Bästisar med försmak på monogami

Redan på förskolan fostras kvinnor in i monogami. Medan unga män umgås i grupp väljer kvinnor väljer ut en bästis som de umgås och delar sin hemligheter med. Om bästisen umgås med någon sviker hon den uttalade eller outtalad överenskommelsen bästisar emellan om att prioritera varandra framför andra.

En del bästisar köper smycken för att manifestera att de hör ihop. Jag vet inte hur många bästissmycken jag hade när jag var yngre. Sådana där brutna hjärtan med texten ”best friend” i form av armband och halsband.

En väns barn hade för ett tag sedan dåligt samvete för att hon hade umgåtts med en annan vän än sin bästis. Bästisen visste inte om detta. Det behöver inte vara uttalat att man inte bör umgås med andra, men det är inbyggt att en relation ska ha en särställning. Man ska ha roligare med bästisen än med andra vänner.

Tids nog inser många unga kvinnor som håller sig med bästisar bästissystemets brister – man blir ensam kvar om bästisen droppar en för en annan bästis – och börjar umgås mer i grupp vilket jämnåriga män gjort hela tiden. Det sammanfaller för en del med att de börjar intressera sig för jämnåriga personer av annat kön. Där bästisskapet tar slut tar de sexuella och romantiska relationerna vid och för många tycks den (!) sexuella och romantiska relationen bli viktigare än vänskapsrelationerna. En ny sorts relation har fått en särställning och man har återigen rätt att känna sig negativt särbehandlad om ens partner spenderar tid med någon annan. Denna gång med hela samhällets stöd i ryggen.

Telefonsamtal i nära relationer

För närvarande omger jag mig med personer som respekterar mitt förhållande till telefoner som ringer och telefonsamtal. Det har hänt att jag har träffat personer som ringt mig flera gånger i veckan. Några få har ringt dagligen. Kategorin personer som ringer tills de får svar och behandlar dagens telefoner som om de vore hemtelefoner har jag varit hyfsat förskonad från.

Det finns någonting konfrontativt över telefonsamtal. Oavsett vem som ringer. Bara en sådan sak som hur en person har fått tag i ens nummer kan bidra till det. Hur många har inte övervägt att uppge fel nummer när någon efterfrågat det istället för att säga att de inte vill lämna ut sitt nummer?

Telefonsamtal kan vara att föredra framför att skicka textmeddelanden fram och tillbaka när man ska bestämma var man ska ses. Men de praktiska fördelarna kan enkelt bli en förevändning för att få prata i telefon. Jag förstår också att det kan vara praktiskt att få återkoppling, men det kan endast väga upp nackdelarna om samtalet är avklarat på 2 minuter som jag ser det. Om informationen gått fram spelar det för övrigt ingen roll om personer glömmer bort den. Skriftlig information har den fördelen att man kan gå tillbaka till den.

Unga personer får inte sällan sin första telefon av föräldrar som vill kunna nå dem. Telefonen gör att de när som helst (de tycker inte sällan att de har rätt att ringa när som helst) kan ringa till sina barn och fråga var de är och vad de gör. Barnen förväntas förstås också svara när som helst eftersom att de i huvudsak har fått en telefon för att vara tillgängliga för sina föräldrar. Vem är telefonen till för när det ställs sådana krav kan man fråga sig. Jag har frågat mig själv det när min telefon ringt och okända personer i kollektivtrafiken har ifrågasatt det faktum att jag inte har svarat. Som om man hade en sådan skyldighet för att man har en telefon.

Jag ser min telefon som en möjlighet att hålla kontakten med personer. Och nej, då tänker jag inte på telefonsamtal utan på all annan kommunikation som går att ägna sig åt med en smart telefon. Telefonnumret är enbart en adress som jag ser det och som sådan behöver den inte missbrukas. På samma sätt som ens postadress inte behöver missbrukas. Möjlighet att hålla kontakten, inte möjlighet att kontrollera eller bli kontrollerad. Jag lever inte ickemonogamt för att jag har ett kontrollbehov eller för att jag vill bli kontrollerad. Jag lever inte ickemonogamt för att jag vill ha telefonkontakt dagligen med flera personer.

Personer som utsatts för våld i nära relationer kan berätta om upptrappad kontroll innan första slaget. Kontrollen inleds inte sällan med telefonsamtal. Personen vill veta var du är, vad du gör och om du är med någon och i sådana fall vem. För en sådan misstänksam person (eller en misstänksam förälder) är det inte lika fördelaktigt att skicka ett textmeddelande. Personen vill ha snabba oförberedda svar. För henom är det konfrontativa telefonsamtalet mer praktiskt.

Jag hörde en sådan berättelse för några dagar sedan i Sveriges Radio som har haft en programserie om våld i nära relationer den senaste veckan. En kvinna berättade om en man hon träffade som inledningsvis kunde ringa femton gånger om dagen. Han ska ha avslutat samtalen med att fråga om hon var med någon. Då såg hon inga varningstecknen.

Det som utifrån ser ut som svartsjuka kan se ut som kärlek för den berörda, särskilt med tanke på att kärlek förknippas med ett mått av svartsjuka i vår seriemonogama kultur. Vi förväntas inte se på svartsjuka som ett varningstecken.

Jag ser säkert varningstecknen där de inte finns, men det kan jag leva med. Jag känner ett obehag när någon jag nyss träffat (kanske har vi setts en gång) skriver och skriver, ringer och ringer. Jag har låtit flera ”tillfälliga” kontakter rinna ut i sanden för att de hört av sig för ofta. Andra kanske skulle kalla det ”känslomässigt arbete”, men att förväntas vara tillgänglig på det sättet är bara obehagligt enligt mig.

Jag tror inte att alla som ringer personer de träffat någon gång med jämna mellanrum är benägna att använda våld eller nödvändigtvis är kontrollerande eller svartsjuka i sina relationer, men för mig är det ett varningstecken. Jag förknippar det med ett monogamt kontrollbehov som jag inte vill befatta mig med. Då föredrar jag att träffa personer som redan är införstådda med att man inte måste ha kontakt med varandra flera gånger i veckan för att man haft sex någon gång. Om inte annat brukar det kunna bli sex fler gånger om man fattar det.

Skapar monogamin svartsjuka?

Jag lyssnade nyligen på några avsnitt av P1 Tendens med temat Är vi skapta för monogami? Relationsanarkisten Lina Asplund berättar i ett av dem om när hon ställde upp på så kallad ”okej då”-monogami (jag tror att Dr. Andie var först med den termen). Asplund och en kvinna blev kära i varandra och när de pratade om sin relation var kvinnan tydlig med att hon ville ha en monogam relation, vilket Asplund gick med på det för att flickvännen ville det. ”För jag tänkte jag kan inte bara ha relationer med personer som tycker som jag. […] Det blir ett så begränsat urval”, berättar hon.

Asplund beskriver hur monogamin gjorde henne till en svartsjuk person. Hon började se personerna i sin omgivning som ett hot mot förhållandet, vilket hon inte hade gjort inom tidigare polykonstellationer. Eftersom att hon skulle vara den enda för flickvännen kände hon sig utbytbar. Om någonting hände skulle hon inte längre vara den enda.

Hur gick det då? frågar programledaren. En dag fick Asplund veta att flickvännen, som hade bedyrat hur viktig monogamin var för henne, hade varit otrogen. Hon medger att hon kände sig lurad och det har jag all förståelse för då hon hade anpassat sig efter sin flickväns önskemål.

Skapar monogamin och mononormen svartsjuka kan man fråga sig. Asplunds historia är tänkvärd eftersom att den beskriver en person som har erfarenhet av friare relationer, men som går med på monogami för att den andre vill det och blir monogam mentalt.

Många föreställer sig att personer som valt bort monogamin lider av svartsjuka mer än andra. En av de vanligaste frågorna polypersoner får är ”Hur hanterar du svartsjuka?”. Det är en viktig sak att prata om, oavsett vilken relationsläggning man har, men frågan ställs oproportionerligt ofta till personer som lever icke-monogamt. Det är klart att många polypersoner känner svartsjuka, men vad talar egentligen för att de är mer svarsjuka än de som avlagt trohetslöften och varför skulle de ha ett större behov av att prata om svartsjuka?

Om du inte förbjuder mig att göra saker älskar du inte mig

Mina föräldrar förbjuder mig att göra vissa saker eftersom att de tycker om mig kunde jämnåriga säga när jag var barn. Om de verkligen såg förbuden som en bekräftelse på deras föräldrars kärlek till dem eller om de ville släta över det faktum att de inte hade tillåtelse att göra vissa saker kan jag inte svara på. Oavsett anledning förundrades jag över att de inte tycktes ha några moraliska betänkligheter med att indirekt säga att föräldrar som fungerade annorlunda inte älskade sina barn.

På samma sätt ser en del monogama personer på monogamins regelverk. Min partner tillåter mig inte att sova över hos andra utan hens godkännande eftersom att hen tycker om mig, kan det låta. Med snarlika argument har ”måttlig” svartsjuka och handlingar i svartsjukans namn försvarats: Om min partner inte hade blivit svartsjuk av att jag umgicks nära med personer som jag legat med skulle jag misstänka att hen inte älskade mig.

Det är inte konstigt att troheten är det som karaktäriserar monogama relationer då kan vara en stor uppoffring att gå från att ha sex med olika personer (åtminstone i teorin) till att ha sex med en och samma person, men trohetskravet är bara en del av monogamin. Jag vet inte hur många monopersoner jag känner som inte får (eller antar att de inte får) umgås med eller sova över hos sina före detta pojk- eller flickvänner, bara för att ta ett exempel. Med trohetskravet följer som regel krav på att kunna kontrollera att löftet efterlevs på olika sätt.

Personer som öppet propagerar för friare relationsformer får inte sällan frågor om hur de hanterar svartsjuka. På ett övergripande plan tycker jag att det är värdefullt att prata om hur man hanterar svartsjuka och, inte minst, hur man kommer över den. Vad som är märkligt är att frågan främst ställs till personer som tror på friare relationsformer.

Det torde vara uppenbart att monogami inte är en garanti för frånvaro av svartsjuka och att en monogam person kan drabbas av svartsjuka lika gärna som någon annan. Jag håller dock för sannolikt att risken att utveckla svartsjuka är större inom relationer där svartsjuka sopas under mattan, vilket är vanligt förekommande bland personer som på fullaste allvar tror att trohetskrav och kontroll gör samtalet om svartsjuka överflödigt. Av den anledningen tror jag att personer som förespråkar friare relationsformer har gynnats av att ständigt få frågor om hur de hanterar och besegrar svartsjuka. Personer som har en moralisk övertygelse om att friare relationer är att föredra måste rimligen söka andra lösningar än förbud när problem uppstår. En konsekvens av det är att rannsaka sig själv snarare än att begränsa personer i sin omgivning i kärlekens namn.