Transpersoner kan vara heterosexuella

I går medverkade Moa-Lina Olbers Croall som skrivit boken ”I mitt namn – en bok om att vara trans” i P1. Det handlade om hur språket påverkar hur vi ser på saker och ting och betydelsen av ett inkluderande språkbruk. I boken finns en begreppsordlista för den som inte är bekant med begrepp som ”köna” och ”könsdysfori”.

Det tar tid att lära ut nya ord och för den som hör dem för första gången är de nya även om du och dina gelikar har använt dem de senaste tio åren. Jag minns när jag var 15 år och ny medlem i RFSU och inte förstod vad det där SRHR och SRHR-frågor som RFSU:are pratade om var för något. Det var på den tiden då personer sällan läste ut vad förkortningen stod för, sexuell och reproduktiv hälsa (översättning av sexual and reproductive health and rights), men inte ens när någon gjorde det utan att närmare förklara begreppets innebörd blev jag särskilt mycket klokare. Hur kan hälsa vara reproduktiv och vadå reproduktiva rättigheter? Jag blev tvungen att läsa på.

Fortfarande får man förklara för cispersoner att transpersoner kan vara heterosexuella. En del tror att transpersoner har någon särskild sexuell läggning eller att de i vart fall inte är heterosexuella. Då får man förklara för dem att transpersoner precis som cispersoner (personer som identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet) kan ha vilken sexuell läggning som helst, att cis och trans har med kön och inte med sexualitet att göra.

HBT-begreppet som står för homosexuella, bisexuella och transpersoner kan ha bidragit till att personer tror att trans har med sexuell läggning att göra. Om H:et och B:et representerar olika sexuella läggningar borde rimligen också T:et göra det kan man få för sig. Särskilt om personer tror att T:et står för transsexuella och inte transpersoner.

För övrigt väntar jag fortfarande på att de som tror att transsexualism och sexism har med sex att göra ska ta till sig att oralsex är sex.

Den enda abortgrunden värd namnet

Abortmotståndet i Europa ökar om vi ska tro den senaste tidens rapportering om föreslagna begränsningar av aborträtten. Samtidigt pågår i detta land en diskussion om hur vi ska tolka samvetsfriheten enligt Europakonventionen. Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti begränsa den fria aborträtten till att enbart gälla fram till vecka 12. Att 95 procent av alla aborter utförs innan dess verkar partiet inte ha tagit intryck av.

Det som händer runtom i Europa är en påminnelse om att aborträtten är ett resultat av feministisk kamp och att den hela tiden måste försvaras. Försvaret kan ta sig olika uttryck. Mer framgångsrikt försvar förhindrar föreslagna inskränkningar av aborträtten och förmår länder att anta en lagstiftning som utökar den.

Häromdagen nämnde jag att det har blivit mindre populärt att försvara saker på ett rent principiellt plan. Yttrandefriheten för att bara ta ett exempel. Jag skulle säga att abort är något av det vi fortfarande är mest benägna att försvara rent principiellt, men jag ser allt fler som särskilt försvarar vissa kvinnors rätt till abort. Inte helt osannolikt som en reaktion på de europeiska förslagen om att begränsa aborträtten annat än i särskilda fall.

Kvinnor som blivit gravida till följd av sexuella övergrepp har lyfts fram som särskilt skyddsvärda trots att de allra flesta mig veterligen blir gravida inom ramen för frivilligt sex. Jag förstår att de som försvarar sexualbrottsoffers rätt till abort vill väl, men det finns inget skäl att göra sig beroende av särskilda omständigheter när man försvarar aborträtten om man menar allvar med att den borde gälla alla kvinnor.

Under vilka omständigheter en man har ejakulerat i någons underliv ska inte vara avgörande för om den gravida har tillgång till abort eller inte. Feminister har ingen anledning att gå in på sådana detaljer när de försvarar aborträtten. Oavsett om befruktningen skedde inom ramen för ett sexuellt övergrepp eller i övrigt samtyckande sex ska det inte ha någon betydelse för kvinnans rätt till abort.

Vill man få kvinnor att ljuga om att de blivit våldtagna är ett säkert sätt att åstadkomma det att uppställa våldtäkt som krav för abort. Jag har ingen aning om det är svårare att bevisa att en våldtäkt har ägt rum än att få tillgång till en illegal abort på Malta där ingreppet är totalförbjudet, men att det är svårt råder det ingen tvekan om. Det går att komma på massor av praktiska invändningar av detta slag mot att inskränka aborträtten. Ibland kanske det krävs för att övertyga arbetskollegan, men allmänt finns inget skäl att föra diskussionen på den nivån. Då spelar man bara abortmotståndarna i händerna.

Abort är ingen begränsad ”resurs” som bara ett fåtal har tillgång till, men det kan verka så om man ställer sexualbrottsoffer mot personer blivit gravida för att män ejakulerat i deras underliv under andra omständigheter. Jag vet inte hur vanligt det är att kvinnor framställs som ansvarslösa personer som betraktar abort som något av ett ”preventivmedel”. Detta trots att jag enbart hört individer av annat kön tala om abort i sådana termer.

Det finns inget skäl att prioritera en del abortgrunder framför andra då det inte finns något som hindrar att så många aborter som efterfrågas utförs. Den enda abortgrunden värd namnet är en gravid person som av något skäl inte vill eller kan fullfölja sin graviditet.