Olika erfarenheter av remiss till sterilisering

Läser om en 29-åring som vill sterilisera sig, men inte blivit tagen på allvar av den läkare hen träffat med anledning av det. 29-åringen ska ha blivit ombedd att återkomma om ett halvår när hen funderat igenom det mer. Använd preventivmedel och diskutera saken med en kurator. Läkaren ska också ha sagt att personen kan komma att ändra sig och känna annorlunda när hen har en stadig partner.

Personer som begärt att få sterilisera sig har olika erfarenheter av med vården. Kön, ålder, om man har barn sedan tidigare och om man har en partner verkar vara några faktorer som kan påverka bemötandet av den som vill sterilisera sig, men givetvis också vilken person inom vården hen möter.  Vad den enskilda läkaren har för inställning till personer som inte vill skaffa barn. Det kan bli avgörande för om den som begär att få sterilisera sig får en remiss eller inte.

Steriliseringslagen (1975:580) reglerar sterilisering. En person som har fyllt tjugofem år får på egen begäran steriliseras, om han eller hon är bosatt i Sverige. Om sterilisering vägras, ska frågan omedelbart underställas Socialstyrelsens prövning, 2 §. Sterilisering får inte ske utan att den som begär åtgärden noggrant har informerats om ingreppets innebörd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att förebygga graviditet, 5 §.

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter om sterilisering (HSLF-FS 2016:6) får sterilisering av en person som har fyllt tjugofem år inte utföras utan att personen har bekräftat att hen mottagit information enligt 5 § steriliseringslagen.

Före steriliseringen måste den som vill sterilisera sig träffa en kurator, barnmorska eller läkare, som förklarar vad en sterilisering innebär. Personen får skriva på papper för att intyga att den förstår innebörden av en sterilisering, att den som är steriliserad inte kan bli eller göra någon gravid. Detta för att försäkra sig om att personen vet vad den gör.  I förekommande fall ska personen informeras om andra möjligheter att förebygga graviditet.

Personer som är sexuellt aktiva och inte vill ha barn har rimligen god kännedom om vilka preventivmedel som finns och hur man förebygger graviditet på olika sätt. Det säger nästan sig självt att personer som vill sterilisera sig inte vill använda preventivmedel för att förebygga graviditet. De vill inte – ursäkta ordmärkandet – förebygga graviditet. De vill ta bort fortplantningsförmågan.

Personer som begär sterilisering ska inte informeras om att de kan komma att ångra sig efteråt eller att de borde använda preventivmedel ifall de eventuellt träffar den rätta och kommer på att de vill ha barn. Den rätte för den som som inte vill ha barn torde rimligen vara en person som inte vill ha barn, åtminstone inte med dem. Vården ska heller inte undersöka varför personen inte vill ha barn. Vården ska informera om att sterilisering är ett oåterkalleligt ingrepp. Vården ska inte vara en förälder som försöker övertyga dig om att du borde fortplanta dig, att du kan komma att ångra dig om du inte gör det.

Steriliseringslagen eller Socialstyrelsens föreskrifter föreskriver ingen moralism, moraliserandet tycks istället vara en uppgift som en del personer inom vården givit sig själva.

En läkare som vägrar att sterilisera en person som har fyllt tjugofem år ska upprätta ett skriftligt beslut om detta. I beslutet ska skälen till vägran anges. Läkaren ska omedelbart överlämna beslutet till Socialstyrelsen för prövning. De journaler och övriga handlingar som Socialstyrelsen behöver för prövningen ska bifogas beslutet. Det framgår av Socialstyrelsens föreskrifter.

Det ska sägas att det finns personer som begärt sterilisering som har positiva erfarenheter av vården. Det varierar. Vissa kan berätta om läkare som behandlat den obligatoriska informationen som en formsak. Andra har fått argumentera för sin sak. Det påminner om när jag fick argumentera för att inte använda p-piller på ungdomsmottagningen som tonåring. Jag kände mig ifrågasatt. Första gången sådant händer är man kanske inte beredd på det. Inte ens om man blivit förvarnad. Man kan komma på i efterhand vad man borde ha sagt. Att man kanske borde ha spelat in samtalet till och med.

Jag har hört lite för många historier om hur personer blivit bemötta för att de haft flera sexpartners, att de föredrar att använda kondom framför andra preventivmedel eller för att de vill sterilisera sig eller för att inte kunna låta bli att fundera på vad jag ska säga om någon inom vården skulle synpunkter på hur jag lever. Det är tråkigt att vara förberedd på att bli ifrågasatt, men vårdpersonal är människor och vi vet allt för väl hur sådana kan reagera när någon avviker från normen. Därför är det bra att vara påläst. Låt dig inte överrumplas.

Steriliseringsmyndig

En person som har fyllt tjugofem år får på egen begäran steriliseras. Snart får jag sterilisera mig, har jag tänkt en längre tid. Nu får jag sterilisera mig och jag tvivlar fortfarande. Kroppsliga oåterkalleliga ingrepp framkallar ett mått av obehag hos mig. Att skaffa barn är en del av det. Jag tänker på det i termer av något oåterkalleligt.

Den som vill sterilisera sig måste träffa en kurator eller läkare och få information om vad det innebär att bli steriliserad. Sterilisering får inte ske utan att den som begär åtgärden noggrant har informerats om ingreppets innebörd och följder samt, i förekommande fall, om andra möjligheter att förebygga graviditet. Det framgår av 5 § steriliseringslagen.

Fördelarna med sterilisering är att det är en säker preventivmetod utan biverkningar. Jag är inte främmande för att en sådan som jag som inte använder något annat preventivmedel än kondom skulle ha bättre sex om jag visste att jag under inga omständigheter riskerade att bli med barn. Kanske hade jag varit mer avslappnad de gånger samlag med kondom inte varit det mest smidiga eller de gånger jag känt ett behov av att med jämna mellanrum kolla att kondomen sitter där den ska.

Tänkbara nackdelar med sterilisering är att man kan ångra sig, men jag vet inte hur vanligt det är. En annan nackdel är om man blir mindre noggrann med att använda kondom vid tillfälliga sexuella förbindelser. Jämför med på alla som använder hormonella preventivmedel och struntar i kondom. I och med att jag inte vill ha sperma i mitt underliv vore det till nackdel för mig om personer fick för sig att de kan ejakulera i det.

Något som ses som en nackdel med sterilisering men som jag ser som en fördel är att det i princip inte finns någon återvändo om man skulle ångra sig. Jag tycker inte att jag ska skaffa barn. Det som står mellan mig om barn är inte frånvaron av barnlängtan, det är en övertygelse om att jag inte ska ha barn. Jag vill inte vilja ha barn. Det gäller även om jag skulle få för mig att jag borde skaffa barn. I ett sådant läge hade det varit positivt att vara steriliserad, tänker jag.

Jag vet en person som steriliserade sig som en slags säkerhetsåtgärd i händelse av att hon en dag skulle få för sig att hon borde skaffa barn. I samband med förälskelse eller så. För en del är det säkert provocerande för det har blivit någon slags sanning att man ska skaffa barn om man känner för det.

För egen del har jag ingenting emot att känna för något utan att nödvändigtvis agera på det. Jag måste inte göra allt jag känner för. Jag känner för att ha sex med massor av personer som lever i monogama förhållanden, med något säger mig att deras partners helst ser att jag inte agerar på den känslan.

Ofrivilligt infertila som inte vill ha barn

Finns det personer som är infertila och inte vill ha barn? Jag tänker inte på personer som har valt sin infertilitet utan på personer som är infertila av andra orsaker. De som är infertila utan att ha valt det vill nästan alltid ha barn verkar det som. De talar om en framtid med barn eller, om de är till åren komna, om barnen de aldrig fick.

Det finns personer som är infertila utan att veta om det och en del av dem vill inte ha barn. Hade det varit annorlunda om de hade varit medvetna om sin infertilitet? Jag har inte hört talas om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn. Jag har ingen aning om hur omgivningen skulle reagera om en ofrivilligt infertil person gick ut med att hen inte ville ha barn. Skulle det anses okej att personen trots sin infertilitet inte ville ha barn? Att alla inte kan få barn är känt, men utgångspunkten är åtminstone att alla vill ha barn.

I den mån det finns personer som är ofrivilligt infertila och inte vill ha barn vill de kanske inte tala om det i jämförelse med personer som låtit sterilisera sig eller personer som tror sig vara fertila.

När vi talar om personer som inte vill ha barn är utgångspunkten att de är fertila. En del som inte vill ha barn är som sagt infertila utan att veta om det. Jag har ingen aning om hur många de är, men det finns. När vi talar om personer som är infertila är utgångspunkten att de vill ha barn. Jag saknar andra perspektiv. Jag vill läsa om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn även om jag inser att personer hellre vill läsa om personer som vill ha barn. De är betydligt fler om inte annat.

exempel

Reportage: Svårt att få barn efter behandlingen

Jag lyssnade på Vetandets värld i P1 om unga canceröverlevare om sex och fertilitet för någon dag sedan. I programmet talade de om och med unga som genomgått en eller flera cancerbehandlingar som barn. De fick ingen eller bristfällig information om hur behandlingen kunde komma att påverka deras fertilitet och sexualitet.

Personer har rätt att få information om hur olika behandlingar kan komma att påverka dem. Inte minst för att de ska kunna ta ställning till om de vill genomgå dem eller inte. Viss påverkan anses mer allvarlig än annan. Det anses särskilt allvarligt om personer inte får information om att en viss behandling kan påverka deras möjligheter att få barn. Det anses till exempel inte lika allvarligt om de inte får information om hur viss vård kan påverka deras sexualitet i största allmänhet.

Att vi inte hör talas om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn beror givetvis också på att de inte har försökt skaffa barn. Min utgångspunkt när jag skriver att jag inte vill ha barn är att jag är fertil. Om jag är infertil vill jag antagligen inte veta om det då personer tenderar att vilja ha det de inte kan få. Jag tilltalas av tanken på att välja bort föräldraskapet. Personer som är ofrivilligt infertila och är medvetna om det har inte gjort något val.

Att personer vill ha det de inte kan få är också en förklaring till att jag inte vill sterilisera mig. Jag vill inte riskera att det blir en ”hang up” för mig eller någon jag har en relation med. Jag läste för några år sedan om ett par som inte vill ha barn. Båda steriliserade sig för att ingen skulle riskera att bli lämnad på grund av sin infertilitet. Jag kan förstå resonemanget, men jag vill inte att någon ska vara med mig för att hen ändå inte kan skaffa biologiska barn med någon annan på grund av att hen är infertil.

DN skriver tvångssteriliseringarna med stort t

Inti Chavez Perez debattartikel med fem förslag på hur man kan tillgodose transpersoners mänskliga rättigheter bemöts i dag med en osignerad ledare i DN. DN skriver: ”Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.”

Att staten inte ska komma undan med att den tvångssteriliserade människor som inte ansågs tillräkneliga under 1900-talet är en god strävan. Jag har också en förståelse för de som vill att man ska fortsätta associera tvångsteriliseringar i Sverige med dessa. ”Tvångssterilisering i Sverige förekom mellan åren 1934 och 2012 med varierande grad av frivillighet” enligt Wikipedia.

DN ser gärna att vi kommer ihåg tvångssteriseringarna av de som ansågs mindervärdiga föra människosläktet vidare, men DN lär inte bli ihågkommen för att ha fördömt dessa utan för att ha benämnt de som ägt rum i modern tid som mer eller mindre frivilliga tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Minns de tidiga tvångssteriliseringarna, men låt det inte ske på de nutida ofrivilliga steriliseringarnas bekostnad.

De som avstår från att fördöma omskärelse på barn (snopp) för att de vill markera att könsstympning av barn (snippa) är allvarligare lär heller inte bli ihågkomna för att de stod upp för kvinnors rättigheter. Jag tror att fördömande av sedvänjorna går att kombinera, men om jag skulle ha fel, om det inte går att kombinera ett fördömande av omskärelse på barn utan att ingreppen på personer med snippor blir sedda som aningen mindre allvarliga är det väl inte givet att vi borde låta bli att fördöma ingreppen på barn med snopp? Att ingreppen oavsett barnets kön ses som tillräckligt allvarliga för att få fortgå borde vara att föredra framför att det ena ses okej och det andra som mer eller mindre det värsta som kan drabba ett barn med snippa.

Fungerar det att framställa vissa övergrepp som mer allvarliga genom att framställa andra som mindre allvarliga? Med fungerar menar jag om det leder till verklig förståelse för att de förra var (mer) allvarliga eller om den effekt det får är att de förra ses som aningen allvarliga och de senare knappt allvarliga alls. Leder det inte enbart till en läpparnas bekännelse? Till att skapa en förmåga hos människor att anpassa sig efter vad man för stunden ska tycka och se allvarligt på? Kortsiktigt tyckande kan komma att betyda mycket för enskilda människor, en lagändring efter idogt kampanjande till exempel, men långsiktigt är ideologi direkt avgörande. Människor som tycker det man ska tycka för stunden kan säkert skriva historia för egen del, men de förändrar inte världen.

Jag tänker ibland på om inte hur man framställer sexuella övergrepp på unga kvinnor har varit en nackdel för äldre kvinnor som likväl kan falla offer för sådana. I och med att de övergrepp yngre utsätts för ska ha statusen som de mest fruktansvärda får de äldre utsätts för vara mindre fruktansvärda, det vill säga inte alls. Förhoppningsvis kommer man klara av att hålla flera förtryck i huvudet samtidigt i framtiden utan att ställa dem och grupper mot varandra.

Barnalstrande irreversibelitet och barnfri irreversibelitet

Att irreversibla handlingar skapar oro och eftertänksamhet är i grunden bra för det får oss att fundera både en och två gånger innan vi utför sådana. I Sverige får den som fyllt tjugofem år och som är svensk medborgare eller bosatt i landet begära att steriliseras enligt steriliseringslagen. Det finns några undantag från denna regel som man kan läsa om här om man är intresserad. Den som överväger att sterilisera sig måste träffa en psykolog och bli informerad om konsekvenserna innan det kan bli aktuellt med en remiss till en klinik där operationen kan utföras. Det kan man skratta åt om man vill, den som vill sterilisera sig borde rimligen känna till konsekvenserna, men det finns en poäng med att inte ta för lättvindigt på irreversibla ingrepp. För den som inte vill vänta till sin tjugofemårsdag med ett varaktigt upphävande av sin fortplantningsförmåga går det säkert att åka utomlands och få ingreppet gjort mot en viss summa pengar.

Jag vill vara barnfri men jag vill inte sterilisera mig. Tidigare utgick jag av någon anledningen från att kvinnor som lät sterilisera sig slutade att menstruera. Jag tycker om att menstruera så den inbillningen från min sida var ett ganska tungt argument för min del från att avstå. Nu vet jag att man behåller mensen efteråt, men jag vill ändå inte sterilisera mig. Det är klart att det faktum att jag kan ångra mig – att jag en dag får för mig att jag vill ha barn – bidrar, men en sak som väger ännu tyngre är faktiskt att jag inte vill att män ska ejakulera i mitt underliv. De män som har sex med mig vet att om de ejakulerar i mig finns det en risk att jag blir gravid. Hade jag använt något hormonellt preventivmedel och (vanligt samband) låtit bli att skydda mig mot könssjukdomar är jag övertygad om att en del män hade ”råkat” ejakulera i mig. Det är till och med så att en del män utgår från att kvinnor som använder hormonella preventivmedel vill ha sperma i sitt underliv varje gång de har sex. En del utgår till och med från att kvinnor som inte gör det också har sådana önskemål. Den dag dessa män är historia ska jag beakta att det finns en pornofiering av samhället att tala om, för är det någonting pornografin har förmedlat så är det att sperman kan spillas på andra ställen, att manlig utlösning i sexuella sammanhang inte behöver vara förenad med ett risktagande.

Personer som säger att de inte vill ha barn kan ibland bli bemötta med det märkliga argumentet att de borde sätta ett barn till världen då det är irreversibelt att inte göra det. De som kan tänka tänker just nu att sätta ett barn till världen också är irreversibelt. Utan några riktiga argument konstaterar de att barnfrihetens irreversibilitet förlorar mot barnaalstrandets dito. Det är inte nödvändigtvis föräldrar som framställer den ena irreversibeliteten som värre. Har man satt ett barn till världen finns det inget riktigt skäl att ångra sig, det är ett döttfött projekt. Har man inte skaffat barn och inte kan det av varierande orsaker finns det heller inget riktigt skäl att ångra det, ty det är ett lika döttfött projekt. (Man kan faktiskt skaffa barn på andra sätt, tänker någon. Ja, och man kan umgås med sin grannes telningar istället för att sätta egna till världen, men hej, min bloggpost handlar om de där biologiska barnen.)

Människor tenderar att anpassa sig efter irreversibla beslut de fattat, antingen frivilligt eller motvilligt. Andra ångrar sig och krisar. Krisen behöver inte ha ett givet samband med den utförda handlingen. Den som sexdebuterade ”förtidigt” enligt vuxenvärlden kanske krisar på grund av fördömandet snarare än handlingen i sig och när den ägde rum. (Ja, att sexdebutera brukar av någon anledning kategoriseras som irreversibelt, det gör inte att ha smakat vitlöksglass).

När du sitter där på hemmet och ingen vill umgås med dig kan det vara bra att ha barn och barnbarn, menar en del, men en del överlever faktiskt sina barn och andra har barn som bor i en annan världsdel eller inte kommer och hälsar på på grund av familjeintriger. Det är heller inte säkert att du kommer att sitta ensam på hemmet om du inte skaffar barn, men visst, med den inställningen är den risken måhända överhängande.

Det finns goda skäl att noga överväga irreversibla handlingar, men att framställa vissa som garanterat bättre utifrån en föreställning om att man vet hur ens liv kommer att vara om 10, 20, 30, 40 år är tyvärr ingen garanti för att de är ”bättre” eller att återstoden av ditt liv kommer att följa de premisser som fick dig att fatta ett oåterkalleligt beslut.