas som en avvikare.

Det borde inte komma som någon chock om personer som har erfarenhet av icke-normativa relationer inte vill dela med sig av sitt privatliv. De vill också kunna diskutera frågor utifrån annat än egna erfarenheter. De kanske också vill kunna diskutera sakfrågor utan att bli sedda som representanter för ett sätt att leva. Jag tänkte på detta när jag skulle ha ett seminarium om ansvarsfrihetsgrunden samtycke. Vilken grad av våld kan personer samtycka till inom ramen för sex och sport? Inför seminariet skulle vi ha läst några rättsfall om sexuella och sportsliga aktiviteter med våldsinslag. Under läsningen av dem funderade jag på hur vanligt det blivit med hårda tag i sexuella sammanhang, om medvetenheten om detta skulle påverka hur man redogjorde för och kommenterade rättsfallen.

Om det ligger något i att personer inte medvetet försöker skapa dålig stämning i sociala sammanhang skulle det innebära att de flesta av dem som har en aversion mot icke-jämnåriga sociala och sexuella relationer håller den för sig själva. Men de andra då? Om de bara inte tänker sig för får man sluta sig till att de åtminstone inte vill andra illa. Räcker inte det? Borde inte personer tänka sig för? Är det inte bra om de inte gör det alla gånger? Undertryckta tankar är likväl tankar men om de uttrycks kan de stötas och blötas? Har det någon betydelse om personer inte tänker sig för eller bara är allmänt okunniga?

Spelar det någon roll om personen som talar om för mig att kvinnor som inte rakar armhålorna är motbjudande vet att jag inte rakar mina? Oavsett hårstatus har jag fått nog av sexistiska utläggningar om hurdana motbjudande kvinnor är, men det skulle knappast vara en förmildrande omständighet om personen kände till den. Om personen tog något mer ovanligt som exempel då? De allra flesta kvinnor har trots allt håriga kroppar.

Graden av kroppsbehåring har inte förändrats övertid vad jag vet, men synen på samkönade relationer har förändrats. Är det okej att tala illa om män som har sex med män om ingen närvarande kan känna sig träffad? Jag skulle säga att det är otrevligt oberoende av vilka sexuella läggningar och praktiker som finns ”representerade”. Det var det innan år 1979 då man betraktade homosexualitet som en sjukdom, men det vore än mer anmärkningsvärt år 2015. Det finns en ökad medvetenhet i dag.

Även om jag förstår att fördomsfulla och intoleranta attityder är utbredda kan jag bli ganska tagen när personer uttrycker sig fördomsfullt och intolerant. Flera av oss har skäl att fundera på hur vi bättre kan bemöta intoleransen på plats. ”Hur menar du?” är en bra början.

Journalisten Alexandra Pascalidou skriver om rasism och normalisering i senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Bang. ”Normaliseringen är som små giftdoser som sakta men säkert smyger sig in i samhällskroppens blodomlopp. Tills vi vant oss. Som dokusåporna med mobbningsmoment och utröstningar som på 90-talet kritiserades för att vara integritetskränkande förnedrings-tv. Numera är det bara tv-recensenten Johan Croneman som förfasar sig medan majoriteten käkar chips och garvar åt förlorarnas tårar.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Serverade sanningar om förnedrande sex

BDSM har blivit allt mer accepterat. Det kan vara positivt även för oss som inte har någon dragning till det. Den ökade acceptansen skulle kunna bidra till en ökad förståelse för att människor går igång på olika saker, men den har framförallt bidragit till att det mer sällan förmedlas vilka sexuella praktiker som är förnedrande ”uppifrån”.

I dag kan fler människor utforska sin sexualitet utan att någon på förhand talat om för dem vilka sexuella praktiker som är förnedrande. Underförstått praktiker de bör undvika trots att det finns personer som går igång på förnedring. Det har bidragit till att fler kan prova på sex som tidigare varit uteslutet på grund av dess låga status. Att fler kan prova sig fram utan att skämmas över sig själva och sin sexualitet. De kan göra det utan att det blir en del av deras sexualitet, utan att oroa sig för att det skulle ”märka” dem på något sätt.

Tänk att få växa upp utan att någon på förhand talat om för en vilka sexuella praktiker som är förnedrande. Genom att bortse från det enda rimliga, att sammanhanget avgör en handlings eller praktiks karaktär, riskerar man att missa förnedrande inslag som personer inte har samtyckt till. Det finns företeelser som allt som oftast är ägnade att förnedra någon, men det går inte att uttala sig så svartvitt om sexuella praktiker. En kvinna ska ha sagt att hon tyckte om att ge personer med små kukar oralsex för att det ”var så härligt förnedrande”. De allra flesta förknippar nog inte det förnedring, men vad som anses förnedrande kan förändras övertid.

Att det skulle vara förnedrande för fittpersoner att ge kukpersoner oralsex är ett påstående jag knappt hör längre. Antagligen sas det av personer som själva inte såg någon vits med att ge oralsex. Den enda motivering jag hört är att det inte ger den givande personen något eftersom att det inte ger henom något rent fysiskt. För det första kan man invända att om någon blir upphetsad av att ge oralsex ger det henom något rent fysiskt. Kroppar reagerar fysiskt vid upphetsning. För det andra kan man invända att det är ett märkligt sätt att avgöra vad som ”ger något” på.

Ger det mig något att ge bort julklappar? Ger det mig något enbart om jag samtidigt också får julklappar? Precis som med julklappar finns det personer som får ut mer av bidra till andras välbefinnande än sitt eget. Det finns personer för vilka det mer eller mindre är en förutsättning för det egna. För att någon ska ”få” kan det dessutom vara rimligt att det är ett givande och ett tagande. I inga andra sociala sammanhang premieras personer som sätter sig själva i det främsta rummet. Varför de skulle premieras i sexuella sammanhang har jag svårt att se.

Det är klart att det fortfarande finns sexuella hierarkier och uppfattningar om vilka sorters praktiker som är förnedrande eller i vart fall mer förnedrande än andra, men jag upplever att färre ger uttryck för åtminstone en del av dem. Tidigare när personer uttryckt att något varit förnedrande har det många gånger varit svårt att skilja på om personen menat att det är förnedrande punkt eller om hen personligen skulle uppfatta det som förnedrande.

Att framställa något som förnedrande kan också ge uttryck för någons preferenser utan att personen är medveten om det och utan att det är meningen. Att personer indirekt pratar om sina erfarenheter när de pratar om sex är något som genomgående präglar samtal om sex. När vi talar om sex måste vi utgå från något och vi är närmast oss själva, men eftersom att sex är laddat vill vi gärna inte låtsas om att anledningen till att vi talar om en viss norm är för att vi upptäckt den i våra egna sovrum och därefter gjort mer eller mindre seriösa efterforskningar och sett hur den också påverkar andras sexliv. Andra tar en genväg och utgår enbart från sig själva när de skriver om sex och relationer utan att låtsas om det.

Att personer inte klarar av att vara neutrala när de talar om sex utan att deras erfarenheter och dragningar skiner igenom är egentligen inte märkligare än att det finns statsvetare som inte klarar av att vara politiskt neutrala. De kan förstås vara mer eller mindre bra på att framstå som det. Detta gäller även personer som uttalar sig om sex i media. Skillnaden mellan statsvetare och personer som pratar om sex i media är att det finns statsvetare som istället för att förställa sig att de är neutrala väljer att vara öppna med sin ideologiska eller partipolitiska hemvist. Det finns mig veterligen inga BDSM-märkta sexrådgivare. Om de är öppna med något är det sin sexuella läggning.

BDSM framställs fortfarande som något utöver det vanliga. Kanske för att det också är det, men skribenter som är på någon nivå vill inte stöta sig med BDSM-världen så som de skulle kunna offra tonåringars sexliv för klickens skull. Det går inte längre att oemotsagd uttala sig om att BDSM-praktiker är förnedrande i sig. En anledning är förstås att allt fler BDSM-utövare talar i egen sak. Det är enklare att komma undan med att framställa ”tonårssex” som något negativt. Unga kommer ändå aldrig till tals och det finns ingen uppslutning bakom unga som vill knulla.

BDSM betraktas inte längre som en sjukdom efter ett framgångsrikt påverkansarbete av bland annat RFSU Stockholms sexualpolitiska BDSM- och fetischismgrupp. Den som uttrycker sig negativt om BDSM offentligt kan räkna med mothugg från utövare och organisationer som RFSU och RFSL. Den ökade acceptansen för BDSM har lett till att färre generaliserar om vad som är förnedrande sexuella praktiker. När sex framställts som förnedrande har det i huvudsak handlat om sexuella praktiker som är förnedrande för kvinnor som har sex med män. Det har sällan handlat om kvinnor som förnedrar kvinnor eller kvinnor som förnedrar män trots att det är fullt möjligt. Det skiljer sig från onani som tidigare framställdes som förnedrande i största allmänhet.

Vad gäller unga, framförallt unga kvinnor, finns det fortfarande ett utrymme för att framställa vissa sexuella praktiker som olämpliga. Det talas inte så mycket om förnedring dock. Skulle man döma ut praktiker som förnedrande riskerar man att framställa även sådana som äldre kvinnor kan tänkas ägna sig åt som förnedrande. Bättre då distansera sig från de unga och hävda att sex är olämpligt i unga år oavsett om det innehåller förnedrande inslag eller inte.

När sex i unga år framställs som negativt utgår man från heterosexuellt sex. Samlag. Unga kvinnor riskerar att bli gravida. Det finns också ett motstånd mot att unga har samlag och då är det vaginala eller anala samlag mellan kvinnor och män man tänker på. När sexdebutsåldern är på tapeten handlar det som regel om vid vilken ålder vuxna tidigast tycket att de är lämpligt att kvinnor har vaginala samlag med män. Det handlar sällan om män som har sex med män, inte ens när man talar om könssjukdomar. Kvinnor som har sex med kvinnor talas det heller knappt om och det har dels att göra med heteronormen, men också allt fokus på hormonella preventivmedel och kondom.

När ungas sex problematiseras är det i praktiken heterosexuellt sex som problematiseras, men det innebär inte att icke heterosexuellt sex lyfts fram som ett oproblematiskt alternativ. Det bara finns inte när föräldrar talar om sina barns framtida sexliv. Ni vet det som får en del obehagliga fäder att tala om att ”ladda bössan”. Det enda undantag jag kan komma på är när man om behovet av samtycke. Det är en fråga som angår alla inklusive de som inte har sex. Oavsett om de kan bli gravida eller inte, oavsett om den sorts sex de har kräver skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar eller inte.

Om sex mellan kvinnor och män kan vara förnedrande, vilket det självfallet kan, måste rimligen sex mellan samkönade också kunna vara det. Vad som är förnedrande är subjektivt. Personligen skulle jag tycka att det vore mer förnedrande att bli ejakulerad i underlivet än i munnen. Jag inser att de flesta nog inte skulle hålla med mig. Dels vill vi ogärna se barnalstring som en akt av förnedring, även om de flesta som ejakulerar i andras underliv gör det utan en tanke på barn, dels är det så vanligt förekommande att det i sådana fall skulle betyda att en majoritet ägnade sig åt förnedringssex. Förnedringen ska helst ske någon annanstans.

En del vuxna har fortfarande svårt att acceptera att unga har sex. Hångel räcker innan 15-årsdagen. Ja, det finns på fullaste allvar vuxna som menar att den som är ung och kåt bör lägga band på sig själv om inte för sina föräldrars skull så åtminstone för lagstiftarens. En del skulle till och med mena att det snarare är så att vuxna hade en större acceptans för ungas utlevda sexualitet tidigare. Att vuxenvärlden har blivit allt mer reaktionär i sin syn på ungas sexualitet.
Även om det inte är lika rumsrent att utmåla vissa sexuella praktiker som förnedrande i sig längre kan man alltid göra gällande att unga inte vet vad de vill, vilket är ett märkligt krav att ställa på personer med mindre sexuell erfarenhet som fortfarande håller på att utforska det. Det är också märkligt då de inte torde bli mer på det klara med vad de vill om de får en ”tillåten” sexualitet serverad uppifrån. Problemet är inte att unga har sex utan att veta hur de vill ha det utan att de över huvud taget vill ha sex.

BDSM är inte för mig, men jag inser att en ökad acceptans för det kan ge positiva efterverkningar även för oss som föredrar ”snällt” sex. Det återstår att se om det också kan vara positivt för unga som vill ha sex. Den som inte nöjer sig med hångel innan 15-årsdagen har ingen sjukdom.

Filmvetaren Charlotte Wiberg har förresten skrivit om hur BDSM skildras i kriminalserierna i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar. Artikeln finns inte på nätet, men om du blir medlem i RFSU får du tidskriften hem i brevlådan.

Fram för mer tolerans

Slår man upp ordet ”tolerera” i Svenska Akademiens ordlista får man fram ”fördra, tåla, överse med, finna sig i”.

Till vardags har vi överseende med en mängd saker. Det finns en grundläggande förståelse för att tolerans är viktigt för människans samexistens även om behovet av det ibland underskattas.

Personen som inte kan hantera att någon är naken i sitt eget hem och ringer polisen är intolerant. Grannen som vill hindra någon annan att ha en neondekoration i sin trädgård likaså. Skolor som inte tillåter elever att bära huvudbonad inom skolans lokaler lider av ett toleransunderskott.

Toleranta personer kan förstås ha synpunkter på att personer är nakna i sina hem, bär huvudbonad i skolmiljö eller har tvivelaktiga utomhusdekorationer i sin trädgård, men det som skiljer dem från de intoleranta är att de kan finna sig i saker som inte de inte förstår värdet av. Toleranta personer som inte vill vara nakna i sina hem kan tänka att de som vill sannolikt får ut mer av att kunna vara nakna än vad andra får ut av sin intolerans. Det är trots allt en fullkomligt orimlig idé att andra ska få bestämma vad människor får göra i sina hem.

Att finna sig i saker är något av det viktigaste man kan göra som medmänniska. Av någon anledning har ordet ”tolerans” fått en negativ laddning i en del miljöer bara de senaste åren. Någon var inne på att eftersom vi tolererar smutsiga tågtoaletter kan inte ordet tolerera användas om människor. Att tolerera människor skulle på något sätt jämställa dem med toaletter. Intellektuellt så det förslår. Vi ska tolerera smutsiga behovsutrymmen, men acceptera människor var personens slutsats. Om man har den sortens invändningar mot tolerans måste man rimligen ha missat att tolerans handlar om just acceptans. Vidare kan man fråga sig varför det skulle vara fel att tolerera både människor och smutsiga tågtoaletter? Det låter sig till och med göras utan att betona att toaletter och människor inte är ”samma sak”.

Några har antagligen problem med tolerans för att de förknippar det med heterosexuella män som tolererar homosexuella. Någon uttrycker att homosexuella är okej och andra tänker ”Varför skulle de inte vara det?” Fråga de styrande i länder där homosexuella förföljs. Länder som Sverige utvisar homosexuella till trots att de där riskerar att bli förföljda och i värsta fall dödade på grund av sin sexualitet. Personer som tänker att hetero- eller homosexuella är okej brukar i allmänhet inte understryka det. Men i länder som diskriminerar homosexuella är det kanske just det som behövs. I det sammanhanget är det en positiv sak att ge uttryck för att homosexuella ”bara” är okej.

För att inte tala om heterosexuella män som uttrycker att homosexuella är okej så länge de inte rör dem. Det är antagligen en ganska vanlig inställning till grupper av människor som man inte har något gemensamt med. Hur många gånger har jag inte hört att religiösa är okej så länge de inte ”predikar” för oss eller att nykterister är okej om de inte ”prackar på” oss sådant vi inte vill höra?

Inställnigen att grupper är okej om de håller sig för sig själva är vanlig, men just vad det gäller homosexuella, religiösa och nykterister är vi öppna med att vi villkorar vår tolerans. Det är vi sällan annars. Vi uttrycker inte att surströmmingsentusiasterna är okej så länge de inte försöker få oss andra att smaka på den ruttna fisken. Att ta avstånd från dem höjer inte ens status och det är knappast stigmatiserande att bli misstagen för en sådan, men det faktum att de sällan är pådrivande i att få andra att göra gemensam sak med dem bidrar förstås. Finns det någon mat man inte kräver att barnen ska ha ätit upp innan de får lämna bordet eller åtminstone ha smakat på innan de dömer ut den så är det surströmming.

Vi har råd att vara toleranta så länge människor tolererar vårt ointresse. Jag tolererar BDSM-utövare. Det ligger inte för mig att hindra människor att ägna sig åt saker som jag har noll intresse av och det borde räcka, men för en del personer är tolerans inte tillräckligt. BDSM-utövare som grupp kanske hade föredragit om jag i nästa andetag sa någonting entusiastiskt om BDSM, vad vet jag. Men jag kan inte se varför jag som är ointresserad av det ska lyfta fram det som en positiv sexuell orientering i samband med att jag berättar att det inte är något för mig som en del av min ”varudeklaration”, och det kan nog inte seriösa BDSM-utövare heller.

Vi behöver mer tolerans, inte mindre. Problemet är knappast att människor inte bekräftar varandra utan vidare utan att vi inte ens har överseende med oförargliga saker som andra människor ägnar sig åt. Vi ser gärna att samhället kriminaliserar sådant som vi inte vill befatta oss med. Vi inskränker gärna den sortens yttranden som yttrandefriheten ska möjliggöra. Medan vi gör det glömmer vi bort att andra människor kan ha synpunkter på oss. Vi borde i toleransens namn ha överseende med intoleranta människor. Vi borde samtidigt aktivt låta bli att underblåsa intoleranta stämningar genom att föregå med gott exempel. Den som vill bemötas med tolerans vinner på att själv visa tolerans. Den dag dina intressen står på spel och det redan är för sent hade tolerans inte varit helt fel.

Nästa gång kan det vara du som kränker

Nakna personer är okränkbara. När nakenbadare uppmanas att använda badkläder adresseras inte sällan barnen som orsaken till att det finns en sådan önskan. Min erfarenhet är att en stor del av barn badar nakna och har ett mer neutralt förhållande till nakenhet än vad de flesta vuxna har. Det handlar med andra ord om vad en vuxen på individnivå inte vill att barn ska se snarare än vad barn som kollektiv inte vill se.

Finns det inte några barn i närheten som kan skylla ifrån sig på måste personen ha någonting annat att komma med. Min favorit är när någon förklarar hur kränkt hen känner sig av att det finns personer som badar utan badkläder. Frågan är vem som kan ses som kränkt i sammanhanget. Personen som får se någonting som den gärna skulle slippa se eller personen som får uppmaningen att skyla sin kropp alternativt försvinna från platsen?

Personer som saboterar för sex och nakenhet tycks vara oförstående inför de faktum att de också kan kränka sina medmänniskor.

Magdalena Ribbing får många brev av personer som agerat på oväntade och oönskade saker och ett återkommande fenomen är att Ribbing förklarar att sådana handlingar inte nödvändigtvis legitimerar att bete sig oväntat och oönskat tillbaka.

Vanliga människor hanterar dagligen saker de ogärna vill se och det borde du också kunna göra. När allting kommer omkring ägnar du dig säkert åt saker som andra inte vill veta av. Var glad för deras överseende, kopiera det och föregå med gott exempel.