Reglerad invandring som omskrivning för en restriktiv migrationspolitik

De senaste åren har det skett en förskjutning i debatten kring invandring. Begreppet ”reglerad invandring” har alltmer blivit en omskrivning, en eufemism, för sådant som inre gränskontroller, id-kontroller, begränsad anhöriginvandring, skärpta försörjningskrav, begränsningar i rätten till familjeåterförening och tillfälliga uppehållstillstånd för den som söker asyl. Allt detta kan äga rum inom ramen för en reglerad invandring, men inget av detta är synonymt med en reglerad invandring. Regleringen står inte och faller med de restriktiva inslagen.

Det är en ganska meningslös fråga, om Sverige har en genom statliga bestämmelser styrd immigration. Den har varit reglerad för utomnordiska medborgare sedan år 1967. Ändå har det vid upprepade tillfällen den senaste tiden konstaterats att Sverige har en reglerad invandring.

 

Reglerad invandring innebär att staten har ställt regler för vi vilka som får komma till Sverige och på vilka villkor. Reglerad invandring gäller ej för asylsökande, utan för personer som av familjeskäl eller som arbetssökare vill till Sverige. (Immigrant-institutet)
Då det inte finns någon politisk majoritet för en oreglerad invandring kan frågan om hur invandringen bör regleras vara mer intressant än om den över huvud taget borde vara reglerad. Att bara konstatera att den är reglerad och låta det stanna där riskerar att skapa låsta positioner där reglerad invandring blir synonymt med restriktiv invandring.

Reglerad invandring har också använts som en omskrivning av partier som velat minska antalet asylsökande. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa: ”Vi socialdemokrater värnar den reglerade invandringen där rätten för flyktingar att söka asyl är grundläggande.”

screenshot-from-2016-10-04-18-28-10

Invandring och asyl är olika saker. Det finns en fara med att prata om asyl och invandring i samma andetag då rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet. Att Sverigedemokrater, Socialdemokrater och andra som vill försvåra för människor att komma in i Sverige och uppehålla sig här gärna pratar om asylpolitiken som en del av den reglerade invandringen är inte särskilt förvånande, men vi andra måste kunna stå upp för den fria rörligheten utan att undergräva asylrätten.

Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.

Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.

Ett liknande resonemang är ”om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv”. Det är en logisk kullerbytta i stil med ”för att rädda byn måste vi bränna ned den”. (Jacob Lundberg, Migro)

Sverige hade en reglerad invandring innan Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om att de permanenta uppehållstillstånden skulle bli färre och de tillfälliga uppehållstillstånden kortare. Den tillfälliga utlänningslagstiftningen trädde i kraft den 20 juli i år. Den ska gälla i tre år. Vi som vill se en annan migrationspolitik måste påminna om att det är möjligt. Permanenta uppehållstillstånd har varit huvudregeln sedan år 1985. Det måste finnas en gräns för hur kort det politiska minnet tillåts vara.

Det finns inget sådant som antingen en anpassning av asylreglerna till EU:s miniminivå eller en oreglerad invandring. Det går att vara för en reglerad invandring utan att införa gränskontroller och vidta andra åtgärder för att minska antalet personer som söker asyl.

Det finns krafter som vill se en annan berättelse om Sveriges reglerade invandring. Att Sveriges har en reglerad invandring borde säga lika lite om regleringens innehåll som att Sverige liksom en rad andra länder har en reglerad narkotikapolitik. Reglerad invandring får inte bli en rumsren beskrivningen av en restriktiv migrationspolitik.

Fullföljs för många oönskade graviditeter?

I Sverige utförs mellan 35 000 och 38 000 aborter årligen. Utförs för många aborter? Det var en av de frågor som diskuterades i helgen på RFSU:s temadag om abort. Frågan diskuterades då ett av de vanligaste argumenten mot en liberal abortlagstiftning är att den leder till ”för många” aborter. För många jämfört med vad, kan man fråga sig.

Sker det för många aborter? Frågar du någon som är för fri abort är det inte självklart. Få skulle säga att det finns något egenvärde i att göra en abort. Betydligt fler skulle kunna skriva under på att aborträtten har ett egenvärde.

Personer som försvarar aborträtten har sällan någon nollvision även om jag har träffat personer som uttryck att varje abort är en abort för mycket utan att för den skull vilja inskränka aborträtten.

Det sker för många aborten om man ser till att allra flesta som genomgått en abort nog hade föredragit att inte hamna i en situation där såg behovet av att göra en. Det skulle ske för få aborter om alternativet vore att personer nekades abort på grund av en abortrestriktiv lagstiftning.

Jag kan bara komma på ett legitimt tillvägagångssätt att minska antalet aborter på och det är att minska antalet oönskade graviditeter. Det får aldrig bli en fråga om att få ned aborttalet genom att förmå fler att fullfölja oönskade graviditeter, vilket abortmotståndare brukar vilja göra. Det måste förstås inte vara abortmotståndare, det kan vara förälder eller svärförälder som vill ha barnbarn också.

Det finns ingen nollvision, det finns heller inget tak. I en del länder utförs färre aborter utan att det beror på en mer begränsad  eller obefintlig aborträtt. Utan att det beror på bristande tillgänglighet till aborter av andra skäl. Inom Sverige finns skillnader om man ser till hur många aborter som utförs i olika län. I Jönköpings län och Kronobergs län utförs färre aborter än i övriga landet. I Gävleborgs län och Gotlands län görs flest aborter. Sker det för många aborter på Gotland? Frågan borde snarare vara om det preventiva arbetet mot oönskade graviditeter är mer eftersatt där.

Om det sker för många aborter är svårt att svara på. Det beror på vilken utgångspunkt man har. Det är enklare att landa i slutsatsen att det sker för många oönskade graviditeter och för få önskade graviditeter. Frivillig barnlöshet existerar parallellt med ofrivillig barnlöshet. Samtidigt fullföljs oönskade graviditeter. Fullföljer för många oönskat gravida sina graviditeter? Det kan bara de svara på om frågan mot förmodan skulle väckas.

Pensionärer ställs mot invandrare och ses som en kostnad

Ålderdom är inte längre ett sällsynt fenomen som det var förr i tiden, när gamla människor ansågs bidra med värdefull kunskap. Orden är den italienske teoretikern och aktivisten Franco Berardis.

Gamla människor är inte längre ett sällsynt fenomen bland befolkningen, men de är ett sällsynt fenomen i många ickegamlas liv. Det slår mig med jämna mellanrum hur tråkigt det är att jag inte har fler gamla människor i mitt liv som är vid liv.

Antingen känner man äldre människor för att man är äldre själv, arbetar inom vården eller för att man har äldre släktingar. Det går att känna äldre av andra skäl också, men det är nog de vanligaste om man räknar vårdtagare och släktingar till personer man känner.

Om det inte vore för delar av föreningslivet vet jag inte om jag skulle känna några äldre. Ålderdom är inte längre ett sällsynt fenomen, men äldre är sällsynta i en rad sammanhang trots att det här åldersseparatistiska samhället laborerar med åldersgränser nedåt och inte uppåt.

Mötesplatser där personer av olika åldrar kan råka ut för varandra är en bristvara. När man förlorar äldre släktingar förlorar man ibland också sin enda kontakt med den generationen.

Att äldre inte längre är sällsynta lär ha bidragit til att en del ser dem som kostnader snarare än människor fulla av värdefull kunskap. Sverigedemokraterna ska vara ett parti för äldre, äldre svenskar. När Sverigedemokrater ställer pensionärer mot invandrare, en grupp som ses som en kostnad i de egna leden, förstärker de bilden av pensionärer som kostnader. Den sverigedemokratiska frågeställningen blir följaktligen vilken kostnad ”vi” är beredda att bära. Kostnaden för pensionärerna eller kostnaden för invandrarna? För en sverigedemokrat är svaret givet.

Sverigedemokraterna ställer invandrare mot pensionärer trots att det går alldeles utmärkt att vara invandrare och pensionär och trots att det inte finns någon sådan konflikt. Det är inte invandringsbroms eller pensionsbroms. Det är inte en skräckslagen äldre svensk kvinna med rullator mot en grupp burkaklädda kvinnor med barnvagnar.

Konflikten mellan invandrare och pensionärer är lika skapad som konflikten mellan invandring och kvinnors eller HBTQ-personers rättigheter. Pensionärer utnyttjas för Sverigedemokraternas rasistiska syften likt kvinnor och HBTQ-personer. Pensionärer får veta att om de har det dåligt beror det på att andra har det bra. Andra som inte borde ha det dåligt i och för sig, men heller inte ha det bra i Sverige på svenska pensionärers bekostnad.

Det finns säkert sverigedemokrater som är genuint engagerade i äldrefrågor, sådana som inte använder äldre för att underblåsa rasism. De borde reagera när det framställs som att pensionärers och invandrares intressen konflikterar med varandra. Det är bara ett cyniskt sätt att utnyttja en del äldres upplevelse av att andra inga bryr sig om dem. Det somliga kallar åldersrasism används som en förevändning för att underblåsa det vi vanligen omnämner som rasism.

Att pensionärer ställs mot invandrare är olyckligt på flera nivåer. Pensionärer och invandrare får sägas ha gemensamt att andras engagemang för ”deras” frågor står och faller med om andra kan identifiera sig med dem eller inte. Pensionärer är inte bara något en del är, det är också något som de allra flesta blir numer, men trots det är det få som engagerar sig i äldrefrågor innan de personligen blir berörda av dem på ålderns höst.

Medan en del sverigedemokrater beklagar sig över att andra inte bryr sig om äldre beklagar sig andra över att de och många med dem bara bryr sig om personer som de definierar som svenska.

Att inte fler bryr sig om äldres och invandrares möjligheter att forma sina liv har flera orsaker, men en ganska given är bristen på inkluderande mötesplatser. Det finns människor som bara rör sig inom sina vita bostadsområden och har sociala relationer med jämnåriga. Inte undra på att det finns både rasism och åldersrasism. Den som hört talas om förtryckssamverkan borde fråga sig hur pensionärer med invandrarbakgrund har det.

Läs gärna Afram Yakoub, Assyriska Riksförbundet i Sveriges ordförande, om hur SD utnyttjar kristna för hets mot islam.

Politiskt omogna får en andra chans inom Sverigedemokraterna

Pavel Gamov står på plats 7 på Sverigedemokraternas lista till valet till Europaparlamentet och på plats 27 på listan till riksdagsvalet. Det rapporterades för några dagar sedan att Gamov har haft kontakt med Nationaldemokraterna, beklagat sig över att varken SD eller ND vill återinföra dödsstraffet och kallat Mona Sahlins dotters äktenskap med en ickevit man för en ”fadäs”.

Gamov som är född 1989 menar att han ”gjorde de här sakerna” innan han blev aktiv inom Sverigedemokraterna och att han då var ”väldigt vilsen och omogen” och ”väldigt ung”. De här sakerna ska ha ägt rumt 2010. Sedan dess och i och med sitt engagemang inom SD har Gamov åtminstone enligt honom själv ”mognat som person och politiker”. Agerandet som ”visar på en stor politisk omognad” vill han helst bara glömma.

Om bortförklaringen låter bekant har det sin naturliga förklaring. Jonas Åkerlund, född 1949 och riksdagsledamot för SD, var också ”politiskt omogen” i början av 2000-talet då han uttryckte rasistiska åsikter i närradio. ”Partiet i sig var också omoget. I en mening var vi kanske omogna allihop. Men sedan har det hänt väldigt mycket. Det som hände för elva, tolv år sedan, för oss i partiet är det helt överspelat.”

Gamov och Åkerlund vill komma undan med att de var politiskt omogna när de uttryckte sig rasistiskt. Gamov hoppas också att det faktum att han var och fortfarande är ung ska ursäkta honom. Jag tänker inte ifrågasätta huruvida det går att mogna politiskt på 4 år efter 16-årsåldern eller påpeka att det motsvarar en mandatperiod i riksdagen och knappt en i Europaparlamentet. Jag undrar dock varför Gamov och Åkerlund har valt att engagera sig i Sverigedemokraterna. Ett parti som antagit ett kriminalpolitiskt program som inte tar någon hänsyn till några förmildrande omständigheter och varken glömmer eller ger människor en andra chans värd namnet.

Sverigedemokraterna har åtminstone en uttalad nolltolerans mot rasism och de vill sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Partiet eftersträvar också att ”livstid ska vara livstid på riktigt”.

Vill man som Gamov och Åkerlund komma undan med att man var antingen ung, politiskt omogen eller att det var en sak som hände för flera år borde man snarare motarbeta Sverigedemokraternas kriminalpolitik som genomsyras av en radikalt annan syn på människan och hennes gärningar.

Den enda abortgrunden värd namnet

Abortmotståndet i Europa ökar om vi ska tro den senaste tidens rapportering om föreslagna begränsningar av aborträtten. Samtidigt pågår i detta land en diskussion om hur vi ska tolka samvetsfriheten enligt Europakonventionen. Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti begränsa den fria aborträtten till att enbart gälla fram till vecka 12. Att 95 procent av alla aborter utförs innan dess verkar partiet inte ha tagit intryck av.

Det som händer runtom i Europa är en påminnelse om att aborträtten är ett resultat av feministisk kamp och att den hela tiden måste försvaras. Försvaret kan ta sig olika uttryck. Mer framgångsrikt försvar förhindrar föreslagna inskränkningar av aborträtten och förmår länder att anta en lagstiftning som utökar den.

Häromdagen nämnde jag att det har blivit mindre populärt att försvara saker på ett rent principiellt plan. Yttrandefriheten för att bara ta ett exempel. Jag skulle säga att abort är något av det vi fortfarande är mest benägna att försvara rent principiellt, men jag ser allt fler som särskilt försvarar vissa kvinnors rätt till abort. Inte helt osannolikt som en reaktion på de europeiska förslagen om att begränsa aborträtten annat än i särskilda fall.

Kvinnor som blivit gravida till följd av sexuella övergrepp har lyfts fram som särskilt skyddsvärda trots att de allra flesta mig veterligen blir gravida inom ramen för frivilligt sex. Jag förstår att de som försvarar sexualbrottsoffers rätt till abort vill väl, men det finns inget skäl att göra sig beroende av särskilda omständigheter när man försvarar aborträtten om man menar allvar med att den borde gälla alla kvinnor.

Under vilka omständigheter en man har ejakulerat i någons underliv ska inte vara avgörande för om den gravida har tillgång till abort eller inte. Feminister har ingen anledning att gå in på sådana detaljer när de försvarar aborträtten. Oavsett om befruktningen skedde inom ramen för ett sexuellt övergrepp eller i övrigt samtyckande sex ska det inte ha någon betydelse för kvinnans rätt till abort.

Vill man få kvinnor att ljuga om att de blivit våldtagna är ett säkert sätt att åstadkomma det att uppställa våldtäkt som krav för abort. Jag har ingen aning om det är svårare att bevisa att en våldtäkt har ägt rum än att få tillgång till en illegal abort på Malta där ingreppet är totalförbjudet, men att det är svårt råder det ingen tvekan om. Det går att komma på massor av praktiska invändningar av detta slag mot att inskränka aborträtten. Ibland kanske det krävs för att övertyga arbetskollegan, men allmänt finns inget skäl att föra diskussionen på den nivån. Då spelar man bara abortmotståndarna i händerna.

Abort är ingen begränsad ”resurs” som bara ett fåtal har tillgång till, men det kan verka så om man ställer sexualbrottsoffer mot personer blivit gravida för att män ejakulerat i deras underliv under andra omständigheter. Jag vet inte hur vanligt det är att kvinnor framställs som ansvarslösa personer som betraktar abort som något av ett ”preventivmedel”. Detta trots att jag enbart hört individer av annat kön tala om abort i sådana termer.

Det finns inget skäl att prioritera en del abortgrunder framför andra då det inte finns något som hindrar att så många aborter som efterfrågas utförs. Den enda abortgrunden värd namnet är en gravid person som av något skäl inte vill eller kan fullfölja sin graviditet.

Behandla SD som andra partier?

Sverigedemokraterna kommer inte att delta i SVT:s partiledardebatter inför valet till Europaparlamentet då de inte finns representerade i parlamentet. SVT hänvisar till att de haft denna riktlinje i 14 år, men undantags har gjort, vilket Sverigedemokraternas rasistiska “skrivbordskrigare” är högst medvetna om. 1991 fick Ny Demokrati vara med i en debatt inför riksdagsvalet och inför 1999 års EU-val deltog Kristdemokraterna trots att de saknade mandat i EU-parlamentet.

Sverigedemokraterna har kritiserat SVT för deras policy och bland annat hänvisat till att de är ”Sveriges tredje största parti” enligt en rad opinionsundersökningar. Åkesson vill säkert delta, till skillnad från partierna som finns representerade i EU-parlamentet “riskerar” SD inget ansvarsutkrävande och han skulle därför ha andra förutsättningar än de andra partiledarna att “blicka framåt”. Samtidigt är partiet skickliga på att utnyttja sina motgångar till sin fördel och det kommer knappast att bli utan medial uppmärksamhet inför riksdagsvalet.

Piratpartiet deltog inte i partiledardebatten inför 2009 års val till Europaparlamentet. Partiet kände sig överkört av SVT och hänvisade precis som SD till en ”förväntad valsuccé” och tyckte SVT borde ta hänsyn till den när de skickade ut inbjudningar till partierna.

Jag håller med Anders Rönmark om att SD ska behandlas som andra partier av SVT och min första reaktion var att SVT:s grundprincip, ”att bara partier som är representerade i respektive parlament deltar i slutdebatter” är fullt rimlig, men jag kan förstå om de undantag som ändå har gjorts från denna upprör.

I ett svar till en piratpartist som var upprörd över att PP inte fick någon inbjudan till partiledardebatten den 17 maj 2009 skrev Agendaredaktionen bland annat: ”Det finns inga fastlagda regler för undantag från denna grundprincip – undantag har dock gjorts och SVT kan komma att göra fler undantag från denna grundprincip, då efter en egen självständig bedömning av läget.”

Inför det kommande EU-valet ska PP bjudas in till partiledardebatterna enligt SVT:policy. PP fick rätt 2009, partiet blev ett av EU-valets stora vinnare. Jag räknar med att Sverigedemokraterna kommer att ta plats i EU-parlamentet 2014 och befarar att de har en valsuccé som sträcker sig bortom 4 procent av rösterna att se fram emot. Men till skillnad från Piratpartiet och Feministiskt Initiativ som flera av oss önskar hade ett större medialt och politiskt genomslag är det nog ganska få som lär rycka ut till SD:s försvar när de inte blir inbjudna till debatter.

Lågt valdeltagande bland tvångsanslutna kyrkomedlemmar?

12 procents valdeltagande i kyrkovalet måste väl ändå ses som rätt högt. Jämför t.ex. med Konsumstämman där max 1% av medlemmarna deltar, skrev vänsterpartisten Simon Fors på Twitter tidigare i dag.

Det fick mig att fundera på om de som anslöt mig till Svenska kyrkan (spädbarnsdop) tillhör den minoritet av medlemmarna som röstar i det pågående kyrkovalet. Innan 2000 blev barn vars föräldrar var medlemmar automatiskt medlemmar vid födseln. Det var med andra ord möjligt att vara medlem utan att vara medveten om det. Kan man verkligen säga att valdeltagandet är lågt mot bakgrund av att de flesta som är medlem i Svenska kyrkan inte valt det och att de flesta som döper sina barn nog inte har något engagemang i kyrkan? Kan kan man då flera säger det, men frågan är hur högt valdeltagande man kan förvänta sig bland dem. Bland de som frivilligt gått med borde man kunna räkna med ett högre. Man sa även innan kårobligatoriet avskaffades att valdeltagandet till studentkårerna var lågt och man fortsätter att säga det nu när det är frivilligt att ansluta sig till dem. Man får inte glömma att många som studerar på exempelvis Stockholms Universitet är medlem i kåren enbart för att kunna (fortsätta) köa i studentbostadskön. Jag vet inte om det är likadant i andra studentstäder, men det är åtminstone inget vidare incitament för att få studenter att rösta i kårvalet, men däremot att gå med i kåren. 9,3 procent röstade i Stockholms universitets studentkår maj 2010.

Från och med 1 juli 2010 ändras reglerna både för dig som står i SSSB:s bostadskö och för de som bor hos SSSB. Anledningen är att kårobligatoriet avskaffas och som en följd av detta har Stockholms studentkårers centralorganisation (SSCO) beslutat om nya regler. SSSB:s bostadskö och bostäder är fr o m den 1 juli 2010 endast till för dig som studerar i Stockholm och är med i en studentkår ansluten till SSCO.”

Vad gäller Svenska Kyrkan vill en del tro att de som är medlem vill vara det för annars hade de gått ur, men så enkelt är det inte. Hur många är det inte som blir irriterade när de får diverse nyhetsbrev skickande till sin e-postadress och fortsätter ta emot dem trots att det är tämligen enkelt att avprenumerera på nyhetsbrev vare sig man en gång tackat ja till dem eller inte?

Jag trodde – väl medveten om att 16-åringar är röstberättigade kyrkovalet – av någon anledning att jag inte kunde lämna Svenska kyrkan innan jag fyllde 18 år. Innan 18-årsdagen är det som bekant flera rättigheter man saknar och jag utgick från att utträde ut kyrkan ingick i det rättighetspaketet, Hade jag vetat att det går alldeles utmärkt att lämna tidigare hade jag säkert gjort det. Jag hann hur som helst bli 19 år innan jag gjorde det och det var enklare än jag trodde. Att det dröjde ett år berodde på att utträde ur kyrkan blev något jag skulle ta i itu med senare Jag glömde helt enkelt bort det. Det går nämligen alldeles utmärkt att vara medlem utan att bli påmind om det till skillnad från många av de organisationer som jag frivilligt anslutit mig till.

Vid det senaste kyrkovalet 2009 var jag fortfarande medlem. Jag uppskattade att 16-åringar var röstberättigade i kyrkovalet och såg kyrkan som något av en föregångare på det området. Lite som när jag insåg att man inte behöver vara myndig för att anmäla sig till donationsregistret. Det finns ingen åldersgräns. Registrera dig! Inför det valet läste jag flera personer som uppmanade en att ”rösta bort” Sverigedemokraterna. I och med att jag ändå var medlem kunde jag lika gärna rösta på några som ville gömma flyktingar och ”rösta bort” SD. Det var bara det att endast Socialdemokraterna och Centerpartiet ställde upp till val i Hässjö församling. Jag lät bli att rösta. Jag ska fråga mina skapare om de också låter bli att göra det i år.

Näthatarna var näthataren

Män som motarbetar jämställdhet är väl medvetna om att jämställdhet av många fortfarande ses som en kvinnofråga. Manliga abortmoståndare kan tillsammans kritisera svensk abortlagstiftning för att vara för liberal. De kan också avstå och låta kvinnor ta sig an den uppgiften i hopp om att de lär vara mer framgångsrika i sin kritik.

Alla som är vid sina sunda vätskor förstår att det finns kvinnor som motarbetar kvinnors rättigheter. Deras könstillhörighet är knappast en förmildrande omständighet och gör dem inte mindre förtjänta av kritik. Snarare tvärtom beroende på vem du frågar.

Det blir riktigt intressant när männen som gärna verkar utan att synas inte kan hitta kvinnor som kan tänka sig att agera i deras ställe. I mitt förra blogginlägg om svenska manliga abortmotståndare som i själva verket handlade om en svensk manlig abortståndare skrev jag bland annat: ”Det jag noterade när jag fick som mest hatfulla kommentarer för ett antal år sedan var att hatarna ville ge skenet av att flera personer var emot mig och de tankar jag gav uttryck för, när det i själva verket kunde röra sig om en person som kommenterade från samma IP-adress och använde olika signaturer. Många gånger signaturer med kvinnligt kodade förnamn. Signaturerna kommenterade inte sällan nattetid under samma inlägg och bara någon minut efter varandra. Ibland ”pratade” signaturerna som en och samma person låg bakom med varandra och de formulerade sig snarlikt.”

En bekant kommenterade inlägget på Facebook: ”Det är lite som när Genusfotografen blev angripen efter Xpressreportaget, och det visade sig att i princip alla negativa kommentarer under ett otal olika alias var skrivna av chefen för den bildbyrå vars fotograf hade tagit bilderna. Han drog sig inte ens för att utge sig för att vara kvinna och ”att som kvinna skämmas över feminismen” men avslöjade sig gång på gång på ip-adress, mejladress och dåligt språk med ymnig särskrivning.”

Kommentaren fick mig av någon anledning att tänka på sverigedemokraten David von Arnold Antoni. von Arnold Antoni skar in ett hakkors i pannan på sig själv, kontaktade polisen och påstod att dådet hade utförts av ”två män i 20-årsåldern som talade ett arabiskklingande språk” och hade kallat honom ”svennedjävel”.

Kan man inte finna meningsmotståndare eller meningsfränder som är till sin egen fördel får man skapa fiktiva sådana. Risken är förstås att man blir påkommen. Kanske dags att uppdatera ”55 saker som antifeminister och sverigedemokrater har gemensamt”?